Aprilmorgon, Hägersten. Christoffer Carlsson har precis nåtts av nyheten att författaren Carl-Göran Ekerwald har somnat in, 101 år gammal.
– Jag blir alltid lite nedstämd när en författare dör. Världen blir en något ensligare plats. Jag stötte på Ekerwalds författarskap under arbetet med ”En liten droppe blod” och läste ett par av hans romaner. Han verkade i Uppsala ungefär samtidigt som en av mina huvudkaraktärer, författaren Ingrid Klinga, befinner sig där.
Carlssons anspråkslösa trerummare nära Telefonplan badar i solljus. Men våren tvekar. Vinden som letar sig in genom den öppna balkongdörren är kall som en mardröm. Christoffer Carlsson, 38, bromsar kaffekoppen halvvägs mot munnen.
– Blir man så gammal – och det blir man väl inte – så får man vara nöjd. Ekerwald var för mig en ”författarnas författare”. Uppskattad och ansedd. Men inte en sån författare jag själv vill vara, kanske.
Vilken sorts författare vill du vara? Drömmer du om Läckberg-upplagor?
– Camilla är bortom stor i dag. Hon är otrolig. Men det är klart att jag skriver för att bli läst. Det gör alla författare, annars hade man lagt manuskripten i skrivbordslådan. Jag skulle inte vara författare om jag inte hade drag av narcissism. Men i det kreativa ögonblicket, i skrivandet, har jag inga sådana tankar. Då skulle texten skorra falskt.
Christoffer Carlsson var purung, 23, när han debuterade med ”Fallet Vincent Franke”. Det är femton år och tio böcker sedan. Den första delen i romankvartetten om den kompromisslösa kommissarien Leo Junker, ”Den osynlige mannen från Salem”, blev hans genombrott. Sedan dess har han översköljts av litterära utmärkelser och lyriska recensioner.
”En liten droppe blod” är den fjärde delen i Hallandssviten. Han växte upp i byn Marbäck, strax utanför Halmstad.
– Jag återvänder några gånger varje år. Jag har bott i Stockholm i 20 år. Men mina rötter i Halland sträcker sig många sekler tillbaka. Jag känner mig hemma där.
I Hallandssviten är barndomens landskap mer än bara en fond.
– Landskapet tecknas geografiskt ur minnet. Jag ville skriva en psalm till platsen jag kom ifrån. Det var det som var premissen när jag började arbeta på de här böckerna.
Man skulle kunna säga att hans spänningsromaner har blivit mer litterära med åren; språkligt slipade, existentiellt prövande, psykologiskt belysande.
– Ja, jag håller nog med. ”En liten droppe blod” hämtar sin form från en helt annan romangenre egentligen; Margaret Atwood, Roberto Bolaño …
Vad har hänt?
– Det var först i 30-årsåldern, när jag började läsa PO Enquist, som jag förstod hur viktigt skrivandet var för mig. Även på ett personligt plan.
Han drar upp ena ärmen på sin sotsvarta button down-skjorta. Blottar ett citat från Enquists ”Kapten Nemos bibliotek”. Han slår på texten med handflatan, som en tjackpundare. Läser högt:
Att till sist kunna säga: så var det, det var så det gick till, detta är hela historien.
– Vad mer begär man än det, egentligen? Jag gjorde tatueringen under sensommaren 2022, precis när jag hade börjat arbeta med den nya romanen.
– De tidiga böckerna var mer konventionella, präglade av kriminalgenren. En noirberättelse, en polisroman, en spionroman … Att jag vågade försöka göra något annat var mycket tack vare PO.
Vad betydde skrivandet för dig som ung?
– Att skriva var mitt sätt att närma mig både världen, och mig själv. Det fanns vissa saker som jag bara kunde komma åt i skrivandet. Så är det än i dag.
Vi sitter i vardagsrummet, vid samma lilla bord där Christoffer Carlsson skriver sina böcker. Och där han brukar äta middag med sin tioårige son
– Som barn önskade jag ofta att få uttrycka mig i skrift i stället för muntligt. När jag pratade blev det alltid så fladdrigt. Men i skrift kunde jag vara klar, öppen, sann.
