Under större delen av mitt liv har jag undrat över varför jag blev bortlämnad och vad det egentligen berodde på.
Sommaren 2023 bekräftades det jag på sätt och vis redan visste.
I ett kalt rum i ett höghus i centrala Seoul intervjuades jag av den sydkoreanska sannings- och försoningskommissionen. Frågorna var både omfattande och intima. Utredarna undrade om jag hade några sjukdomar när jag kom till Sverige och ställde frågor om hur min uppväxt hade varit. Situationen påminde mig om när jag var sju år och läraren förklarade för mina klasskamrater att jag hade färdats från den ena världsdelen till den andra för att mina ursprungliga föräldrar var så fattiga att de inte kunde ta hand om mig. Jag var ett hittebarn som hade fått en andra chans, men skulle behandlas som de andra barnen. Det var så det förklarades.
Efter en timme slutade utredarna att ställa frågor. De stängde av inspelningen, slog ihop sina datorer och anteckningsblock. De vände sig mot varandra, nickade och sade något kort på koreanska som jag inte förstod. ”Vad händer nu?” undrade jag. De skakade på huvudet och sade ”vi är klara .” Jag frågade vad de hade kommit fram till. De svarade: ”Ditt fall påminner om många andras som vi har gått igenom och det är uppenbart att ett brott har begåtts.”
Ingen trodde att de adopterade skulle vilja återvända och intressera sig för sitt ursprung
I mars i år offentliggjordes Sannings- och försoningskommissionens slutsatser. I den fastslogs att Sydkorea under 50 års tid hade brutit mot FN:s barnkonvention genom att adoptera bort barn med förfalskade identiteter och utan anhörigas samtycke.
Det är någonting oerhört att världens största ursprungsland medger att staten har brutit mot sin egen konstitution och misslyckats med att skydda sina egna medborgare från en adoptionsverksamhet som under årtionden slitit sönder familjer. Detsamma gäller den svenska adoptionsutredningen som presenterades i början av juni och som konstaterar att svenska pengar skapat drivkrafter för barnhandel. Fast för många av oss 60 000 adopterade personer i Sverige kom det ändå inte som någon chock.
I takt med att vuxna adopterade under 1990-talet bestämde sig för att resa tillbaka till sina ursprungsländer och söka efter sina rötter uppdagade de pö om pö oegentligheter kring sin egen adoption. På den tiden var det som att leta efter en nål i en höstack. Kunskapen om hur man som adopterad skulle gå till väga spreds från mun till mun. Många uppsökte adoptionsbyråerna och begärde ut sina handlingar. Ofta upptäckte de då att de dokument som adoptivföräldrarna hade fått i samband med adoptionen respektive de dokument som fanns kvar i ursprungslandet inte stämde överens. I många fall handlade det om rena förfalskningar. Tanken var att de aldrig skulle avslöjas. Ingen trodde att de adopterade skulle intressera sig för sitt ursprung och vilja återvända.
När jag besökte mitt ursprungsland Sydkorea för första gången 2005 fanns ett slags vandrarhem i Seoul som hette Koroot. Det drevs av en pastor och hans hustru och inhyste återvändande adopterade. Det är svårt att beskriva den särskilda och starka gemenskap som uppstod där bland människorna som sökte efter sina förstaföräldrar.
Länge kände jag mig precis som alla andra. Det förändrades när jag började röra mig utanför barndomshemmet
Som så många andra besökte jag den koreanska adoptionsbyrån som adopterade bort mig till Sverige. Mina adoptivföräldrar hade fått veta att jag var ett hittebarn med okända föräldrar. Men i min personliga akt hos byrån fanns ett namn på en av mina biologiska föräldrar. Adoptionsbyrån hade helt enkelt dolt det för att kunna genomföra adoptionen av mig.
Bland de återvändande adopterade i Seoul startades även en grupp som började driva frågor om adopterades och biologiska familjers rättigheter. År 2023 stängdes Koroot efter att de statliga anslagen krympt, men i juni meddelade Sydkoreas största K-popband BTS:s fangrupp ”One in an army” man skulle samla in pengar till hemmet som numera drivs som en NGO. Det i sig illustrerar hur viktig adoptionsfrågan är i dagens Sydkorea.
Arbetet som den adoptivkoreanska rörelsen, tillsammans med adoptionskritiska initiativ världen över, inledde i början av 2000-talet, har lett till att toppolitiker, däribland den nyvalde presidenten Lee Jae-Myung, nu fått upp ögonen för adoptionsverksamhetens baksidor.
