För trettio år sedan slog den schweiziska författaren Christian Kracht (f. 1966) igenom med romanen ”Faserland” (1995), som skildrar en blaserad överklasskilles spritindränkta odyssé genom Tyskland, från Sylt i norr till Bodensjön i söder. I tysk press mottogs boken med förakt. Kracht anklagades för att vara ytlig. Eftersom han skrev om rave, Barbourjackor och andra obscena modernitetsyttringar klassades hans verk som ”Popliteratur” – en pejorativ beteckning som bara kan uppstå i ett land där man hellre skiljer mellan högt och lågt än bra och dåligt.
Det dröjde dock inte länge förrän vinden vände. Krachts andra roman ”1979” från 2001 fick ett strålande bemötande, och så har det fortsatt. Numera räknas han som en av den tyskspråkiga världens mest intressanta prosaister, i min mening med rätta. Och romanen ”Air”, som utkom under våren, är kanske hans mest originella hittills.
Bokens protagonist, den halvunga schweizaren Paul, är en typisk Kracht-figur. Precis som berättaren i ”1979” är han inredningsdesigner med homestajling som specialitet. Han har bosatt sig på de skotska Orkneyöarna, den enda plats i världen som tycks motsvara hans stränga formkrav. Landskapet är kargt och trädlöst, turisterna få, och det tar en timme att cykla till det minimala surdegsbageriet (vilket Paul gärna gör).
En dag får Paul en förfrågan om att resa till Stavanger och måla en gigantisk serverhall i den ”perfekta vita färgen”. Uppdragsgivare är den exklusiva designtidskriften Kūki (japanska för ”luft”). Paul nappar på erbjudandet, reser till Norge och träffar där redaktören Cohen, som förklarar att den av Paul så beundrade tidskriften är irrelevant: ”konsumistisk pseudokommunism”, som ”framställer som åtråvärt det som moderniteten själv har förstört”.
Väl i serverhallen träffas jorden av en geomagnetisk storm. Paul försvinner spårlöst. Cohen, kulturpessimisten, rycker på axlarna och går till sängs med fyrtio sömntabletter i kroppen, ”inte för att han var ledsen eller ville dö, utan för att han inte brydde sig”.
Jämsides detta pågår en annan berättelse, förlagd till vad som verkar vara en främmande planet. Nioåriga Ildr skjuter ett rådjur som, när hon ska dra pilen ur kroppen, visar sig ha förvandlats till en man. Ildr lägger om främlingens sår och gömmer honom i sin stuga. Men den onda hertigen av Tviot är dem på spåren. Snart måste de fly, bort från hertigen och den pestsmitta som har dödat Ildrs mor och decimerat befolkningen.
Ildr och Paul, för det är förstås han som är främlingen, ger sig av på en lång ”Det sjunde inseglet”-vandring mot ishavet i söder. De når till sist ett litet kustsamhälle där de blir väl emottagna. Här har jordbruket och skriftspråket – och med dessa konkurrensen och värdeackumulationen – ännu inte slagit igenom. Människorna lever som jägare och samlare av det som havet har att ge. Paul, som i sitt förra liv inredde en ”foragingrestaurang på Färöarna med ett enda bord för sex personer, en enda reservation per kväll och en enda rätt på menyn, bestående av insamlade mossor och vindpinad, illaluktande torsk”, är överförtjust.
Jag läser om den tre gånger på rad, det hände senast med ”Häxan och lejonet” cirka år 2000
Handlingen tar inte slut där, men av hänsyn till teckenbegränsningen får det räcka med redogörelse. Hellre vill jag framhäva den sofistikerade kompositionen. Kracht låter såväl litterära motiv som konkreta föremål dyka upp i och förena de båda världarna. Så återkommer en (”inte särskilt bra”) tavla av konstnären James Archer föreställande Merlin och Lancelot, liksom ett 3D-printat keramikgevär och en bondgård på Hebriderna.
Tekniken för tankarna till Jorge Luis Borges klassiska novell ”Tlön, Uqbar, Orbis Tertius”. Där som här leder logiskt orienterade tolkningsförsök till återvändsgränder. ”Air”, som aktivt tematiserar två- och tredimensionalitet, är mer av ett möbiusband, en sån där remsa med bara en sida som man kan vrida på hur länge som helst utan att riktigt fatta hur den hänger ihop.
Nu låter det kanske som att Kracht har skrivit ett slags gitarrsolo till roman, ett tekniskt begåvat men blodfattigt uppvisningsnummer. Men ”Air” är tvärtom en njutning att ge sig in i. Jag läser om den tre gånger på rad, vilket senaste kanske hände med ”Häxan och lejonet”. Säkert har det att göra med sagomiljön – en gest till den tyska romantikens fascination för genren – och hur den återaktiverar minnen från barndomens ändamålslösa bokslukande.
Så finns också tydliga paralleller mellan ”Air” och barnlitteraturens klassiker, inte minst ”Bröderna Lejonhjärta”. Ildrs värld är som Nangijala ett dödsrike. Och i en bokkiosk bredvid surdegsbageriet på Orkney finner faktiskt Paul ett exemplar av Astrid Lindgrens bok, i ”en vacker engelsk förstautgåva” som han tar med sig på cykeln hem. Den bilden är en mise en abyme för hela den här gåtfulla, ja faktiskt alldeles lysande romanen.
Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker.
