Mikrokosmos. För ett par år sedan började jag höra ordet från flera av mina vänner i Belgrad när de pratade om sina liv och vad de ägnade sig åt. Dragan började göra konstnärliga fascinatorer, långa Jelena köpte ett renoveringsobjekt, Jasmina skaffade hund, oroväckande många utbildade sig till samtals- eller gestaltterapeuter.
Att försöka ha det så bra som möjligt i sitt mikrokosmos och inte slösa energi på det utanför verkade vara vägen som mina medelålders vänner valt. Hoppet om att något skulle förändras hade sakta runnit ut, inte ens de mest aktivistiska orkade behålla tron på att det gick att göra något åt strukturerna, politiken, systemet. Ett slags politisk apati som serberna, verkligen inte varit ensamma om, hade brett ut sig. Who can blame them?
Det serbiska tillståndet har länge kännetecknats av ett tröstlöst stillastående. När jag tittar på nyheterna under mina besök i landet ser jag samma politiker som var vid makten för 20 och 30 år sedan, Kosovofrågan präglar fortfarande all politik, 13 år har Serbien varit kandidatland till EU men ingen orkar längre bry sig om den utdragna processen.
I det senaste valet röstade inte ens min kompis Mira. Då pratar vi om Mira som varit politiskt aktiv hela sitt vuxna liv, som demonstrerade mot Milosevic, mot kriget, för kvinnors rättigheter, som gått i farliga Prideparader och som varje år står med fredsrörelsen Kvinnor i svart för att hedra offren för folkmordet i Srebrenica. ”Jag trodde aldrig att det skulle hända. Men jag vägrar fortsätta rösta på det minst dåliga alternativet” sa hon på Amelies uteservering efter valet.
I julas var jag i Belgrad igen och plötsligt var allt förändrat.
Studenternas ockupation av universiteten hade pågått i en månad och de första massdemonstrationerna hade genomförts. Den nya energin gick att ta på. Dragan stekte tunna pannkakor i mängder för att bära med sig till ett universitet dagen därpå, Jasmina organiserade insamling av sovsäckar, mat, vatten i sitt bostadsområde i Novi Beograd. Långa Jelena sprang med mig för att vi skulle hinna till de 15 tysta minuterna klockan 11.52, tidpunkten då 15 människor miste livet när en del av tågstationen i landets näst största stad Novi Sad rasade den 1 november förra året. Jag har aldrig sett Jelena springa tidigare. Vi har känt varandra i 20 år.
”Allt är annorlunda”, sa en annan vän, ”det är som att vi vaknat ur en djup sömn och nu ser varandra för första gången på länge”.
Som min vän Maja sade när vi i somras gick längs med Donau i den svarta och tryckande varma natten: ”Det var ju meningen att Serbien skulle bli mer som Sverige, och inte tvärtom.”
Mer än något annat är de pågående protesterna emotionella. Att stå tyst tillsammans med hundratusentals människor i 15 minuter, en minut för varje dödsoffer, är en omskakande upplevelse. Man hinner både sörja och bli arg. Renoveringen av tågstationen var uppenbarligen slarvigt utförd. Ett kinesiskt bolag vann upphandlingen och man behöver inte vara student i Serbien för att räkna ut att någonstans längs vägen, mellan billigt anbud och 15 människors sista andetag har någons plånbok blivit tjockare.
Ilskan kokar över meningslösheten. ”Era händer är blodiga” är parollen för protesterna. Men det som syns på bilderna och drönarfilmerna från vad som kan vara världens bäst dokumenterade proteströrelse – Gen Z, ni vet – är tårar. Tårar och kramar. I den nyvakna blicken löper ett gemensamt trauma från studenten från Niš till lantbrukaren från Kragujevac och vidare till pensionären från Kruševac. Därför skulle inte protesterna varit vad de är om det inte vore för alla de möten som skapats när studenterna vandrat mellan städer och byar i snart hela landet. ”Vi har varit med om samma sak, jag ser dina krossade drömmar och du ser mina.”
Det är väl ingen som säger just så, men studenterna har ruckat på den svarta cynismen och ja, apatin, till förmån för något mellanmänskligt.
Olyckan i Novi Sad den 1 november ifjol var droppen, men ilskan har funnits länge.
Serbien styrs av en patronliknande ledare. I president Aleksandar Vucic Serbien fungerar konstitution, val och institutioner mer som instrument för honom att behålla makten än som medborgarnas möjlighet till ansvarsutkrävande. I Vucic Serbien kan investerare från rika arabländer köpa det som en gång var allas egendom och gruvföretaget Rio Tinto gräva upp litium i den orörda naturen.
2024 gjorde Vucic fler än 300 framträdanden i serbisk tv. Det säger en del om honom. Just därför var det genialt av studenterna att ignorera honom i kraven de formulerat, och i stället rikta in sig på transparens och fungerande institutioner. När kraven uppfylls upphör protesterna.
En annan anledning till demonstrationerna är insikten att gräset inte längre är grönare någon annanstans.
Serbien har sett stora delar av sin befolkning lämna landet. Från de jugoslaviska arbetskraftsutvandrarna decennierna efter andra världskriget, till 90-talets desertörer och många av de bäst utbildade som på 2000-talet tröttnade på att vänta på att något skulle förändras på riktigt. Och så har vi Majda, Boban och Adam som fick politisk asyl i USA och Kanada för att de kanske inte skulle ha överlevt som queera i Serbien.
Men det har blivit svårare att lämna, och det där ”någon annanstans” ter sig heller inte lika lockande längre. Som min vän Maja sade när vi i somras gick längs med Donau i den svarta och tryckande varma natten: ”Det var ju meningen att Serbien skulle bli mer som Sverige, och inte tvärtom.” Illusionerna om ”väst” är borta och kanske var det det som fick studenterna att kavla upp ärmarna och ta sig an sin egen bakgård.
Vad ska hända nu?
Det finns inget politiskt alternativ som människor kan enas bakom. En expertregering är ett återkommande förslag. Studenterna vill inte åläggas ansvaret för nästa steg. De har sina krav, och de protesterar tills de är uppfyllda. De uppmanar medborgarna att organisera sig i plenum. En förändring från grunden. Någon kommenterar i havet av inlägg och reels att de boende i hans hus på fyra år inte kunnat komma överens om hur de ska organisera parkeringen på innergården och undrar med glimten i ögat hur sjutton det skulle gå till att enas om en framtid för landet. Ett budskap som spridits de senaste dagarna sammanfattar utopin: ”Poängen är inte att få regeringen att avgå utan att se till så att den här typen av regering aldrig kommer tillbaka.”
Medan denna text skrivs kommer beskedet om ett 16:e dödsoffer, en 19-årig student dog den 21 mars i sviterna av skadorna han fick på tågstationen den 1 november. Vad kommer den 16:e minutens tystnad att innebära?
Läs mer:
Åsa Wikforss: Ska vi begränsa yttrandefriheten för att rädda demokratin?
