Det är svårt att beskriva Maja Dahlqvists förra säsong som något annat än speciell.
”Det känns som att det inte är jag som åker”, konstaterade hon redan efter premiären i Ruka i november. 30-åringen har tidigare berättat om hur träningssommaren hade känts jättebra. Kanske till och med som den bästa någonsin.
– Det hände i princip över en natt, konstaterar hon.
Från att testerna visat starka resultat var hon plötsligt långt ifrån den typen av nivåer. Men det som också sticker ut är att Maja Dahlqvist beskriver hur hon inte fick några andra vidare tecken.
– Jag var allmänt pigg. Jag var stark i gymmet, och fortfarande explosiv. De sakerna som jag normalt kan känna försvinner när jag blir lite sliten fanns ändå där.
– Men uppenbarligen slog kroppen bakut på något sätt. Det är fortfarande svårt att sätta fingret på det.
Hur pratas det om överträning som fenomen, skulle du säga?
– Vi pratar mycket om träning, och jag tror att många i laget tycker att det är kul och spännande hur man lägger upp det, hur mycket man kör – och vad kroppen tål.
– Men jag tror att jag blev förvånad över att jag inte fick någon typ av förvarning. Det är det jag tänkt mig innan, att man kanske tryckt bort massor av symtom längs vägen, som man faktiskt vetat om men inte velat se. För mig var det verkligen inte så.
– Jag tror att det nästan skrämde också, att det faktiskt kan hända på det sättet.
Det låter komplext. Har du kunnat dra några lärdomar?
– Jag tyckte ändå att jag tränade väldigt lite förra vintern, förutom att jag då tävlade hela tiden. I efterhand kan jag kanske tänka att det kunde gått snabbare om jag hade skitit i allting, och inte tävlat.
– Men samtidigt kom jag fyra i totala sprintcupen med den kroppen jag hade. Så jag fick ju ändå resultat. Tre pallplatser på världscupen, fast det kändes skit. Då blir det också att man vill försöka till varje pris.
Maja Dahlqvist säger att hon tog en ”väldigt, väldigt lugn vår” – i princip utan att träna någonting.
– Sedan körde vi en rullskidstävling i maj och det kändes exakt lika skit. Då blev jag nästan mer orolig än jag hade varit hela vintern, och tänkte att det kommer aldrig släppa.
– Men efter det blev det som en liten vändning.
– Jag kommer inte veta vad det var oavsett. Jag har gjort alla tester jag kan göra och kan inte sätta fingret på det, förutom att det slog bakut. Sedan dess har jag fått se framåt på något sätt, testa vad jag kan göra – och vad jag svarar på och inte.
En annan svensk åkare som haft bekymmer med kroppen är Emma Ribom – och det är inte heller första gången. Sommaren har bestått av skadeproblem.
– Men det har fungerat bättre nu på slutet. Det är skönt.
Ribom säger följande om överträning:
– Det handlar ju om att balansera på den där gränsen. Att belasta kroppen, men i den mån att du hela tiden utvecklas. Belastar man för mycket kommer det inte ske någon utveckling, utan gå åt andra hållet.
Kanske är det där också något som kommer med åldern, och erfarenheten. Den slutsatsen tycks 26-åringen vara inne på.
– Jag tror kanske att jag var mer och nallade på den där gränsen när jag var yngre. Det var nog en lättare gräns att kliva över då. Dels för att kroppen inte kan hantera lika mycket träning, dels för att jag kanske hade dålig koll på vad jag klarade av.
– Nu har jag ändå tränat i många år, och det känns som att jag vet ungefär hur det fungerar. Det känns också som en trygghet i vårt lag, att vi börjar bli ett ganska rutinerat lag. Vi vet vad som går hand i hand, och har bra stöd runt omkring oss.
