Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Lyrik
Natalie Diaz
”Postkolonial kärleksdikt”
Övers. Athena Farrokhzad och Adam Westman
Rámus, 107 sidor
”Jag menar flod som verb. En händelse. Den rör sig inuti mig just nu.” Skriver Natalie Diaz i dikten ”The first water is the body”. Eller som den heter i svensk översättning: ”Kroppen är det första vattnet”. Hon skriver också, i samma dikt: ”Detta är en dålig översättning, som all översättning.”
Det syftar visserligen på hennes eget försök att översätta mojavespråkets inneboende betydelser: ”Jag bär en flod. Det är jag: ’Aha Makav. Det är ingen metafor.” Och: ”Översatt betyder ’Aha Makav: Floden rinner genom vår kropps mitt så som den rinner genom vårt lands mitt.”
Men raden lyfter också det faktum att ingen översättning är neutral, att det händer något när språk flyttas mellan länder, kulturer, kroppar och traditioner. Till Diaz trespråkiga dikt på engelska, spanska och mojave, läggs nu alltså ett ytterligare, svenska.
När Diaz skriver erotiskt sinnligt om grönheten: ”Henne inuti mig/ under en grön timme jag inte kan hejda./ Grön ådra i hennes hals, grön vinge i min mun,/ grönt törne i mitt öga.” – tänker jag omedelbart på Emilia Hasselquist Langefors diktsamling ”Jämte grönet”. Och när Diaz skriver om höfter, jag har nog aldrig läst en diktsamling som på så många olika vis besjunger just höfterna, associerar jag direkt till Maria Maunsbachs hänförda beskrivningar av lår. Vad jag vill säga är att Diaz språk i sig är en forsande flod som strömmar vidare. Den bär med sig grus och jord och ursprung, men nu när den är här färgas den också av vår svenska litteraturkontext. Som i sin tur blir rikare och större. Floden växer.
Hon har varit professionell basketspelare och debuterade 2013 med diktsamlingen ”När min bror var aztek”. Den finns också översatt till svenska av Farrokhzad & Westman och är en käftsmäll
Natalie Diaz föddes 1978 och växte upp i Fort Mojave Indian Village i närheten av Coloradofloden i Kalifornien. Hon har varit professionell basketspelare och debuterade 2013 med diktsamlingen ”När min bror var aztek”. Den finns också översatt till svenska av Farrokhzad & Westman och är en käftsmäll. Våldet, sorgen, raseriet och förtvivlan inför brodern som dör av tjackmissbruk flätas ihop i dikter som lika gärna citerar Szymborska som snutslang. Samma rörliga förflyttningar mellan språk och sammanhang finns i ”Postkolonial kärleksdikt”, som visserligen till stora delar är öm och kärleksfull, men aldrig sentimental.
På årets Littfest i Umeå pratade Diaz om hur hon som ung ständigt flyttade sig mellan biblioteket (det enda stället med luftkonditionering) och basketträningen. Hur läsning och fysisk ansträngning märkligt nog gick ihop. Hon pratade också om hur basketspelandet lärt henne att alltid tänka framåt, på vad motståndaren kan tänkas göra och hur de bästa försvararna ser motståndarnas kommande möjligheter innan de själva hunnit förstå dem. Liknande blixtsnabba överrumplingar märks i hennes skrivande. Så här kan en dikt starta:
Min bror har en kniv i handen.
Han tänker hugga min far.
Det skulle kunna vara en bibelberättelse
om det inte redan vore en berättelse om stjärnor.
Jag gråter skorpioner – spindeldjuren klirrar
mot golvet som gula metallsaxar.
Dramatiska växlingar visst, men diktionen är lugn och stadig. Det finns över huvudtaget ett patos, en mycket stabil tyngd, hos Diaz som blir tydlig när hon framför sina dikter. Jag tänker att den som är queer, rasifierad, minoritetsstämplad i olika sammanhang, inpå kroppen har lärt sig något om motstånd. Och att det också påverkar språket och tilltalet. Jag struntar blankt i hur författare lever eller med vilka, men en övervägande stor del av den litteratur som drabbat mig, har visat sig vara skriven av människor utanför normen. Queer, i bemärkelsen ”udda” eller ”annorlunda”, är ju i praktiken ett begrepp som går att applicera på nästan all bra litteratur.
”Postkolonial kärleksdikt” tilldelades Pulitzerpriset 2021, och det är en ynnest att den nu finns tillgänglig på svenska. Även om dikten ”Catching copper” låter betydligt snyggare på engelska än ”Fånga kulan” på svenska. Och bröderna med sin ”bullet”: ”They keep their bullet/ on a leash shiny/ as a whip of blood”, inte snärtar lika effektivt på svenska: ”De har satt ett koppel/ på sin kula, det skiner/ som en piska av blod.” Det går att hålla med Diaz om att alla översättningar är dåliga. Men då måste man också komma ihåg att alla andra alternativ är sämre.
Läs fler texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