Länge kände jag mig precis som alla andra. Det förändrades när jag började röra mig utanför barndomshemmet. Människor påpekade saker om mig som ingen i min adoptivfamilj hade gjort. Jag var ett barn i en svensk familj, men min svenskhet ifrågasattes. Det var som att omvärlden inte såg något annat än en asiatisk kropp och därmed de stereotyper som är kopplade till ett asiatiskt utseende. Samtidigt fick jag ofta höra att jag hade haft sådan tur som räddats och fått en andra chans till ett bättre liv. Det är ett återkommande narrativ som hos mig skapat en tacksamhetsskuld som aldrig kan betalas tillbaka. Även om jag i hjärtat visste vem jag var och de faktamässiga omständigheterna kring adoptionen så småningom klarnade var mitt inre konfliktfyllt. Jag har slitits mellan lojaliteter och identiteter. Å ena sidan kände jag att jag borde vara tacksam och att jag var tacksam, å andra sidan kände jag mig lurad och att allt var en lögn. Det gjorde mitt liv komplicerat, det krävde omstarter och ständiga rannsakningar.
Synen på adoption som en rakt igenom behjärtansvärd handling har varit den allenarådande
Den största utmaningen har varit den tystnad som kommit av att röster som vittnat om vad som har hänt inte tillåtits ta plats i medier. Det kritiska perspektivet på adoption ansågs länge vara alltför känsligt för att dryftas offentligt och synen på adoption som en rakt igenom behjärtansvärd handling har varit den allenarådande. Det har inte minst understrukits i de otaliga program, reportage och serier om adopterade som reser tillbaka till sina ursprungsländer och återförenas med sina biologiska föräldrar eller syskon för att sedan återvända hem som en ”hel människa.”
Studier och rapporter har visat att adopterade som grupp generellt mår sämre och även klarar sig sämre jämfört med generationskamrater födda i Sverige. Men följdfrågan, det vill säga ”varför?”, har sällan diskuterats på djupet. I de fall då forskning har lyfts fram som en nyhet har det oftast skett på ett snuttifierat sätt. Intervjuer med adopterade vägs så gott som alltid upp med kommentarer från någon som försvarar adoptionssystemet, vanligtvis en företrädare för en adoptionsorganisation. De har ofta rättfärdigat internationella adoptioner genom att ställa dem mot en uppväxt på institution eller på gatan. Detta argument har alltid ansetts väga tyngre än den psykisk ohälsa som finns bland adopterade. Adoptionskritiska röster som har försökt larma om oegentligheter och under flera års tid jobbat för att lyfta frågan om psykisk ohälsa, har tystats. Inte sällan har de anklagats för att själva vara psykiskt instabila och påståtts använda kritiken som ett svepskäl.
Många väntar nu på ett ordentligt svar om hur regeringen och statsministern ska agera
Men de senaste åren har något hänt. Både SVT:s Uppdrag granskning och Dagens Nyheter har avslöjat graverande uppgifter om oegentligheter inom adoptionsverksamheten. Och en statlig utredning har alltså kommit fram till att svenska adoptionsorganisationer haft ett okritiskt förhållningssätt och att varken de eller staten agerat tillräckligt kraftfullt när man väl fått kännedom om oegentligheterna. Trots det återkommer försvararna av systemet till samma gamla argument: adoption räddar människoliv.
En som själv var involverad i oegentligheterna och som under en period på 00-talet var ordförande för den största förmedlaren av adoptioner till Sverige, Adoptionscentrum, är nuvarande statsminister Ulf Kristersson (M). Kristersson har sagt att den presenterade utredningen är viktig och att regeringen ska titta på dess förslag. Många väntar nu på ett ordentligt svar om hur regeringen och statsministern ska agera. Vi är många som vill veta hur det kunde bli som det blev. Att inte ta till sig de allvarliga fakta som slagits fast och som i praktiken inneburit att människors livsmöjligheter sopats undan och att mänskliga rättigheter kränkts är inte längre försvarbart. Skulden måste erkännas och det som går, ställas till rätta.
Samtidigt är det som det är. Vi adopterade måste leva vidare. Men sår som aldrig får läka ordentligt är också skadliga. Nedtryckt sorg som aldrig får komma till uttryck kan aldrig bearbetas, det skapar inte bara skam, skuld och rädsla, utan även trauma.
Utredningen föreslår både en offentlig ursäkt till de adopterade, inrättandet av ett nationellt resurscentrum för adoptionsfrågor samt ett ordentligt stöd till såväl de adopterade som växer upp just nu som de som redan är vuxna. Här finns möjlighet att återge människor den värdighet som de har berövats, att läka oläkta sår och sprida kunskap om adopterades liv och sanna historia.
Läs DN:s granskning om internationella adoptioner till Sverige
