Det här är en klassisk lök. Agenthistorier är ju ofta det. Men när Christoffer Carlsson kommer ut med sin fjärde spänningsroman i Hallandssviten, är det inte bara politiska och personliga lojaliteter som ligger dolda bakom skikt som döljer nya skikt. Här är det också berättelsens själva struktur som jobbar med lager på lager.
Det handlar om så många saker. Om tre författare som, liksom Faust, skriver avtal med ”en liten droppe blod” och sedan sätter konsten framför livet. Om ett gäng uppsalastudenter under 1950-talets kalla krig. Om hemliga kärnvapenplaner och hur både öst och väst vill ta sig in i den flagnande neutralitetens själva kärna. Om ung passion och låtsad kärlek, oönskad graviditet, fylla på Juridicum och drömmen om ett bokkontrakt på Bonniers.
Det handlar också om en cancertragedi, ett besök av de högst traditionella poliserna Boris Ring (”beryktad för ett luktsinne utan motstycke”) och den olycksalige Ljusberg. Och om festande i Stockholms kulturhippa krogliv på 00-talet. Och så nutiden: avskildheten i en liten Hallandsby där en författare både skriver och undersöker brott som verkar frodas i hans närhet.
Förklaringen till att de spretande historierna från olika tider lyckas hålla läsaren fast i benhårt blädderläge, är ett skickligt bruk av genrelitteraturens själva förutsättningar. Vi känner alla till ramarna för vad en deckare är – och med den förförståelsen kan en skicklig författare låta de mest omaka historier pågå intill varandra utan att tappa greppet.
Möjligen blir det ett lökblad för mycket. Vid något tillfälle orkar jag inte riktigt tänka ett lager till, eller lyssna till ännu en framlirkad bekännelse. Men tillståndet är snabbt passerat. Christoffer Carlsson är nämligen en mycket skicklig författare.
Eftersom jag lyssnat på hans egna inläsningar av tidigare böcker i serien hör jag hans lågmält räliga halländska när jag läser ”En liten droppe blod”, som återvänder till polismannen Vidar Jörgensson och byn Marbäck.
De är båda element i utkanten av det centrala dramat men bidrar som hemtrevnad i lögnens stora ensamhet. För spioner blir ensamma på ett alldeles särskilt sätt. Finns det något kvar av en människa om allt hon gör bygger vidare på lögn?
Och vad händer med ett mord när det inte ens erkänns som mord?
Ryska och amerikanska intressenter som vill åt svenska hemligheter är inte heller något som begravdes efter Kalla kriget
Frågan om uppdiktade sanningar är högst aktuell och synnerligen skrämmande. Ryska och amerikanska intressenter som vill åt svenska hemligheter är inte heller något som begravdes efter Kalla kriget.
Ensamheten räcker förresten till alla i Carlssons romaner och ligger som en halsduk kring axlarna på hans brokiga persongalleri. Förspillda val och mörk slump drar dem ständigt bort från varandra.
Hur är det möjligt att som läsare bry sig om dem alla? Den gåtan finner jag lika intressant som vem som höll i den där skiftnyckeln en dunkel kväll på en bangård i Uppsala.
Läs fler texter av Josefin Olevik och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
