Platsen var rum 471 på Diplomat.
Hon låg utspilld i en himmelsblå schäslong, prickig turban, pumpsen avsparkade på den äkta mattan, ena handen lekte nonchalant med läslampans mässingsarmatur. Hon var litteraturens nya stjärna. Jag var en 27-årig vikarie på Sydsvenskan.
Våren dröjde i Stockholm, hon hade bara packat öppna skor, mot slutet av intervjun frågade hon om jag visste någon butik där hon kunde köpa några mer täckande. Hon var redan tillbakalutat storslagen i sina mättade gester, en Kleopatra redo för tronen.
Det har gått 18 år. Men varje gång jag skymtat ”En halv gul sol” i den moderna klassikerhyllan på en flygplats någonstans i världen har jag tänkt på den där eftermiddagen på Strandvägen 7C. Och förbannat min brist på initiativkraft. Om jag bara erbjudit mig att bli hennes shoppingombud hade jag kanske slutat som first husband till den afrikanska kontinentens mest lysande litterära celebritet.
Det hade blivit ett liv i affärsklass, jag hade blivit litteraturens prins Philip, kryssat mellan internationella bokmässor, klippt rep och fått bästsäljande romaner tillägnade mig på försättsbladet.
Var det mitt ”Notting Hill”-ögonblick? I så fall brände jag det.
Nu, i slutet av februari 2025, står jag utanför hennes hem i Maryland. Den bastanta vita herrgården är symbolen för hennes framgång. Dörren öppnas av en manlig tjänare i en ansad afro. Foajén är slottslik, dominerad av en svängd trappa i mörkt trä. Överallt hänger oljemålningar signerade svarta mästare och i biblioteket, där jag ombeds vänta på henne, står antirasistiska klassiker på display.
”Jag ville skriva om en kvinna som inte upplever att hon behöver stadga – i stället drabbas hon av intensiva känslor av attraktion”
Jag skymtar ett handskrivet julkort från Camilla Parker Bowles. Senare ska hon referera till den tidigare amerikanske presidenten som Barry, smeknamnet som måste vara reserverat för Obamas närmaste. Hon räknar hans hustru Michelle till sina väninnor, Beyoncé citerar henne, Påven ber henne skriva förord.
En litterär prestige av nästan förmodernt snitt. ”Där jag är, är Tyskland”, sade Thomas Mann i exilens Amerika.
Chimamanda Ngozi Adichie besitter något av samma auktoritet i den västafrikanska diasporan, en geopolitisk genomslagskraft nästan unik i hennes generation av författare.
I dag är Adichie 47. Hon gör en entré i biblioteket i nakna fötter och svarta tights. ”Drömräkning” är hennes återkomst till skönlitteraturen efter tio år; en medelålders inventering av vad som kunde ha blivit. Berättarjaget är en kvinnlig nigeriansk reseskribent strandad i Maryland. Under pandemin börjar hon googla sina ex och ”Drömräkning” formar sig till ett kärlekstestamente över första halvan av livet, en katalog av ofullbordade kärlekar.
Chiamaka, som berättarjaget heter, drabbas av KAP, Korta Anfall av Passion. Hennes spydiga vänner avfärdar hennes älskare som ”törstsläckare”, eller kort och gott ”släckare”. Men berättarjaget försvarar allvaret i den tillfälliga förbindelsen. ”Jag kallar det känslor”, står det i romanen. ”’Känslor hände’ är mitt sätt att uttrycka det”.
– Jag ville skriva om en kvinna som inte upplever att hon behöver stadga sig, som inte är socialiserad till det. I stället drabbas hon av intensiva känslor av attraktion. De runt henne avfärdar hennes känslor. Men hon känner att det finns något meningsfullt och giltigt i …
Ögonblicket?
– Ja, i ögonblicket. Och jag tycker hennes argument för ögonblickets meningsfullhet är relevant.
Men kan hon leva i ögonblicket under återstoden av sin kärlekskarriär?
– Nu låter du som en nigeriansk onkel.
”Drömräkning” är ett galleri av pojkvänstyper.
