Om dyrare falukorv och högre bensinpriser avgjorde valet 2022, borde regeringen bäva inför 2026. För just nu gör kaffepriset vad kaffet egentligen ska göra: håller oss oroligt vakna om nätterna.
SCB:s konsumentprisindex visar att kaffepriset har ökat med 30 procent på ett år. Ökningen följer trenden för världsmarknaden som helhet under större delen av 2020-talet, enligt den Internationella kaffeorganisationen ICO. Men planetens javakonsumenter är fast beslutna att bälga i sig brygden från 170–180 miljoner 60-kilossäckar bönor per år oavsett vad.
Efterfrågan på kaffe är känd för att vara prisinelastisk. Det är ett begrepp som i vissa fall är en eufemism för konsumentens beroendeförhållande till varan ifråga (som insulin, heroin och kaffe). Priset påverkar med andra ord inte efterfrågan på vare sig kort eller medellång sikt.
För andra varor med inelastiska efterfrågekurvor kan en liknande prishöjning driva fram en utökning av produktionen. Men kaffe går inte skalas upp i samma takt som till exempel droger från ettåriga grödor. Ett nyplanterat kaffeträd tar kanske fem år på sig innan den lilla rackaren kan ge några bär värda att handplocka, torka, skala och skeppa för de 25 miljoner småbönder som livnär sig på vårt beroende.
Att döma av de prishistoriska mönstren torde kaffet bli dyrare i ytterligare fem år. Men kanske är det först då, på 2030-talet, som priserna börjar skjuta i höjden på allvar
Ja, man kan ligga sömnlös för mindre. Att döma av de prishistoriska mönstren torde kaffet bli dyrare i ytterligare fem år. Men kanske är det först då, på 2030-talet, som priserna börjar skjuta i höjden på allvar.
I framtiden väntas utbudet av rostbara bönor minska dramatiskt. Kaffeträd är känsliga för stora skiften i temperaturen och trivs bäst i spannet 18-23 grader celsius. De kräver också en näringsrik, väl dränerad jord samt gott om regn. Vilket inte alls passar morgondagens klimat. Olika studier uppskattar att ungefär hälften av de jordar som i dag används för kaffeproduktion kommer att bli odugliga under 2000-talets andra hälft, på grund av klimatförändringarna.
Fikafantaster står alltså inför en desperat situation. För att upprätthålla den svenska kaffekulturens beroendekonsumtion, och samtidigt undvika en kaffeprisinflation i en tid av åtstramad tillgång, behöver vi mer kreativa lösningar än de som först dyker upp i huvudet. ”Dricka mindre kaffe” är inte ett alternativ för den genomsnittliga konsumenten eller väljaren.
Så vad göra? Hur kan vi undvika en nationell kaffekris? Som tur är kan Sveriges politiker hämta inspiration djupt ner i vår egen droghistoria.
För SCB, som mäter prisförändring över tid, ska ”kaffe” vara en oföränderlig vara som inte kan substitueras med andra närbesläktade varor. Men det stämmer förstås inte i ett historiskt perspektiv. Och det smidigaste sättet att motverka prisinflationen vore att omdefiniera ”kaffe”. Så länge vi håller oss inom ramarna för vad konsumenter och statistiker anser vara kaffets väsentliga kvaliteter går det att ändra innehållet i varuposten.
Vad är det då som håller samman kaffe som svenskt kulturfenomen och statistiskt mätobjekt? Annorlunda uttryckt: Vad är vi egentligen beroende av?
Ett svar är att det helt enkelt är koffeinet. I så fall skulle kaffet kunna bytas ut mot vanliga koffeinpiller från apoteket. Det låter kanske smaklöst men vore inte helt främmande för vår kaffekultur.
