Välkommen till helvetet. Pressande sig fram mellan kaféborden (här finns ingen scen) går en skådespelare omkring i publiken och gör sitt mästarprov, ensam i röd kostym och med Dantemössan tätt om huvudet. Och som han gör det!
Dante Alighieri skrev sitt diktverk som kallas ”Den gudomliga komedin” i tidigt 1300-tal. Det hör till storverken som format oss, vars bilder och idéer vi fortfarande andas och tänker utan att ens veta om det. Niklas Rådströms version följer Dante med bländande lätthet, helt fritt och likväl så troget att infernovandringen når ända fram till vår tids aktualitet (vissa kan få återvandringsbidrag!) och rakt in i våra egna bekymrade samveten.
Dante, till mitten hunnen på sin levnads bana, går vilse på sin pilgrimsvandring i sorgen efter sin döda Beatrice. Han hamnar i Helvetet och möter poeten Vergilius ande som ledsagar honom genom infernokretsarna där syndarna straffas på individuellt, sadistiskt roligt och träffande vis.
Brecht hade svimmat av förtjusning, äntligen någon som fattar precis!
Redan i originalet är Dante två personer, dels Berättaren som ser tillbaka på sina upplevelser, dels, mitt i det brinnande helvetet, Pilgrimen själv. Den klyvningen håller publiken i ett fast grepp – du vet inte själv vilken av dem som plötsligt talar till just dig. Andreas T Olsson upprätthåller med otrolig tonsäkerhet den spänningen så att den i varje ögonblick lever inom honom och mellan honom och publiken. Brecht hade svimmat av förtjusning, äntligen någon som fattar precis!
Denne Dante/Berättare rör sig fritt och nära bland frossande, giriga, avundsjuka, högmodiga, lättjefulla och pilska matgäster. Han är en levande bland döda, han kastar skuggor, det gör inte vi, för vi är alla osaliga andar.
Och själva teaterkonsten spelar så skickligt med oss: när denne rödklädde Dante rör oss, tar någons hand, trycker en axel, bjuder en tredje till dans, så är det dessutom klyvningen mellan det som brukar vara scen och salong, mellan honom och oss, som skapar svindel. Andreas T Olsson är där – men ändå inte. En är skådespelare, eller människa? En är publik, eller medmänniska? En lever, en är bara ande.
Allt svävar så märkligt och genialt. Till detta medverkar oskiljaktligen musiken: Axel Mårdsjös fantastiskt känsliga, förtvivlade, råa, ibland euforiska saxofon leker med våra känslor. Skrämmer, tröstar och lenar ända in i det Mirakel som på slutet stannar upp alltsammans och låter oss andar, hoppeligen luttrade, bli människor igen.
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Ingegärd Waaranperä.
