Chicce: För mycket balsamico och för lite folk på italiensk konceptkrog

Fakta. Chicce

Adress: Sankt Eriksgatan 119, Stockholm.

Hemsida: chicce.se/vasastan-stockholm

Kontakt: 08-500 88 600, [email protected]

Öppet: Lunch mån–fre 11–13:30. Middag fre från 16,

lör från 17.

Prisklass: Mellan.

För inte så länge sedan hade de tårtkalas när någon i tjejgänget fyllde år eller såg mellofinalen tillsammans. Nu sitter de i en av de generösa svängda plyschsofforna på Chicce och sippar ställets ”signaturdrink” Aperol Spritz och delar italiensk antipasti. Närmaste granne är Elite Palace hotel och några av gästerna har också hittat hit. I övrigt är lokalen spöklikt tom en fredagskväll när resten av stan sjuder av liv.

”Vi levererar smaker som ger italienaren hemlängtan”, enligt restaurangen. Så hur är det med det? Nej, inget genuint italienskt här inte. Chicce är en typisk konceptkrog, som under de senaste åren poppat upp i mellanstora svenska städer.

Örebrobaserade event- och nöjeskoncernen Laweka-gruppen driver två restauranger med samma koncept i hemstaden, och snart öppnar enligt hemsidan nästa i Eskilstuna. Sedan ett halvår finns de även i Stockholm – i den iskalla delen av Vasastan. Kanske är det därför Chicce numera bara har lunchöppet på vardagar.

Läget är inte roligt och stället känns malplacerat i anrika tegelkolossen Grönstedtska palatset, allra längst bort på St Eriksgatan. Det byggdes 1923 för nybildade Vin- & Spritcentralen och huserar numera Spendrups huvudkontor.

Från Chicce ser vi rakt ut i hisshallen vilket ger en märkligt ofestlig stämning. Inredaren har försökt kompensera detta på ett närmast hysteriskt sätt med galna fågellampetter och fejkade Muranolampor. Billigast av allt är ändå de svartvita fotona av slitna italienska ikoner som till exempel Marlon Brando i ”Gudfadern”, operastjärnan Pavarotti, Forum Romanum, och, ja naturligtvis Anita Ekberg som badar i Fontana di Trevi i Fellinis ”Det ljuva livet”.

På menyn finns en rad antipasti, pasta och pinsa samt fyra större secondi och desserter. Standard alltså. Det som sticker ut är att man försöker sig på en ”sharingmeny” (599 kr/per person), vilket blir närmast komiskt när kötträtten för två personer kommer in på samma tallrik med två spegelvända rätter.

Menyn börjar annars bra med fantastiskt frasiga arancini (179 kr), små friterade risbollar, med en rejäl klick löjrom på toppen och riven parmesan. Mums! Därefter kommer en krämig stracciatella (149 kr) med friterad mynta och brynt smör, och där borde någon ha stoppat kocken från att addera vindruvor, tryffelhonung och pistaschnötter.

På den sötchocken följer tuna crudo (189 kr) med extra allt. Inget fel på fisken men gurka, kumquats, salsa verde, vinägrett, avokado, rädisor och dill är all over the place. Primo, som traditionellt kommer mellan antipasto och secondi, är porcini, pastakuddar fyllda med Karl Johansvamp och ricotta. Pastan är dränkt i ”tryffelsås” en gräddig, extremt mäktig historia smaksatt med alltför mycket tryffelolja.

Som secondi tar vi en kväll filetto di cervo alla griglia (299 kr) en helstekt hjortytterfilé som är perfekt medium rare och vackert presenterad med pumpapuré, små steklökar och potatiskroketter. Den annonserade marsalasåsen ser mörk, blank och inbjudande ut ,men är dessvärre klibbig och alltför söt.

Dolce, alltså desserten, är en chokladpannacotta (99 kr) som sockerbombats med amarettokörsbär, kanderade nötter och söt pistaschglass. Det blir bara för mycket.

Vid det här laget har vi tröttnat på att dela rätterna med våra egna bestick och lägga upp själva på små kaffefat – inte ens assiettstorlek alltså.

Till sharingmenyn erbjuder Chicce ett prisvärt och genomtänkt vinpaket (550 kr/pp) – kanske inte nyskapande, men väl utvalt. En frisk riesling från Alto Ridge Trentino, med hög syra och citrus, lyfter antipastin och matchar tonfisk, löjrom och stracciatella utmärkt. Till hjortytterfilén passar en barbera från Piemonte, vars fruktiga syra och mjuka tanniner balanserar viltets fetma, sötma och umami i marsalaskyn. Alla viner presenteras dessutom kunnigt och med ambition.

Vid ett annat besök testar vi burrata (169 kr), som snarare liknar mozzarella. Den serveras med prosciutto cotto – kokt skinka i stället för den utlovade parmaskinkan på menyn. Tillbehören består av rikligt med ”pistaschpesto” utan tydlig pistaschsmak och en balsamico som är för söt. Körsbärstomaterna är dessutom kylskåpskalla, trots att vi får vänta onödigt länge på förrätterna.

Bland varmrätterna är amerikansk-italienska chicken parmigiana (210 kr) en friterad tämligen saftig kycklingfilé under ett berg av parmesan och överkokt krusig mafalde. Det hela badar i en beigebrun tomatsås som smakar barnmat.

Bättre är då Chicces pinsa romana – en hybrid mellan pizza och focaccia. Här är brödet fluffigt med krispig yta och den vita varianten med mortadella (219 kr) har rejält med mild korv, rikligt med hackad pistasch och gräddig burrata. Även denna är toppad med ett berg av parmesanost – och sötsliskig balsamico som är ett rent otyg.

Hur avslutar man en kväll på en ”italiensk” restaurang om inte med en tiramisu (99 kr)? Chicces version är habil med bra kaffesmak men för lite mascarpone och för mycket savoiardikex.

Det är svårt att få till fredagsmys med familjen såväl som en romantisk parmiddag eller i en stor och folktom lokal. Däremot är det många som hämtar pinsa på fredagseftermiddagarna. Kanske kan take away och luncher för kontorsfolket i stadsdelen hålla Chicce flytande fram till studentfirandet brakar loss.

Det största problemet med Chicce är lokalen och att många rätter är överlastade och för söta för att tilltala en kräsen vuxenpublik. Synd på en ambitiös satsning, fina råvaror och bra tekniskt kunnande i köket.