Alla som försökt lära sig spanska vet hur det svindlar när man tittar bakåt. Dåtid? Vilken dåtid talar vi om? Det fullbordade och avslutade i det förflutna uttrycks nämligen annorlunda än det pågående och återkommande. Ett sätt att fånga denna skillnad mellan preteritum och imperfekt är att tala om den ena som en berättande och den andra som en beskrivande tempusform. Himlen var blå när blixten slog ned.
Visst finns det ett enkelt och korrekt sätt att säga en sådan mening. Och samtidigt öppnar existensen av denna dubbla dåtid för närmast oändliga skiftningar, för tvivel och perspektivförskjutningar – inte minst litterärt. Att avgöra vad i ett mänskligt förflutet som ska betraktas som tydligt påbörjat och avslutat respektive pågående och återkommande är en uppgift med existentiella dimensioner. Som att dra upp en gräns mellan scenrum och handling.
Och mitt i denna grammatiska spänning befinner sig den chilenska författaren Alejandro Zambras debutroman från 2006, som nu till slut kommer på svenska.
Berättelsen om litteraturstudenterna Emilia och Julio börjar med tentaplugg och vodka, och vad gäller deras faktiska kärleksförhållande så varar det strängt taget bara i ett år. Eller? ”I slutet dör Emilia; Julio dör inte. Resten är litteratur”, som det står i romanens öppning. Att det tar slut mellan dem långt tidigare innebär inte att deras historia slutar då. Emilia och Julio har nämligen vid en avgörande tidpunkt smält samman i en gemensam kropp, format en ”fåfäng intimitet” som skiljer dem från resten av mänskligheten.
Julio och Emilias upplevelse av att vara exceptionella har också uttalade kopplingar till språket och litteraturen. De ljuger för varandra om att ha läst Proust, ser huttrande sig själva i en novell av argentinaren Macedonio Fernández och vill båda ta rollen som Emma Bovary när de ligger med varandra. Här sätter orden dessutom upp gränser för vad som är möjligt i sinnevärlden: ”…vi är alldeles för unga för att älska, och om du inte älskar i Chile kan du bara culear, men jag vill inte culear med dig, jag vill hellre follar, som man säger i Spanien”, konstaterar Emilia.
Alejandro Zambras korta debut är en bitterljuv och märkvärdig skildring av hur vissa skeenden blir definierande för hela livet
Som titeln antyder är ”Bonsai” en litterär miniatyr på knappt hundra sidor, full av självironi och komiska detaljer. Flera av dessa hade på egen hand kunnat bli till stora berättelser, och att de inte blir skrivna laddar texten med ett slags ångestfyllt vemod. Som glimtarna ur den vuxna Emilias trasiga liv i Madrid. Eller när Julio går miste om ett transkriberingsuppdrag hos en känd författare och bestämmer sig för att göra jobbet ändå, ur fantasin.
Alejandro Zambras korta debut är en bitterljuv och märkvärdig skildring av hur vissa skeenden blir definierande för hela livet. ”De nätterna förvandlades sovrummet till en stridsvagn, som trevande körde själv genom en vacker och overklig stad. Resten, folk på gatan, tisslade och tasslade avundsjukt om den skandalösa och fascinerande romansen som pågick därinne.”
Den känsla av upprepning och av ett pågående tillstånd som i denna passage ligger inbyggd i originalets ”se convertía” (”förvandlades”) går strängt taget inte att överföra till svenska. Ändå åstadkommer översättaren Annakarin Thorburn något stort när hon trots allt fångar något av tidens skiftande nyanser – och av det förflutnas läckage in i framtiden.
Läs fler texter av Kristina Lindquist och fler bockrecensioner.
