Det är svårt att tänka sig en mer betydande litterär nationalskatt än Dag Solstad. I ett halvt sekel har författaren från valfångarstaden Sandefjords anseende varit enormt i hemlandet, om än också kontroversiellt. Förr eller senare har varje nykläckt författare behövt förhålla sig till Solstad och värdera hans betydelse för den moderna norska litteraturen.
Dag Solstad debuterade 1965 med novellsamlingen ”Spiraler”. Till en början följde Solstad många andra skandinaviska författare som ville utmana det traditionella berättandet och närma sig den fullmogna modernismen. Det moderna samhället var komplicerat och de litterära greppen måste hitta nya vägar för att skildra det.
En kaffekopp, menade han i ett manifest, är en kaffekopp och inte symbol för någonting.
Men likt många av sina kolleger i Norge och resten av Skandinavien drogs han under andra hälften av 60-talet med i det som har kallats strömkantringen. Nu var det politisk och estetisk kamp som stod på dagordningen och låg i skrivmaskinsvalsen. Solstad anammade en nyenkel realism, som han demonstrerade i romanen ”Irr! Grønt!” från 1969. En kaffekopp, menade han i ett manifest, är en kaffekopp och inte symbol för någonting.
Under 70-talet skrev Solstad fyra romaner enligt de riktlinjer som det marxist-leninistiska partiet AKP stipulerade, för att upplysa massorna. Efteråt har det hävdats att maoistiska övertygelser var nödvändiga för att över huvudtaget kunna hävda sig som författare i Norge på den tiden. Samtidigt var Solstad en mycket flitig debattör i konstnärliga och andra frågor. Hans kompromisslöshet och retoriska skicklighet drev många till vansinne, medan andra var hänförda.
Så kom 1980-talet med vänsterprojektets stora besvikelse. Solstad såg tillbaka på sin utopiska period och tid i partiet i några lätt självironiska romaner, till exempel ”Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land” från 1987. Under 90-talet har han mognat in i en sorts kompromiss mellan modern prosa och omedelbarhet. Nu introducerar han bland annat sin romanfigur Bjørn Hansen, i ”Elfte romanen, artonde boken” från 1992. Skatteindrivaren Hansen som vid en punkt i livet har känt att livet blivit angenämt men ofullständigt på något vis. Så han låtsas att han varit med om en olycka och blivit förlamad.
Han är nu ett monument, en alltjämt levande litteraturhistoria.
Det blev en trilogi om denne Hansen. Sista delen kom 2019 och heter mycket riktigt ”Tredje, och sista, romanen om Bjørn Hansen”. Det kom också att bli Dag Solstads sista bok.
På senare år kom maoisten som en gång skrev böcker i enlighet med kommunistpartiets statuter för hur litteraturen ska tjäna arbetarklassen bestämt ändrat riktning. I en intervju i DN 2022 räknar han sig till läsarna som är ”intresserade av romaner för romaners skull”. Cirkeln har slutits. Kanske blir han mer hanterlig nu, för de nya generationer som ständigt hittar hans författarskap och hyllar det. Han är nu ett monument, en alltjämt levande litteraturhistoria, vars författarskap kanske mer än något annat är centralt för den skandinaviska litteraturen som sådan.
Läs även: Författaren Dag Solstad är död
