Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Lagom till 50-årsdagen av diktatorn Francisco Francos död har El País, Spaniens största dagstidning, sammanställt en lista över de 50 bästa böckerna från de senaste fem decennierna. Listan har röstats fram av drygt 100 författare, kritiker och akademiker och innefattar, något förvånande, verk utgivna inte bara på spanska utan även på katalanska, baskiska och galiciska, officiella språk i sina respektive regioner. Romanerna är i klar övervikt, men även poesisamlingar, fackböcker, serieromaner och novellsamlingar finns med.
Listan toppas av Javier Marías ”Corazón tan blanco” (”Ett hjärta så vitt”, 1992), en inträngande roman om hur hemligheter, språk och olycksbådande tystnader formar både äktenskap och familjehistorier. Marías var en författare som på samma gång var djupt anglofil och påtagligt cervantinsk (redan som 27-åring översatte han Laurence Sternes ”Tristram Shandy”). De flesta av hans stora romaner tar plats mellan Spanien och den engelskspråkiga världen och står inte sällan i skuld till Shakespeare, vilket i båda avseenden gäller ”Corazón tan blanco”. När Marías dog 2022 var han en av Spaniens mest omhuldade och respekterade författare, såväl inom som utanför landets gränser, och en ständig Nobelpriskandidat. Flera av hans romaner är översatta till svenska, som den jättelika ”Ditt ansikte i morgon” (nummer 13 på listan), men just vinnaren – översatt till 37 språk – har inte kommit en svensk läsekrets till del.
Javier Cercas är den enda författaren med två böcker på topp 10: ”Soldados de Salamina” (2001, översatt till svenska som ”Hjältarnas uttåg”) och ”Anatomía de un instante” (2009, ej översatt till svenska). Om Marías ständigt blickar mot Storbritannien är dessa bägge dokumentärromaner djupt rotade i den spanska 1900-talshistorien, med sina postmoderna omläsningar av det spanska inbördeskriget och det misslyckade försöket till statskupp den 23 februari 1981. Cercas är det spanska etablissemangets litterära darling, inte minst för att han personifierar samförståndsandan som kännetecknar övergången till demokrati och de politiska decennier som följde. I vänsterkretsar möts han tvärtom med djup skepsis, eftersom man anser att hans litteratur försvarar den avpolitiserade syn på inbördeskriget som blev vanlig efter Francos död och kålsuparteorin att bägge stridande parter begick lika allvarliga krigsbrott, vilket i förlängningen slätar över fascismens förbrytelser.
Föga överraskande är det en övervikt av manliga namn, men Carmen Martín Gaite är med fyra romaner den mest representerade författaren på listan. Läsaren må vara ursäktad om det inte ringer någon klocka – inte en enda av hennes böcker (för vuxna) finns översatt till svenska. Martín Gaite var sannerligen en pionjär: hon var 50 år när Franco dog och hade hela sitt vuxna liv fått kämpa sig fram genom ett samhälle som såg med misstro på självständiga, skrivande kvinnor. Hennes mest kända roman, ”El cuarto de atrás” (Rummet längst in, 1978), låter ett mystiskt nattbesök bli utgångspunkt för en resa genom efterkrigstidens Spanien, barndomens rum och den kreativa processens egen logik, samtidigt som den synliggör de begränsade möjligheter och förväntningar som formade kvinnors liv under denna tid.
Om kulturen under diktaturen präglas av stagnation och andefattigdom så visar de senaste 50 åren en litteratur som hittar en egen, originell röst
El País lista blev snabbt hett omdebatterad, som sig bör, i både gamla och nya medier. Varför så få böcker från de senaste 25 åren? Är den för feg eller tvärtom för svår? Varför bara tre böcker skrivna på andra språk än spanska? Speglar den inte bara medelklassens syn på sig själv? Vad hände med poesin? Icke desto mindre är den en bra bild av Spaniens rika litterära utveckling sedan Francos död. Om kulturen under diktaturen präglas av stagnation och andefattigdom – de flesta som innan kriget varit nyskapande intellektuella var antingen döda, i exil eller tvingade till tystnad – så visar de senaste 50 åren en litteratur som hittar en egen, originell röst, mellan den latinamerikanska boomens vilda expansion av litteratur på spanska och den europeiska efterkrigstidens litterära och politiska frigörelse.
Listan innefattar den svåra men nödvändiga rannsakan av inbördeskriget och diktaturen, den skakiga övergången till demokrati, arvet av frankismen i det demokratiska samhället, kvinnors steg från andra klassens medborgare till fullvärdiga subjekt, nyliberalism och prekarisering, ifrågasättandet av genus och sexualitet, ETA och spansknationalism, anarkism och bohemeri, autofiktion och metafiktion, bland mycket annat. Den må vara skev och orättvis, men visar också hur ett lands mödosamma väg från diktatur till demokrati kan omvandlas till vacker, djärv och omvälvande litteratur.
Läs mer om böcker här