Här finns den gifta flegmatiske britten i nött skinnjacka som säger upp sig för att slutföra en historik över engelsk reselitteratur, vagt feministisk men oförmögen att avsluta sitt äktenskap när det verkligen gäller. Här finns den amerikanska akademins Denzel Washington, en radikal svart konsthistoriker som bryter med det brackiga berättarjaget efter att hon beställt en mimosa på en vinbar i Paris.
Mannen som möjligen har mest gemensamt med Adichies egen livspartner är en äldre och kantig nigeriansk ingenjör som stoppar in skjortan i byxorna och putsar skorna med den ”Kiwikräm som varenda man i Nigeria använde”.
”Tvinga mig inte att bli efterklok kring mina gestalter. Hon gjorde vad hon gjorde. Lev med det”
Adichies make heter Ivara, är 58, och läkare. Han är hemma under intervjun men håller lägre profil än hustruns högljudda stab, som håller låda i köket när de inte serverar henne chai med kokosnötssocker.
Ivara tar nattpassen med parets tio månader gamla tvillingar, tillkomna genom surrogat. De har också en gemensam dotter född 2016. Vid ett tillfälle kommer han tassande, sömndrucken och värnlös, ur ett sovrum på nedervåningen. Adichie kommenderar honom att hälsa och de kysser varandra hastigt.
I romanen liknar hon den åldrade nigerianen vid en balkongdörr: ”robust, trygg, fyrkantig”.
Jag älskar det porträttet. Det är roligt att likna en älskande vid en dörr.
– Så du älskar det inte alls. Men ja, det är hos honom hon borde ha stannat.
Varför gör hon inte det?
– Ibland tror man att man vill ha mer. Hennes väninnor säger att hon är bortskämd. Och det stämmer. Hon svävar genom tillvaron.
Adichie skrattar. Kanske för att hon pratar om sig själv i lätt kamouflerad form; om den kontrafaktiska utväg hon ger sitt alter ego i ”Drömräkning”.
– Jag är rätt förtjust i meningen om äktenskap – ”en stympning av mitt liv för att passa en ny form”.
Men hon borde ha stannat säger du samtidigt?
– Jag vet inte. Tvinga mig inte till att bli efterklok kring mina gestalter. Hon gjorde vad hon gjorde. Lev med det.
Adichie pratar som hon skriver – som en boxare dansar, attack och självförsvar i koreografi. Man måste kämpa för att hålla jämna steg.
”Jag är väldigt intresserad av kvinnor som stannar i relationer som från utsidan är uppenbart ohälsosamma”
Hon säger att den roligaste mannen att skriva var konsthistorikern Darnell. Det hårda porträttet rymmer något av Adichies eget krig med den akademiska vänstern. Svarta radikaler kan svärma för Afrika. Men Adichie är inte alltid en tacksam projektionsyta för postkolonial maktkritik. Hon växte upp i en nigeriansk övre medelklass, pappan professor, i ett folk med stolta kapitalistiska rötter, ”jag älskar handel”, upprepar hon för mig.
I mars 2017 gav hon en tv-intervju i England som nästan kostade henne karriären. Det är skillnad, sade hon, på transkvinnor och kvinnor. En man som transitionerat till kvinna har levt ett annat liv än någon som fötts till kvinna. Läsare, också unga författare som Adichie undervisat och tagit under sina vingar i Nigeria och USA, uppfattade det som om hon underkände transkvinnors könstillhörighet. Hon svarade på kritiken i en förbittrad essä riktad mot ”människor som säger sig älska litteratur – de stökiga berättelserna om vår humanitet – men som samtidigt är monomant besatta av vad som råkar vara den rådande ideologiska ortodoxin”.
När det går upp för Darnell att Chiamaka är född i nigerianskt välstånd dör något i hans blick. Det passar inte in i hans teorier. På fyllan mobbar han henne inför sina vänner som en afrikansk slavägare.
Var det därför han var roligast att skriva: för att du fick utlopp för din vrede mot den akademiska vänstern?
– Vad pratar du om? Nej, det är inte korrekt, även om den läsningen kan rymma ett korn av sanning. Men jag är väldigt intresserad av kvinnor som stannar i relationer som från utsidan är uppenbart ohälsosamma. För kvinnor handlar relationer så mycket om självuppoffring.
