Planeten B612 har en enda invånare, en liten prins. Om honom och hans planet berättar Antoine de Saint Exupéry i den bok som näst bibeln översatts till flest språk. Boken har genom tiderna, den kom ut redan 1943, varit föremål för olika tolkningar. Och den har fortfarande mycket att lära oss. Den är aktuell i dag inte minst för sin illustration av hur auktoritära stater i form av en boaorm slukar levande civilisationer. Men den är också aktuell för att den påminner oss om att vi måste vara varsamma med vår bräckliga planet.
På planet B612 växer en ömtålig ros som vårdas ömt av den lille prinsen. Rosen är troskyldig och med sina fyra taggar ska den försvara sig mot alla tänkbara faror. Den lille prinsen känner ansvar för sin ros, och för att skydda den mot vinden täcker han den varje natt med en glaskupa. Han sotar noggrant planetens två aktiva vulkaner, och för säkerhets skull även den tredje trots att den av allt att döma är utslocknad – man kan aldrig så noga veta. Han rensar skotten från baobabträden som annars riskerar att föröka sig så att de spränger planeten. Han inser att han måste vårda sin planet om den ska fortsätta att vara beboelig. Han har ju bara en enda planet.
Vi människor har också bara en planet och det finns gränser även för vad vår planet tål. Men till skillnad från den lille prinsen smutsar vi ner och skövlar vår planet. Vi påverkar jordens miljö, klimat och ekosystem så till den grad att sex av nio planetära gränser överskridits, gränser utanför vilka stabiliteten för livet på jorden kan äventyras. Om den utvecklingen fortsätter finns det enligt forskare risk att mänskligheten utplånas före år 2100. Men vi agerar som om klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald, minskad tillgång till rent vatten och ökande förekomst av föroreningar knappast rör oss, och bortser från faran för oåterkalleliga förändringar.
Trots en accelererande ökning av växthusgaser i atmosfären fortsätter politiker att subventionera fossila bränslen. Och trots skogens avgörande betydelse för att ta hand om utsläppen sker en omfattande avskogning i stora delar av världen, med följd att mängden kol som globalt tas upp över land i stort sett har kollapsat. Och stigande temperaturer har medfört att arktisk tundra nu avger mer kol än den lagrar.
När skogar med höga naturvärden försvinner eller ersätts med trädplantager minskar också den biologiska mångfalden, en förutsättning för allt liv på jorden. Arter utrotas i dag i en aldrig tidigare skådad omfattning. I en rapport från FN beskrivs hur mänskligheten kan komma att utrota upp till en miljon arter och att förlusten av biologisk mångfald är ett lika stort problem som klimatförändringarna.
Under två decennier har klimatförändringar förknippats med över sju miljoner större katastrofer, med långt fler än en miljon dödsfall och nära tre biljoner dollar i ekonomiska förluster. Men de verkliga effekterna kan vara betydligt större än så då endast omedelbara dödsfall och skador registreras, trots att de kan utgöra endast en bråkdel av de långsiktiga konsekvenserna i form minskade skördar, svält, migration och politiska konflikter.
Världssamfundet har hittills misslyckats med att hantera den akuta krisen, trots att kunskapen om klimatförändringarna vilar på solid vetenskaplig grund. Politiker har fortfarande stora möjligheter att agera, men inget händer så länge de inte lyssnar. Problemet är att viljan inte tycks finnas. En gång i tiden trotsades vetenskapen av kyrkan. I dag är det populistiska politiker som trotsar vetenskapen, som hellre vill se till att bli omvalda än att göra vad som krävs för vår ömkliga planets välmående.
I en ny rapport från European academies’ science advisory council (EASAC) framhålls att radikala förändringar måste till. Dagens ekonomiska struktur, med överkonsumtion och slösaktigt användande av våra begränsade naturtillgångar, som strävar efter tillväxt och belönar kortsiktig vinst, förmår inte anpassa sig till de begränsningar som krävs för att hålla sig inom planetens gränser.
Forskarna bakom EASAC-rapporten menar att politiska ledare måste fråga sig om ekonomin är optimerad för återhämtning av naturen. Kan den bli oberoende av ekonomisk tillväxt? Förbättrar den livet för flertalet? Är den tillräckligt rättvis? Skyddar den vår planet och välbefinnandet för kommande generationer? Bidrar den till att uppnå statens primära mål: att göra medborgarna långsiktigt trygga och säkra? Mäter vi och värderar de rätta sakerna?
