Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Jag blir trött när jag läser Patrik Hagmans och Dag Sandahls repliker på min artikel i DN, om processen som ledde fram till att jag avsade mig prästämbetet i Svenska kyrkan.
Patrik Hagman avfärdar mina resonemang som bristande teologisk kompetens och dålig läsning av de bibliska texterna. I stället docerar han, som det är brukligt, om ”spänningar” i bibeltexterna. Det är bekvämt. De folkmord och vidriga övergrepp som Gud i Gamla testamentet, den hebreiska Bibeln, uppmanar till blir till abstrakta intressanta problem för teologie doktorer och docenter att behandla. Att gudomligt sanktionerat, alternativt påbjudet, lidande hos människor och djur, blodsutgjutelse, slakt av motståndare, barnmisshandel och skenavrättningar är konkreta ting som upplevs av levande kroppar, och vars beskrivningar i heliga skrifter även kan uppmuntra andra levande kroppar till efterföljelse – det får man inte nämna. Lika högtravande och nedlåtande är Hagman när han upplyser mig och andra om att det visst finns ”konstruktiva sätt” att behandla lidandets problem, men inte ger några exempel.
Hans krokodiltårar över att jag inte längre är präst betackar jag mig för
Och så ännu en docent – Dag Sandahl – som aldrig haft fel och alltid har rätt. Han lägger i sin replik i DN band på sig så att man slipper läsa de vanliga nedrigheter och förolämpningar med vilka han brukar tryffera sina skriverier. Hans krokodiltårar över att jag inte längre är präst betackar jag mig för.
Sandahl har samma upphöjda blick på de kättar- och häxprocesser och bål, utrensningar och blodiga korståg i Guds namn som beledsagar kyrkans historia som hans docentkollega har över Bibelns blodiga texter. Allt summeras så här: ”Kloka biskopar har hanterat prästers tvivel och har vetat att göra reda i teologiska tankehärvor.” Så kan en skönmålning av kyrkohistorien se ut, rena prästgårdsidyllen. Att han dessutom väljer att låtsas som om den liberala hållning till bekännelseskrifter och historiska bekännelsedokument som Svenska kyrkan under mer än 100 år knäsatt inte finns, vill jag inte läsa som okunnighet från hans sida. Det är förstås ett utslag av hans teologiska strömnings väl inarbetade förmåga att blunda för hur historien faktiskt ser ut.
Trött blir man, men också lite glad, eftersom Sandahl känner sig snuvad på en riktigt rejäl kättarprocess. Desto sorgsnare blir jag över att det enbart är vedersakare som svarat på min text. Det visar hur den rädsla för att ställa obekväma teologiska frågor, som jag konstaterat, verkligen är påtaglig och stor. Jag vet nämligen att jag har meningsfränder på många håll inom Svenska kyrkan. De aktar sig dock för offentligheten, av begripliga skäl. Ingen skugga över dem – det är andra som borde rannsaka sig själva inför samtalsklimatet.
Läs mer:
Dag Sandahl: Därför anmälde jag Christer Hugo till domkapitlet
Patrik Hagman: Christer Hugos bokstavliga tolkning av Bibeln är dålig läsning
Christer Hugo: Jag vägrar vara präst om det krävs att jag ska tro på Bibelns Gud