”Trump skulle säga att kärlek är en dålig deal. Vi ger massor av oss själva utan att vara säker på att få något tillbaka”
I romanen säger Chiamakas kusin att hon själv måste bära ansvar för att hon stannade hos Darnell. Genom att säga till sig själv: jag lät honom vara elak mot mig, kan hon också säga nej nästa gång det händer.
Håller du med om det?
– Ja och nej. Stannar man i förtryck för länge så blir man så emotionellt nedbruten att man berövas möjligheten att välja. Det är vad förtryck handlar om. Men jag tror samtidigt att kvinnor kan resa sig och slå tillbaka. Försöka åtminstone.
Vad har du insett om kärleken genom att skriva om alla de här relationerna?
– Att älska någon är att försöka lära känna en annan människa.
Det låter präktigt, men bottnar i den förtvivlan som drabbade henne när hennes föräldrar dog kort efter varandra under 2020 och 2021.
När pappan – som hon älskade ”vildsint” och ”ömt” – avled i komplikationer efter njursvikt reagerade hon med en bestörtning hon aldrig hade kunnat föreställa sig.
– Jag har alltid trott mig vara i total kontroll över mina känslor. Men sedan min pappa dog är jag väldigt intresserad av självkännedom. Känner vi oss själva? Kan vi faktiskt lära känna en annan människa?
”Kärleken infinner sig långt innan vi kallar den kärlek”, skriver du i romanen.
– Ja, varför älskar vi? Trump skulle säga att kärlek är en dålig deal. Vi ger massor av oss själva utan att vara säker på att få något tillbaka.
Hon kallar sig passionerad. Men inte melodramatisk.
– Det är därför jag tycker om Skandinavien. Ni är väldigt återhållsamma. Jag kollar alltid på skandinavisk noir när jag tränar i källaren på mitt löpband och har alltså er att tacka för min relativa hälsosamhet.
– Men jag har en avgörande invändning: ni utger er för att vara en bastion för jämställdhet. Men ingen av de starka kvinnor som har huvudroller i era krimdramer är riktigt normala. De lider av psykiska problem eller är dåliga mödrar. Det är som om budskapet vore: om en kvinna lyckas i sin karriär måste hon samtidigt misslyckas på ett annat plan.
”Jag önskar att européerna sade fuck you till Trump lite oftare. Jag tror det är enda sättet att möta honom på”
Dagen efter mitt hembesök, när jag lyssnar till Trump på ett hotell utanför Washington, sms:ar hon mig.
”Hallå Bjorn. Chimamanda. Jag har tänkt på vad som är skillnaden mellan melodrama och passion”, och konstaterar att Trump personifierar den skillnaden genom sin spekulativa performativitet.
Hon är besviken på hur europeiska ledare bemöter Trumps grymma teater. När vi ses har JD Vance just skällt ut europeiska ledare i München.
– Och jag kom på mig själv när jag satt och tittade att jag önskade att européerna sade fuck you till Trump lite oftare. Jag tror det är enda sättet att möta honom på.
Höstens presidentval var det första hon röstade i.
För två år sedan blev hon amerikan. Hon avstod länge medborgarskap eftersom hon ansåg sig behöva uppleva förödmjukelsen i att resa med nigerianskt pass för att kunna skriva ur invandrarens perspektiv.
Vallokalen låg i en skola i en lantlig del av Maryland, fullt av Trumpskyltar och anhängare utanför.
– Jag blir inte rädd. Eftersom jag vägrar förläna mobbare och rasister den makten. Men jag måste tillstå att det rådde en spänd atmosfär. Ingen sade något. Det var en förnimmelse av hot strax under ytan. Men det kom med Trump. Jag tror att det är nytt. George W Bush var avskydd av vänstern, förstås. Men han var inte hämndlysten. Och han väckte inte den hämndlystenheten hos sina anhängare som Trump gör.
”Det är något med invandrarens längtan efter att lämna sitt gamla liv bakom sig som formar vår bild av det här landets möjligheter”
I romanen säger en av de nigerianska karaktärerna att Amerika har brutit ett löfte som det faktiskt aldrig avgett.