”En liten droppe blod” är en vittomspännande roman. I centrum finns berättaren, den mystiskt döda Johan Oskarsson och den uppburna författaren Ingrid Klinga. Boken har egentligen fler likheter med Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” eller Karl Ove Knausgårds ”Nattens skola” än en konventionell kriminalroman.
– I sammanfattning kanske man säga att jag utforskar vad kriminalromanen kan vara. Som form, men också vad vi kan berätta genom att berätta om brott.
Berättarjagets sökande efter sanningen – vad hände egentligen med Johan Oskarsson? – blir en labyrintisk jakt som leder till hotande hemligheter, ett försvunnet manuskript och en spionhistoria i 1950-talets Uppsala. Redan hösten 2023 skickade Christoffer Carlsson 603 boksidor till sitt förlag. Men efter överläggningar med förläggaren kasserades allt. Utom en sida. Den första.
– Det gjorde ganska ont.
På vägen hem från mötet på Albert Bonniers förlag på Sveavägen kändes det som om han såg upp på ett högt berg.
– Jag tänkte: jag var ju just där uppe! Hur i hela friden ska jag komma ända dit upp igen?
”En liten droppe blod”, romanberget som han bevisligen lyckades bestiga till slut, kretsar i stora delar kring karaktärernas självbilder.
– När romanen börjar så vet de inte riktigt vilka de själva är. De tror att de vet, men historien tvingar dem att inse att de haft fel. Frågan är: hur lever man med det?
Spiontemat passar särskilt bra för att utforska den här tematiken, säger han.
– Identiteten är särskilt utsatt i det sammanhanget. Spioner utger sig för att leva ett liv, när de i själva verket lever ett annat. Spionromanen blixtbelyser på det sättet något mycket allmänmänskligt. Jag tror varken du eller jag är helt och hållet oss själva just nu, exempelvis, eftersom vi har en jobbmask.
Christoffer Carlsson har brottats mycket med frågeställningar som rör dessa masker, som vi använder för att framställa oss som någon.
– Den amerikanska sociologen Erving Goffman har sagt att ”Du ska vara försiktig med vilka masker du väljer, för en dag kan du vakna och upptäcka att en av dem har blivit ditt ansikte.”
Han hämtar ett exempel från sitt eget liv.
– Jag tänkte länge att jag var en person som trodde gott om människor. Men sen när jag började titta på hur jag faktiskt agerade så var det svårt att upprätthålla den självbilden. Jag agerade snarare som om jag tyckte att människor var svekfulla. Jag lämnade hellre än att själv bli lämnad.
Vad bottnar det i?
– Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att ett sätt att försöka närma mig svaret är att skriva om det.
Under skrivandet av den nya boken blev han kär på nytt. Det påverkade romanen mycket, säger han.
– På flera ställen finns en och samma rad, nästan som ett mantra: att människor i avgörande stunder ser rakt in i varandra. Och det var det Sophia gjorde, hon såg rakt in i mig.
Det var inte bara en angenäm upplevelse, inskärper han. Utan också omskakande.
– Alla gånger som den här boken känns angelägen för läsaren, om den nu gör det, så är det knutet till att det stod saker på spel för mig när jag skrev.
Vid sidan av skrivandet arbetar Christoffer Carlsson som kriminolog, med en heltidstjänst som docent vid Stockholms universitet. För några år sedan medverkade han även som expert i SVT-programmet ”Veckans brott”. Kriminologin ger många verktyg för en skönlitterär författare, säger han.
– Den ger kunskap om brottslighet och polisarbete. Men jag tror också att det gör mig till en bättre författare att ha ett annat jobb. Det förankrar mig i verkligheten.
Däremot har han tröttnat på rollen som kriminolog i allmänhetens tjänst. När jag frågar varför han tror att en färsk undersökning visar att kriminaliteten är huvudskälet till den utbredda och stigande pessimismen bland väljarkåren får han något betryckt i blicken.
