Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Rymden måste vara den sista utopin.
Ju mörkare det blir på jorden, ju mer uppenbart naivt det blir att tänka sig en annan, rimligare ordning på den här planeten – desto mer lockar det att skjuta de politiska fantasierna ut i kosmos.
Där står än så länge alla möjligheter öppna.
I dansk-palestinska Larissa Sansours korta video ”A space exodus”, som just nu visas på Charlottenborg i Köpenhamn, färdas en ensam astronaut ut i världsrymdens mörker. Till gryningsfanfaren ur Richard Strauss ”Zarathustra”, populariserad genom Stanley Kubricks sf-klassiker ”2001: A space odyssey”, landar hon sin raket på månen och kör ner den palestinska flaggan i mångruset, innan hon rastlöst reser vidare.
När Sansours astronaut virvlar iväg som en allt mindre prick ut i Vintergatan går det knappast längre att tolka filmen som politisk ironi
Ut i tomheten? Eller mot framtiden på en lite gästvänligare himlakropp?
Larissa Sansour gjorde sin film 2009. Då ingick den i en större installation på temat ”första palestiniern på månen” och kunde ses som en föralldel ironisk kommentar till ett ömtåligt nationsbygge som trots ideliga havererade fredsprocesser och politiska torpederingar ännu rymde ett flämtande hopp.
Att se den 2025 är definitivt något annat.
Alldeles oavsett hur det går med det senaste stilleståndsavtalet – efter folkmordet i Gaza gapar en historisk avgrund mellan det framtida Palestina som 2009 fortfarande gick att fantisera om, och den ruin som återstår i dag. När Sansours astronaut virvlar iväg som en allt mindre prick ut i Vintergatan går det knappast längre att tolka filmen som politisk ironi. Den handlar om förlust, och sorg.
Larissa Sansours magnifika retrospektiv ”These moments will disappear too” (visas t o m 15/2) borrar sig med kuslig precision rakt genom nyhetsflödet. Det slår mig att det i samtidskonsten blir allt vanligare att just science fiction och fantasy används för att gestalta den här sortens postkoloniala trauman.
I Kalmar visas exempelvis samtidigt Inuk Silis Høeghs och Asmund Mikkelsens dokumentation om en grönländsk invasionsarmé som i en parallell verklighet tar kontroll över världen. På den indiska subkontinenten hittar man nepalesiske Subash Thebe, med filmer där tidsresenärer retroaktivt ställer historien tillrätta. Och i USA sköljer den afrofuturistiska vågen genom både konst och populärkultur, full av spekulativa berättelser om framtida svarta rymdimperier.
Historien vänds upp och ner, ut och in. En annan värld är möjlig.
En dystopisk satir, när det begav sig. Och i dag?
Åtminstone i fantasin. Kanske är det en övertolkning att generellt se verk som dessa som ett slags politiska sorgearbeten – men hos Larissa Sansour är det tydligt hur den gränslösa fantastiken också kompenserar för en historisk vanmakt.
I ”In the future they ate from the finest porcelain” bestämmer sig en arkeologisk motståndsgrupp för att i hemlighet minera den palestinska marken med keffiyehmönstrade porslinsskärvor, för att påverka framtidens historiker. Och i ”Nation estate”, ett verk från 2012, har palestinierna förpassats till en lyxig skyskrapa i öknen, där våningarna namngetts efter palestinska städer och panoramafönstren visar digitala simuleringar av Klippmoskén och Oljeberget.
En dystopisk satir, när det begav sig. Och i dag?
Ett begrepp som realism börjar faktiskt kännas alltmer flytande i en tid när verkligheten ständigt överträffar fantasin.
Läs fler texter av Dan Jönsson och mer om konst
