”Closer” lyckas få det banala i förälskelse att framstå kittlande

Vi var många som föll för brittiska Patrick Marbers smarta och tempofyllda pjäs ”Closer” när den gjorde sitt första segertåg på nationalscener och källarteatrar i början av 2000-talet och sedan nådde massorna som Hollywoodfilm. Filmen håller förvisso ännu, men pjäsen är betydligt bättre – filmatiseringens fixering vid intrigens kukmätartävling har något unket över sig post metoo.

I Kulturhuset Stadsteaterns ”Closer”, regisserad av Sunil Munshi, får kvinnorollerna det utrymme de förtjänar. Alba August övertygar som den skörstarka Alice, en före detta strippa och pjäsens glödande kraftcentrum. Efter en partynatt kliver denna Alice ut i gatan och blir påkörd samtidigt som den aspirerande författaren Dan (Pablo Leiva Wenger) passerar på väg till jobbet. Han tar henne till sjukhus, de blir ett par och Dan lyckas till och med debutera (med en roman om Alice).

När så den svala konstfotografen Anna (Helena af Sandeberg) tar hans författarporträtt faller Dan handlöst för henne, men lyckas i en komisk förveckling, som inbegriper en porrchatt, i stället sammanföra henne med den charmiga och smått sexberoende hudläkaren Larry.

Samtidigt kan Dan och Anna inte släppa varandra, och snart snurrar alla fyra runt i en destruktiv karusell i sina försök att komma nära, i att få vara ”closer” något som är äkta.

Dramaturgin är effektfull. I korta scener presenteras avgörande ögonblick i parens liv: det första mötet, bekännelser och uppbrott. Kronologin bryts upp och korsklipps, tempot ökar i en närmast musikalisk stegring som landar i Alba August ljuvliga sång.

Scenografin fångar upp det plågsamma i att bevittna hur det som en gång var vackert smutsas ner. Någon tappar ett kvitto ur fickan, skilsmässopapper skrynklas ihop, ett cigarettpaket slängs – skräphögarna på scengolvet växer i takt med konflikterna tills inget längre känns rent.

Det klagas, ibland rättmätigt, på teatrarnas vurmande för gammal skåpmat. Ändå är jag tacksam över att få se en till version av ”Closer”, att åldras med den. Som tjugoplus imponerades jag av Alice brådmogna kaxighet, som fyrtioplus vill jag skydda henne från en vuxenvärld som ber henne strippa i stället för att täppa till revorna i hennes skyddsnät.

Klassaspekten i kärleksförsöken finns där hela tiden, glimtar fram i Larrys och Alice samtal, i deras främlingskap inför den förljugna konstvärlden, i den ”proletära skam” Larry känner när han inte förmår slappna av i sitt nyrenoverade badrum.

Men nu låter ”Closer” tyngre än vad den är. Publiken blir rejält underhållen, till stor del tack vare Johan Rheborg, som ändå tonar ner sin komiska ådra och visar prov på sin mångsidiga begåvning. Helena af Sandeberg låter Annas resa landa i den livsrika kvinnans självtillräcklighet medan Pablo Leiva Wengers rolltolkning är svårare att få grepp om. Kanske är det just Dans lösa konturer han försöker fånga?

Mot slutet blir jag alltmer övertygad, och oaktat några skavanker lyckas denna fina uppsättning av ”Closer” med konststycket att få det banala i förälskelse att framstå som mångbottnat och kittlande igen.

Läs fler scenrecensioner här.