I en paralyserad och tung samtid – med massdödande av barn och civila i krig, politiska beslut som driver upp jordens temperatur och nedmontering av demokratins grunder – hur gör man då konst? Var börjar dansen när allt verkar stumt och orörligt? En klassisk modernistisk fråga, ja visst! Men historien upprepar sig, om än på olika sätt.
I Bobbi Jene Smith och Or Schraibers nya verk ”I cannot love without trembling”, med världspremiär på Göteborgsoperan, tycks svaret vara att gestalta detta märkliga mellanrum – där allt är kört, och syret är slut.
På en kvadratisk träparkett – en samlingslokal kanske – omgiven av bänkar, dansar kvinnor i 30-talsklänningar och män i kostym. Men detta är ingen vanlig dans. Likt många andra koreografer som Göteborgsoperans konstnärliga ledare Katrín Hall bjudit in, har Smith och Schraiber sina rötter i israeliska Batsheva, känt för sitt expressiva, detaljerade rörelsespråk. Men de går längre, genom att låta en distans uppstå mellan dansare och rörelse – som om rörelserna aldrig fyller dem helt. Mycket sker i total tystnad. Det uttrycks ändå: munnar hålls för, steg blir till glidande hopp, dansarna rör sig mellan formationer, och snabba glimtar av folkdans och pop flimrar förbi – men utan crescendo eller klassisk upplösning.
Detta förstärks genialt när orkestern kommer in och försvinner ned i diket, medan solisten Emil Jonasson ensam stannar kvar. Hans låga, enkla toner på viola känns nästan ohörbara – men just där uppstår samma distans som i dansen. Först mot slutet, när dansarna är barfota, kommer små andningshål.
Självfallet är formen för den modernistiska melankolin inte svaret på samtidens brister, men kvällens andra kortare verk, ”Frontier” från 2008 av Crystal Pite, visar hur svårt alternativet är. Den kanadensiska koreografen, återkommande gäst på Göteborgsoperan, tar sig an människans mörker på ett mer post-politiskt vis. ”Squid game” möter Marvel i en scenografi från millennieskiftet: vitklädda dansare skuggas av svartklädda ninjor, ridåer faller dramatiskt, och massformationer à la Busby Berkeley dominerar. Mer intressant är den andra delen, där dansarna, nu alla maskerade i svart, smälter samman till en enda kropp.
Men detta millennieestetiska alternativ känns mer begränsat, kanske till och med omöjligt. Trots det modernistiskt nostalgiska draget i ”I cannot love without trembling”, finns där åtminstone en vilja att säga något om både kärlek – som titeln anspelar på – och världen i dag. I rådande läge kan konsten inte göra mycket mer än att darra och skälva.
Läs fler scenrecensioner.
