För några år sedan stämplade litteraturvetaren Moritz Bassler den tyskspråkiga litteraturens starkast lysande stjärna, Daniel Kehlmann, som midcult.
Med etiketten, som Bassler hade fiskat upp från kritikern och filosofen Dwight Macdonald, skåpade han ut en stor del av den samtida skönlitteraturen. Och han gjorde det genom att beskriva den som illusoriskt högkulturell och fixerad vid en likriktad, och därmed falsk, autenticitet.
Jag tyckte att det var en ganska träffande och festlig, om än något överdriven beskrivning av personliga författarfavoriter som Christian Kracht och Karl Ove Knausgård.
Men i Daniel Kehlmanns fall var det orättvist.
I hans romaner trumfar det kontrafaktiska ofelbart autenticiteten. Om midcult-författaren strävar efter att göra det låga till det höga, så arbetar Kehlmann i motsatt riktning. Han besudlar det upphöjda.
Det gjorde han i succéromanen ”Världens mått” från 2005. Där dansade universalgenier som Alexander von Humboldt, Carl Friedrich Gauss och Immanuel Kant över boksidorna utan minsta känsla för konvenans och försedda med humörsvängningar, plumphet och tandläkarskräck. Händelseförlopp baserade på historiska källor blandades med spirituellt respektlösa fabricerade scener.
Även Daniel Kehlmanns senaste roman ”Ljusspel” är en osäkrad sak.
I centrum står Georg Wilhelm Pabst. Numera vet väl knappt någon vem han är. En gång i tiden var han en aktad stumfilmregissör, känd för att ha upptäckt Greta Garbo.
Upptakten – ett slags ramberättelse i slapstickstil framförd utan leenden på utpräglat krasst tysk-österrikiskt manér – sätter omedelbart tonen.
Franzl Wilzek blir hämtad från Aftonro, ett demensboende, här kallat sanatorium, för att vara med i en talkshow – man ser framför sig tv-mediet i sin gryniga ungdom – och berätta om sin regissörskarriär.
Den första frågan missar han. Ett enda ögonblick var han ouppmärksam och just då kom den. Scheisse. Även nästa missar han. Men när programledaren frågar om han kan beskriva den framlidne regissörskollegan Pabst finner han sig. ”Aningen för tjock”, är det första sammanhängande svar han får ur sig i livesändningen och fortsätter: ”på inspelningarna skrattade han mycket, men när strålkastarna släcktes var han ofta som uttömd. Som en kostym utan bärare.”
En kostym utan bärare. Fyra ord, ändå en närapå uttömmande karaktärisering av huvudpersonen i ”Ljusspel”.
Tidigt i sin karriär går han under smeknamnet den röde Pabst. Hans djärva kvinnoporträtt och hans överlägsenhet i klipprummet tar honom till Hollywood. Det är där han befinner sig när Hitler annekterar Österrike. Att han återvänder till hemlandet beror inte främst på att han pratar så knackig engelska eller att hans första amerikanska film floppar. Hemma på slottet utanför Wien finns nämligen en mamma, ensam och sjuk.
Väl där slår käftarna igen. Kriget bryter ut. Pabst börjar uppvaktas av det nazistiska kulturetablissemanget. Så småningom av självaste doktor Goebbels.
”Vi behandlar inte våra stora konstnärer som lakejer”, säger ministern och förser Pabst med ett manus.
Pabst ger honom på sätt och vis rätt. Han hör till dem som sluter ögonen och fogar sig någorlunda självmant i Tredje riket. Han vill så gärna göra film och konsten kräver offer, i detta fall ryggraden, självaktningen. Moralen. Själv uttalar han sig i mer allmänna, hycklande skulle man också kunna säga, ordalag: ”Konst är alltid olämplig.”
Kompromiss, medlöperi och självbedrägeri är romanens tematiska kärna som briserar i samband med en filminspelning i Prag under krigets sista brinnande veckor. Den halsstarriga Pabst varken äter eller sover, östfronten närmar sig men filmen måste bli klar.
Kehlmann visar här upp hela sitt register. Situationskomiken glider utför, innan den plötsligt slår över i bitande tragik.
Slugt planteras gåtor. Informationen portioneras återhållsamt ut. Daniel Kehlmann dribblar med kronologin, med berättelser i berättelsen, med ironi och med fasa.
Till fullo bemästrar han sitt material. Det är nästan för skickligt gjort, för kontrollerat ekvilibristiskt. Men bara nästan. För det är ju, som alla vet, väldigt trevligt att se en förfaren fackman arbeta.
Läs fler texter av Sandra Stiskalo och fler recensioner av aktuella böcker