Den 20 januari 2009 var första och enda gången under min uppväxt som min amerikanska mamma lät oss barn äta middag framför tv:n. Det var en historisk kväll. Vi åt fiskpinnar och såg när Barack Obama svors in som USA:s första svarta president.
Några månader dessförinnan hade jag läst barnboken Kelly DiPucchios ”Grace for President”. Jag kunde inte föreställa mig att den skulle vara relevant 15 år senare. Det fanns nämligen hopp, det fanns ”yes we can” och tiden skulle ge oss rätt.
”Grace for President” inleds med att läraren Mrs. Barrington rullar ut en plansch med 43 mansansikten. Den nioåriga Grace Campbell räcker upp handen: ”var är TJEJERNA?”
När hon ännu en gång tar till orda och meddelar att hon själv ska bli president kan klasskamraterna inte hålla sig för skratt. Men Mrs. Barrington får en idé: hon ska anordna ett skolval. Parallellklassen nominerar Thomas, kapten i fotbollslaget och mästare i amerikanska påhitt som ”spelling bee” och ”science fair”.
Grace väljer ”Make History” till sin slogan, hennes vallöften är att få bort mobbning och nedskräpning. Thomas, å sin sida, utropar sig till ”The best man for the job”, lovar gratis läxhjälp, gratis fotbollslektioner och fiskpinnetacos i matsalen varje vecka. Grace kampanjar, Thomas ägnar sig åt annat, han är inte orolig.
Och på valdagen går det som väntat. Till en början åtminstone. Killarna röstar på Thomas, och tjejerna på Grace. Ställningen är 268 mot 267 när pojken Sam går upp för att leverera de sista rösterna från ”Wyoming”. Han tvekar och säger sedan: Grace Campbell.
Thomas är chockad. Grace förvånad, men när hon veckan därpå får i uppdrag att berätta vad hon ska bli när hon blir stor, tror hela klassen på henne.
Man kan mena att Kamala Harris och Hillary Clintons förluster inte beror på att de är kvinnor. Och de har naturligtvis andra brister, som att Kamala Harris – likt Grace Campbell – aldrig nominerades officiellt av partiet. Men statistiken, den kan till och med en nioåring tolka: om Donald Trump vunnit över två kvinnor, och endast förlorat mot en vit man – kommer partierna då att våga nominera en kvinna igen?
Jag hade en förhoppning, kanske skulle man kunna kalla det för en vision. Jag sitter och äter fiskpinnetacos tillsammans med min framtida dotter. Jag berättar för henne om ”Grace for President”, men hon begriper ingenting. Premissen, ja boken som sådan, ter sig uråldrig, rent av irrelevant för henne. I natt gick luften ur den målbilden.
Läs fler texter av Clara Popenoe Thor och även Så blev Hollywood först med att släppa in kvinnor i Ovala rummet