Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
En viktig del av julen är för många att stänga ute omvärlden. För några dagar går man in i sin bubbla och låter allt vara som det alltid har varit. Eller låtsas att allt är det.
Men det som utgångspunkt är det kanske inte så konstigt att en påfallande stor del av årets julskivor är skapade inom den moderna kommersiella countryn, den genre av alla som kanske mest krampaktigt klamrar sig fast vid status quo. LeAnn Rimes, Trisha Yearwood och Hunter Hayes är bara några countryartister som är aktuella med album om högtiden. Och i titelspåret på Brad Paisleys nya julalbum sjunger han så klart om en amerikansk småstad där den lokala kören har samlats för att sjunga julsånger på huvudgatan och någon kämpar med att fästa en gran på taket till en gammal Oldsmobile. När Paisley ser sig omkring undrar han ”finns den här platsen ens på riktigt?”.
Svaret ger han på sätt och vis själv över hela ”Snow globe town”: den finns i countrysånger. Det är framför där man låter snöglobsstadens skyddande lager av plast hålla, säg, nyheter om ICE-soldater som trakasserar medborgare i storstäderna på tryggt avstånd.
Allra tydligast blir countryns instinktiva strutsbeteende runt jul. I redan naturligt traditionstyngda tider är det så klart ännu lättare än vanligt att stoppa fingrarna i öronen och maniskt sjunga ”fa-la-la-la-la-lala-la” högt, högt, högt. Paisley är det minsta möjliga motståndets mästare och knappt något på ”Snow globe town” ändrar på det intrycket. Att här finns ett par hyggliga ballader – ”Falling just like snow” och ”Last year” – där Paisleys fylliga röst får breda ut sig drunknar lätt i det övriga innehållets bristande ambitioner. Twangigt ”rockiga” versioner av allehanda julklassiker blandas med slappa ”Ett päron till farsa firar jul”-putslustigheter kombineras till en fett-och-socker-stinn blandning.
Bästa spår: ”Falling just like the snow”
Läs fler skivrecensioner och andra texter av Mattias Dahlström.