Ulrike Herrmann beskriver i sin bok ”Kapitalismens slut: myten om grön tillväxt” hur tillväxttvång kolliderar med planetens begränsningar. För att vara stabil kräver kapitalismen tillväxt, men oändlig tillväxt är inte möjlig i en värld med ändliga resurser – resurserna kommer en dag att ta slut. Politiker tror trots det på grön tillväxt, ett begrepp som Ulrike Herrmann menar lägger ut dimridåer över realiteterna. Enligt henne kommer det att krävas en ny ekonomisk ordning, en överlevnadsekonomi, med ”nedväxt” i stället för tillväxt – vi måste helt enkelt minska vår konsumtion.
Alla håller inte med om att det krävs riktigt så drastiska åtgärder som Ulrike Herrmann föreslår. Men vi vet att takten och omfattningen av nuvarande handlingsplaner för att hejda klimatförändringarna är helt otillräckliga, eller till och med pekar i fel riktning. Vi vet att om vi människor ska lyckas begränsa den globala uppvärmningen enligt vad våra politiker förbundit sig att göra, måste utsläppen minska redan nu och de måste halveras till 2030. Och för det krävs brådskande och genomgripande åtgärder, som går längre än bara utredningar, löften och förhoppningar. Våra egna politiker har inte ens planer för hur det ska ske. I stället hör vi till de länder som är på väg att utarma jordens resurser, inte sällan i den gröna omställningens namn.
FN har antagit en ambitiös och handlingsinriktad framtidspakt, ”Pact for the future”, som Sverige åtagit sig att följa. Den innefattar 56 ”actions”, med multilaterala lösningar för en bättre morgondag. Framtidspakten är inriktad på att effektivisera arbetet med 2030-agendan, med starkt fokus på att hantera såväl klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald som mänskliga rättigheter, ökande ekonomiska klyftor och konflikter.
Trots att vetenskaplig evidens utgör den säkraste grunden för rationella ställningstaganden, och därmed en solid grund för att identifiera policyalternativ och komma fram till rätt beslut, grundas politiska beslut sällan på vetenskap. Det är svårt att förstå varför politiker inte önskar visa att de förstår vetenskapliga samband, att de har förmåga att peka ut hur en bättre värld för mänskligheten ska nås, att de har visioner som sträcker sig längre än en mandatperiod, och förmågan att förklara för medborgarna hur vår planet kan vårdas och hålla för kommande generationer.
De skulle inge respekt, i stället för som i dag alltför ofta förakt, om de förklarade att vi agerar så här, med stöd av vetenskapen – inte sällan med förbehållet att hänsyn måste tas till olika ideologiska och moraliska skäl. För det faktum att vetenskap grundas på empiriska fakta innebär givetvis inte att vetenskapen i alla lägen ska utgöra det enda underlaget när beslut ska fattas.
Inom de flesta områden tar man höjd för värsta tänkbara scenario. Baserat på data från International energy agency har forskare beräknat att det finns en tioprocentig risk för sex graders uppvärmning, vilket skulle innebära ett existentiellt hot. IPCC har funnit en 18-procentig sannolikhet att en dubblering av höjning av koldioxidnivån skulle leda till en temperaturhöjning på 4,5 grader Celsius. Medan sådana risker anses oacceptabla för försäkringar ignoreras de av politiker.
Men baserat på regionala värmeböljor som nu överträffar klimatmodeller är sådana katastrofscenarier troligare än man tidigare ansett. Försiktighetsprincipen borde få beslutsfattare att betänka detta. För mänskligheten skulle ha mycket att vinna, i form av renare luft, bättre hälsa, möjlighet till hållbart resande och, inte minst, bättre framtidsutsikter för kommande generationer.
Än är det inte för sent, men det är nu hög tid för politikerna – och oss alla – att lyssna till vetenskapen. Och att lära av den lille prinsen.
En dag reser prinsen hemifrån. Efter att ha besökt flera små planeter kommer han till jorden. I Saharaöknen träffar han en pilot vars flygplan kraschat. Han ber piloten rita ett lamm åt sig, och för att inte lammet ska äta upp hans ömtåliga ros ritar piloten en munkorg till lammet. Men han glömmer läderremmen som ska hålla fast munkorgen, och utan den riskerar lammet att bli ett dödligt hot mot rosen.
Vi skaffar inte ens munkorgar för att skydda vår ömtåliga planet. Därför svävar alla våra rosor i fara.
Christina Moberg är professor emeritus vid KTH och tidigare ordförande för European Academies science advisory council, EASAC.
