Sufjan Stevens försade sig. På 00-talet proklamerade han att han skulle släppa ett album för och om varenda delstat i USA. Han hann officiellt med två. Först besjöng han sin hemstat i ”Michigan” (2003). Sedan tog han sig an grannen i ”Illinois” (2005).
Ett par år senare erkände den amerikanske sångaren, låtskrivaren och multiinstrumentalisten i en intervju att det hela var ett marknadsföringstrick. Han hade aldrig tänkt göra alla femtio.
Men faktum är att det också blev ett tredje, om än mer subtilt: ”Carrie & Lowell”, från 2015.
I en ny intervju i Vulture berättar den medialt tillbakadragna artisten att ”Carrie & Lowell” är ett hemligt delstatsalbum, med sina tydliga referenser till Oregon – där styvfadern Lowell bodde och där Sufjan tillbringade barndomens somrar med sin mor Carrie.
Mamman levde med allvarlig psykisk ohälsa, och försvann ur hans liv när han var liten. Deras kontakt var bruten eller bräcklig under långa perioder, och hennes bortgång 2012 utlöste ett inre kaos.
Det inre kaoset stramade åt honom. Hans musik både före och efter ”Carrie & Lowell” har gått åt olika håll, inte sällan åt det bombastiska och månglagrade. Se bara på instrumenten i ”Chicago”, från Illinoisplattan – wurlitzer, viola, vibrafon, trumpet, tamburin, bjällror – för att nämna några. ”Carrie & Lowell” är motsatsen – avskalad och rakt på sak. I låten ”Fourth of July” avslutar han med att upprepa textraden åtta gånger: ”we’re all gonna die” – vi ska alla dö.
Pitchfork kallade albumet ett mästerverk, 9,3 av 10 i betyg. DN:s recensent kallade skivan det vackraste Sufjan Stevens har gjort.
Man bör inte konsumera ”Carrie & Lowell” annat än i små doser. Tar du dig från början till avslutande titelspåret under en arbetsdag finns risk att du slutar inlåst på toaletten i tårar.
Men såvida man inte har saker att få gjort finns det gott om skäl till att lyssna på musikhistoriens kanske sorgligaste album. Stevens lyckas till och med att få banjo att låta gravallvarligt.
Optimistiska textrader är sällsynta. Finast är mantrat i ”Should have known better”. Han sjunger ”My brother had a daughter / the beauty that she brings, illumination”.
Brorsdottern har nu hunnit fylla 15. Sufjan Stevens, som själv fyller 50 i år, säger till Vulture:
”Det är en skiva om misslyckande. Jag visste inte vad jag gjorde. Jag bara led.”
Under de tio år som har gått sedan skivan kom har han lyckats med det som verkade omöjligt – skivan har gått från outhärdligt sorglig till att bli ännu sorgligare.
2023, elva år efter mamman Carries död, diagnostiserades Sufjan Stevens med Guillain-Barrés syndrom. Han förlorade tillfälligt förmågan att gå. Samma år släppte han ”Javelin”, ett album präglat av sorg och ömhet. I förordet berättade han för första gången om en kärleksrelation – med Evans Richardson IV, som gått bort samma år. Albumet tillägnades honom.
För Vulture erkänner Sufjan Stevens att han fortfarande inte klarar av att lyssna på ”Carrie & Lowell”.
Visst kan man förstå honom när man tänker på textraden i slutet av ”Fourth of July” och de tio åren av hans liv som gett honom rätt i det han sjöng åtta gånger om: ”We’re all gonna die”.
Läs mer:
Sufjan Stevens gestaltar stora känslor med enkla medel på ”Javelin”
