I starten försvinner marken i stort sett under skidorna. Störtloppsbacken i italienska Bormio börjar med en lutning på 60 procent. Farten är emellanåt så hög som 150 kilometer i timmen. I den hastigheten ska åkarna försöka hantera guppen, svängarna och hoppen i den över tre kilometer långa pisten.
– I andra störtlopp finns det partier där man kan skaka loss benen lite grann och få stumheten att släppa. Men i Bormio finns inte något sådant, säger Anja Pärson, som under OS jobbar som expert i SVT:s sändningar.
Patrik Järbyn – senaste svensk herråkare att ta en VM-medalj i störtlopp – tävlade i backen många gånger under sin långa karriär. Inför en världscuptävling 2010 sade han att formen inte spelar någon roll när man kommer till Bormio, för det enda som gäller där är att ”man riskerar livet och lite till”.
– Det står jag fast vid. För mig var det den tuffaste backen. De andra svåra störtloppen som Wengen och Kitzbühel blev man ändå bekväm med efter ett tag. Bormio kom jag dock aldrig överens med, säger han nu.
– Det är ett av störtloppen med högst medelhastighet. Du har ingenstans där du kan lägga ner garden.
Herrarnas störtlopp är den första tävlingen där medaljer delas ut på OS, dagen efter invigningen. Det finns också en risk för mörka rubriker. Backen har nämligen varit väldigt olycksdrabbad genom åren och är känd för att bjuda på svåra förhållanden.
I december 2024 var det många som drog efter andan när den franska stjärnan Cyprien Sarrazin under en störtloppsträning tappade kontrollen i ett hopp, kraschade ner på ryggen och blev liggande orörlig i skyddsnätet. Fransmannen fick föras därifrån i helikopter och opereras för en blödning mellan hjärnan och skallbenet, ett så kallat subduralhematom.
Det var bara en av flera svåra olyckor både den världscuphelgen och flera tidigare år, vilket fick flera åkare att protestera mot att OS ska köras i backen.
Att i stort sett hela pisten ligger i skugga gör att konturerna i snön blir svåra att se. Likaså gör backens utformning att åkarna i många partier åker ”i blindo” utan att se vad som väntar längre fram.
– Att du inte ser något gör det extra tufft. Du åker i blindo och då chansar man kanske lite mer än vad man har kapacitet för. Det gör också att man spänner sig lite extra och blir ännu tröttare, säger Patrik Järbyn.
Världscuptävlingarna i Bormio körs vanligtvis runt jul. Då har det sällan kommit tillräckligt med snö än i de italienska alperna, vilket innebär att det är mycket konstsnö i pisten och att underlaget varit opålitligt. Att OS avgörs i februari gör att det förhoppningsvis finns mer natursnö att jobba med.
– Helt klart får de en bättre bas i underlaget. De har mer möjlighet att stoppa vatten i snön så att det blir kanonhårt och håller hela mästerskapet, säger Anja Pärson.
Norges största alpinstjärna Aleksander Aamodt Kilde var en av åkarna som hoppades få tävla i backen. Men norrmannen har tagit beslutet att stå över OS. Han har nyligen kommit tillbaka efter nästan två års skadefrånvaro efter en livshotande krasch i ett annat störtlopp 2024.
Aamodt Kilde kallar OS-backen för ”ett riktigt störtlopp”.
– Det har alla beståndsdelar: hopp, hög fart, flacka partier, och långa, tvära och tunga svängar, säger han.
Just svängarna är det som gör backen så utmanande, säger Anja Pärson:
– Bormio kräver av en att man åker avslappnat men ändå jätteaggressivt. Det är långa svängar med stora kompressioner som gör att det är enorma G-krafter på benen.
– De sista 20 sekunderna av banan är bara stumma ben och man tampas med demonerna i huvudet. Minsta lilla slag gör att du inte orkar hålla emot längre, som det blev för mig under OS i Vancouver. Och det är det som är skräcken för hela åkarhögen.
Läs mer:
Stjärnans vädjan: Störtlopp måste gå långsammare
OS i Milano-Cortina – schema dag för dag
