Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Ja, jisses Jensen. Den danske filmskaparen Anders Thomas Jensen förnekar sig inte, fortsätter att blanda burlesk humor och generösa givor våld utan att darra på den blodstänkta manschetten.
Men det har inte alltid varit så. Han slog igenom stort när han snidade drivna dramamanus till några av Susanne Biers främsta verk, inte minst det fina relationsdramat ”Älskar dig för evigt” (om jag minns rätt gav jag den en femma i ”Filmkrönikan” – ja, så länge sedan var det: 2002).
När den produktive Jensen vill leva ut sin pockande grabbighet, pangar han i stället fram fartfyllda actionkomedier, i egen regi, där småkriminella typer tar sig rejält med vatten över huvudet. Tänk en mustig mix av Tarantino och ”Jönssonligan” (ja, ”Olsen-banden” då).
Hans protagonister är genomgående smått infantila män med estetiskt utmanande frisyrer (det senare helt i onödan, som lök på en redan hårt skruvad lax) och oftast leds ensemblen av dansk films största stjärna, Mads Mikkelsen.
Den långa historien formas dock tyvärr till en rätt tramsig skröna, som innehåller många tossigheter men ändå skramlar rätt tomt
I den förra filmen, ”Rättfärdighetens ryttare”, gjorde han en råbarkad ex-soldat som – tillsammans med några rufsiga nördar – ska hämnas hustruns död. Men i ”Den siste vikingen” är det Mikkelsen själv som får ståta med en bisarr peruk, när han spelar Manfred, en sargad man som lider av dissociativ identitetsstörning (multipla personligheter).
När hans bankrånarbror Anker (Nikolaj Lie Kaas) åker in i finkan ber han Manfred gräva ner rånbytet på 20 miljoner kronor i skogen. När Anker kommer ut efter 15 år vet inte Manfred var pengarna finns, eftersom han tror sig vara John Lennon och därför inte längre bär på Manfreds minnen.
Duon hamnar efter några omvägar i deras gamla familjehem, en gård på landet som nu bebos av ett passivt aggressivt kulturpar, som kommunicerar genom att skicka verbala giftpilar mot varandra. Som en vass kortversion av ”Scener ur ett äktenskap”. Vilket också är filmens främsta stund. Likt en del andra sketchartade scener. Den långa historien formas dock tyvärr till en rätt tramsig skröna, som innehåller många tossigheter men ändå skramlar rätt tomt.
Sålunda barsk komik levererad av stora delar av den danska skådespelareliten. Men det finns en gräns när det barocka bara blir plumpt – en gräns som dock är individuell. Kalla mig sipp men i ”Rättfärdighetens ryttare” gick min vid driften med sexuella övergrepp (det är väl bara danskar som kan skoja om att en ung man hålls fången som sexslav?).
Här letar Jensen istället humor i vår tids tanke att alla har rätt till sin egen verklighet. Om exempelvis terianer får identifiera sig som djur, och tas på allvar, borde väl en medelålders man kunna få vara John Lennon? Det är lite oklart vad Jensen vill med just den biten men ”diskussionen” landar i ett banalt konstaterande att ingen bara är en (1) sak åt gången.
”Den siste vikingen” rör sig över hela känslospektret, där annars oförenliga storheter som tortyr och snubbelhumor tvingas umgås under samma tak
Vilket i och för sig motsägs av styckets smärtpunkt, Ankers och Manfreds vidriga uppväxt med en våldsam far, som bara var ond.
”Den siste vikingen” rör sig med andra ord över hela känslospektret, där annars oförenliga storheter som tortyr och snubbelhumor tvingas umgås under samma tak. Det fungerar någorlunda väl (om än inte lika bra som i ”Rättfärdighetens ryttare”, som trots ovan nämnda invändning var rätt fyndig), men när dansken toppar sin anrättning med det hemska barndomstraumat, ackompanjerat av sentimentala stråkar – då får det vara nok. Även för en Jensen-film.
Se mer: Tre filmer med bättre Anders Thomas Jensen-manus: ”Blinkande lyktor” (2000), ”Efter bröllopet” (2006), ”Hämnden” (2010),
Mads Mikkelsen: ”Om det krävs att man blir John Lennon för att bli älskad – då blir man det”
Läs fler film- och tv-recensioner