Det var på apotek med orientaliska namn som Morianen och Markattan som svenskarna först köpte sitt kaffe under slutet av 1600-talet. Introduktionen i kulturen som en exotisk medicinaldrog är inte unik för kaffe, utan regeln för alla de tidigmoderna droger som i dag marinerar vår kultur som njutningsvaror, från tobak och destillerad sprit till cannabis, te och opium.
Om vi kan enas oss att ”svenskt kaffe” är koffein i rena, vita farmaceutiska piller skulle det resultera i en rejäl prissänkning
Under 1900-talet ersattes opiumtinkturer baserade på saffran- och marsalavin av pillertrillarnas varuvarianter. Om vi kan enas oss att ”svenskt kaffe” är koffein i rena, vita farmaceutiska piller skulle det resultera i en rejäl prissänkning. Denna droghistoriska fusion till reform borde kunna hålla den svenska politiken psykotropiskt stabil minst 2020-talet ut.
Tyvärr tyder det mesta på att den rena kemin inte räcker för att förklara vårt kaffeberoende, vare sig nu eller förr. Vi behöver nog behålla också andra ”svenska” kaffekvaliteter. Även här erbjuder vår droghistoria lockande lösningar.
Under andra världskriget blev kaffe från kaffebönor en sällsynt lyx, och erzatskaffe utan koffein fick duga för de flesta. Statistikerna substituerade geschwint kaffe med cikoria utan att beakta någon kvalitetsförsämring, vare sig från koffeinförlusten eller något annat. Så kunde både kaffeberoendet och prisstabiliteten hållas på plats i Sverige, de dyra kaffebönorna förutan.
Att ”kaffe” verkligen gjordes av växtsläktet coffea var heller aldrig säkert under seklerna då kaffekulturen etablerade sig. Ändå drack man och fröjdades. I de första statistiska undersökningarna av arbetarhushållens utgifter i Sverige på 1890-talet utgjorde kaffeposten runt en tiondel av budgeten, ungefär lika mycket som den för alkohol. Svagt kokkaffe på sump med socker var basen i kostpyramiden för vissa proletärer i Stockholm. Så hävdades det åtminstone i den upprörda debatten om det grasserande ”kaffemissbruket” bland kvinnor som fördes under denna tid.
Diverse utblandningar med andra rostade växtämnen har varit vanligt förekommande. Det var också vad Carl von Linné föreslog som lösning på kaffepriskaoset vid mitten av 1700-talet. Han rekommenderade särskilt bokollon, solrosfrön och mandlar. Kunde vi lära oss så pass mycket av historien att vi accepterar sågspån som kaffe skulle inte bara 2020-talet utan hela århundradet vara räddat.
Att förbjuda kaffe är nästan mer typiskt för svensk kaffekultur än att dricka det. Men nollvisionerna om ett ”kaffefritt samhälle” förverkligades aldrig
Men 1700- och 1800-talen erbjuder faktiskt ytterligare ett alternativ, helt i linje med en viss strömning i den svenska droghistorien: ett fullständigt kaffeförbud. Sverige måste vara ensamt om att ha förbjudit kaffe hela fyra gånger: 1756, 1794, 1799 och 1817. Att förbjuda kaffe är nästan mer typiskt för svensk kaffekultur än att dricka det. Men nollvisionerna om ett ”kaffefritt samhälle” förverkligades aldrig, smuggling och svarthandel frodades.
Ett totalförbud för kaffe i dag har uppenbara fördelar, åtminstone om vi vill hålla beroendet uppe och priset nere. Det skulle driva fram en illegal utblandningsindustri för mer kaffe från färre bönor medan statistikinsamlingen om de stigande kaffepriserna och den sjunkande kaffekvaliteten skulle undergrävas. Frågan är bara om regeringen kan vinna röster på att utlova hårda tag mot den organiserade kaffebrottsligheten.
Läs mer:
Därför är svensk litteratur ett ständigt pågående kafferep
Maja Alskog Bredberg: Lågprisdagarna är över – billig mat finns inte