– Så känner jag. Exakt så känner jag. Jag kom till Amerika för att jaga en dröm. Jag fångade den. Jakten var framgångsrik. Men jag är upprörd över att Amerika inte längre inspirerar mig. Jag är bitter för det. Men Amerika lovade mig aldrig det. Jag hittade på det löftet i mitt huvud.
Överväger ni att flytta?
– Nej, för alternativet är Lagos som är lika illa.
Som högpresterande gymnasist i Nigeria förväntades hon bli läkare. Hon påbörjade läkarprogrammet och led. Hon hörde från en vän i USA att amerikanska studenter fick läsa vad de ville på sina universitet. Det lät himmelskt. Hennes bild av Amerika som frihetens rike på jorden bottnar i det flexibla utbildningssystemet, nu under attack från Vita huset som kapar miljarder i statsanslag.
”Amerika”, skriver hon, ”var som en fest vars värd har förberett sig för alla eventualiteter, varenda en.”
– Det är sant för Amerika mer än för någon annan plats i världen. Men jag vet inte om en amerikan född i Amerika skulle känna så. Det är något med invandrarens längtan efter att lämna sitt gamla liv bakom sig som formar vår bild av det här landets möjligheter.
Hon är skakad över vårdslösheten i Trumpadministrationen. Hastigheten i nedmonteringen av statsapparaten. Den skrävlande brutaliteten. Presidentens swagger – det är hennes ord – påminner henne om Hitler.
Hon talar här som historienörd som när planer på att skriva om Martin Bormann, Hitlers privatsekreterare vars son slutade som katolsk missionär i Kongo där han anklagades för att ha våldtagit pojkar.
”Jag gillar inte ordet woke. Högern stal det från afrikanamerikanerna som brukade säga: ’det är inte lätt att vara svart i det här landet, stay woke!”’
Men Adichie är lika chockad över bristen på ”seriös och samordnad” reaktion från oppositionen i USA.
Framför du din kritik till dem du står i kontakt med i partitoppen?
– Next question.
Det är enda gången hon duckar under en halv eftermiddag.
Upplever du Demokraterna som paralyserade?
– Oorganiserade. Demokraterna vet inte hur man uppträder som stam just nu. Det består av en massa interna grupperingar som inte månar om varandra. Med en oförmåga att bortse från inre skillnader för att tillsammans arbeta för vinst.
Anser du att Demokraterna är för woke?
– Jag gillar inte ordet. Högern stal det från afrikanamerikanerna. De brukade säga: ”det är inte lätt att vara svart i det här landet, stay woke!” Men ja, jag anser att Demokraterna gick för långt till vänster. Eller snarare: man tillät en liten del av partiet att tala med så hög röst att det lät som hela partiets röst.
Om vad?
– Om språk och språkets ortodoxi. Vänstern säger sig vilja prata om rasism men klagar sedan på motståndarens språk. Man pratar inte om rasism utan om semantik. Det blir självförgörande. Och leder till en renhetsiver där man måste kryssa i alla 20 luckor för att få vara med. Men de flesta människor är inte ideologiskt renläriga. Det är själva poängen med att vara människa.
Motberättelsen, säger Adichie, måste väcka till liv den stormaktsretorik som Republikanerna övergett. Pax Americana.
– Ja! Det är därför Amerika är Amerika. Ta Demokraternas försvar av (den nedlagda biståndsmyndigheten) USAID. Det är dåligt hantverk. De borde i stället tala om makten som kommer med bistånd. USA återuppbyggde Europa efter andra världskriget. Det är MAKT. Vill ni fortsätta utgöra världens centrum?
Men hon pratar motvilligt om politik. Det är roligare med kärlek än med Trump, säger hon när jag ska gå.
– Ett litet tips från mig är att din text om mig fokuserar på kärleken.
Hon mindes inte att hon för 18 år sedan frågade mig om var man köper skor i Stockholm. Men har roat sitt entourage i köket med anekdoten. Inviten till ett annat liv var förstås en vanföreställning, en megaloman fantasi. Men hon tog emot minnet glatt överseende och när jag avslutningsvis frågar henne hur man korrekt ska beskriva hennes avancerade håruppsättning, en croissant mitt på huvudet, svarar hon.
– Det är en Björn.