– Jag har pratat så mycket om de här sakerna. Sedan kom jag till en punkt då jag kände att nej, nu räcker det. Jag säger bara samma sak om och om igen, för att den eller den vill höra mig säga just det. Till vilken nytta? Den största motståndshandlingen man kan göra, i ett visst kriminalpolitiskt klimat, är att vägra uttala sig. Där är jag i dag. Dessutom finns det redan så många andra forskare som pratar om de här frågorna.
Du låter uppgiven?
– Jag kan förstå att det kan tolkas så. Men jag tror inte att det handlar om uppgivenhet. I det klimat vi har nu anser jag helt enkelt inte att min röst som forskare har någon plats.
Eftersom hans nya roman är sprängfylld av konturskarpa påståenden om skrivande så föreslår jag att vi ska bränna av en litterär reality check. Att jag läser upp några påståenden, sådant som romangestalterna tänker eller säger, och så får han kommentera. Vi går ut på balkongen. Han tänder en gul Blend. Askar i en tom burk påskmust.
”Ibland tillskriver vi språkets förmåga att förmedla saker och ting alldeles för stor betydelse.”
– Ja, jag känner ofta så. När språket är som viktigast, när jag ska försöka förklara något, för mig själv eller för någon annan, så vet jag ofta inte riktigt hur. Jag har en känsla, men jag hittar inga ord för den.
”Att skriva är inte mer betydelsefullt än andra arbeten, man kan med fog hävda att det i väsentliga avseenden är obetydligt i jämförelse.”
– Håller helt med. Min pappa var bilmekaniker, han hjälpte människor att ta sig dit de behövde komma. Min mamma jobbade inom polisen, tog emot människor som kom in till stationen, människor som hade blivit misshandlade, eller hade blivit av med sin väska. Det är arbeten som är viktigare än att skriva. Men det betyder inte att skrivandet är oviktigt.
”Att skriva leder nästan undantagslöst till ensamhet.”
– Skrivandet är något du måste göra ensam, i alla fall är det så för mig. Att skriva är, som någon sa, ass in chair. Den positionen leder till ensamhet, både i praktisk och symbolisk mening. Man står utanför och tittar in.
”Att skriva är att sakna ett verkligt liv.”
– Den är svår … Men det är klart, vi författare tillbringar mycket tid med människor som inte finns. Det utesluter inte ett verkligt liv, men det gör det verkliga livet mer komplext. Och också – för författaren – mer intressant.
Vi går in igen, röda i ansiktet av isblåsten. Jag frågar om han tror att han någon gång kommer skriva en roman befriad från brott.
– Frågan är vad det innebär?
Han pekar mot den välkurerade bokhyllan bakom oss.
– Jag skulle säga att de flesta av de där romanerna innehåller brott, i någon mening. Men de är inte inramade som brottsberättelser.
Den israeliska deckarförfattaren Dror Mishani har sagt: ”Jag tror att det ligger mycket i att spänningslitteraturen har bidragit till att skapa en bild av mänskligheten som ond, rovgirig och våldsam.”
– Jag tror att det är tvärtom. Att deckare kan bidra till att skänka tröst och förståelse i en till synes obegriplig värld.
Hur då?
– I början av spänningsromanen konfronteras läsaren med sin värsta farhåga: världen står i brand – allt är kaos. Brottet har precis ägt rum och spegeln ligger krossad på marken i tusen bitar. Hur ska alla de här bitarna kunna pusslas ihop? Känslan är: det går ju inte!
Christoffer Carlsson ser på krukväxten i fönstersmygen. Blommans blad, som liknar små fjärilsvingar, glöder rött i solljuset.
– Men sedan, steg för steg, efter många återvändsgränder och villospår, så har den envise polisen pusslat ihop berättelsen, spegelbit för spegelbit, och kan säga: Titta, det hängde ihop. Allting hade en mening. Allting hade en plats.
Läs fler artiklar av Johan Kellman Larsson och läs mer om deckare
