Romanen ”Stjärnans ögonblick” blev den sista som Clarice Lispector skrev innan hon avled i december 1977. Huvuddelen av boken tillkom på lösa manuslappar som Lispectors assistent Olga Borelli samlade ihop, renskrev och sedan hjälpte till att ordna kronologiskt. Trots dess något kaotiska tillkomsthistoria har den förblivit en av den brasilianska författarens mest lästa böcker, för många en första ingång till ett författarskap som till att börja med kan te sig inåtvänt och kanske onödigt mystifierande, men som för de mottagliga – och de har visat sig vara många – drabbar med kraften hos en uppenbarelse.
Romanen berättas av en man som kallar sig Rodrigo S.M. som redogör för en till det yttre och även, sägs det, till det inre helt oansenlig ung kvinnas väg från de fattiga trakterna vid Recife i norr till Rio de Janeiro i söder där hon ägnar sig åt meningslöst kontorsarbete. Tidigt i romanen inskärps dock att berättarens roll inte blott är iakttagarens. Macabéa, som den unga kvinnan heter, är lika mycket Rodrigo S.M.:s egen skapelse, vilket gör det sannolikt att det är Lispector själv som döljer sig bakom berättaren.
Som judiska emigranter från Ukraina på 1920-talet slog sig också hennes familj först ned i Recife för att sedan bege sig till Rio: samma väg som miljontals brasilianer tagit i jakt på materiellt välstånd och ett värdigt liv. Det är alltså en ur-berättelse som återges: ”berättelsens anonyma flicka är så gammal att hon skulle kunna vara en biblisk gestalt. Hon var underjordisk och hade aldrig blommat. (Jag ljuger: hon var gräs.)”, skriver berättaren/Lispector.
Sin judiska bakgrund och uppfostran till trots var Lispector agnostiker. Gud finns inte, slår hon fast i den mästerliga ”Passionen enligt G.H.” från 1964, lika mycket roman som filosofisk traktat. ”Världen är omänsklig, vi är omänskliga”, lyder ytterligare ett grundackord som sedan varieras på otaliga sätt. I denna roman upptäcker en välbeställd kvinna i sin tjänsteflickas rum en kackerlacka som hon instinktivt klämmer ihjäl mellan garderobens dörr och karm: en handling som väcker sådan fasa hos kvinnan att hon inte bara tappar vad vi brukar kalla fattningen, utan träder in i en helt annan värld, en öken som Lispector kallar det, där varje social skyddsmarkör, varje tabu och hinder som tidigare skonat henne från insikten om att hon bakom allt ytligt välstånd i själva verket är Ingen, en efter en eller omintetgörs. Också språket, förmågan att bemäktiga sig livets goda genom att benämna det, blir obrukbart. I ett tillstånd som närmast liknar en psykos närmar hon sig kackerlackan och äter av den vitaktiga vätska som tränger ut genom den krossade insektens skal. ”Jag hade nått fram till intet”, skriver hon, ”och intet var levande och fuktigt”.
Det är när spåkvinnan skänker Macabéa en framtid, sminkar eller ljuger henne mänsklig, som verkligheten med full kraft slår till
Eftersom ”Passionen enligt G.H.” är skriven i jag-form drabbar den fysiska och mentala avklädningsakt som kvinnan tvingas till också läsaren. I ”Stjärnans ögonblick” finns inget jag att smula sönder: Macabéa är redan Ingen när boken börjar, och berättarens uppgift består inte i att skänka henne ett öde genom att tillskriva henne rollen som offer eller helgon. Tvärtom vill han rädda henne undan alla falska eller förskönande benämningar som döljer vem eller snarare vad hon egentligen är, vad vi alla är.
Tragedin fullbordas först när Macabéa av en arbetskamrat övertalas att bege sig till en spåkvinna, som tar emot det lilla hon äger i utbyte mot en profetia om kommande kärlek och välgång. Det är när spåkvinnan skänker Macabéa en framtid, sminkar eller ljuger henne mänsklig, som verkligheten med full kraft slår till. Macabéa lämnar spåkvinnan med huvudet fullt av sockervaddsdrömmar, ser inte var hon sätter fötterna och blir överkörd av en bil så fort hon försöker korsa gatan.
Det gör ”Stjärnans ögonblick” till ett personligt testamente, men förvandlar också berättelsen om ett oansenligt människoöde till ett ödesdrama för vår tid
Lispector var redan svårt sjuk när hon skrev denna bok. Även om hon aldrig talade om sjukdomen, eller ens vidgick dess existens, är det sannolikt att hon med den utdragna beskrivningen av Macabéas dödskamp också föregriper sin egen. Det gör ”Stjärnans ögonblick” till ett personligt testamente, men förvandlar också berättelsen om ett oansenligt människoöde till ett ödesdrama för vår tid. Kanske är det förklaringen till att den förblivit ett av Lispectors mest lästa verk.
På svenska utkom boken för första gången redan 2011, men inför denna utgåva har översättaren Örjan Sjögren bestämt sig för att nyöversätta texten från grunden. I efterordet anger han – märkligt nog närmast ordagrant – samma förklaring som Lispectors amerikanske levnadstecknare Benjamin Moser gör i sitt efterord till den engelskspråkiga nyutgåvan av samma bok. Båda talar om Lispectors egenartade meningsbyggnad där ord ofta utelämnas och satser lämnas oavslutade. Hos en oerfaren översättare skapar sådana lakuner närmast ett tvång att fylla i vad han eller hon antar saknas. Därmed går man emot Lispectors avsikt och kortsluter den filosofiska verkan hon ville att hennes böcker skulle ha.
Vår existens har ingen mening utöver sig själv, ingen början, inget slut, menade Lispector. Därför kan inte heller de ord och meningar med vilka våra existensvillkor beskrivs ha någon entydig innebörd. De är och förblir godtyckliga, osammanhängande, oavslutade.
Läs fler texter av Steve Sem-Sandberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.