– Va? Seriöst?! Är det du? Fett coolt!
Tilde, Niklas, Thea och Oliver, på studiebesök från tvåan i gymnasiet, stormar in i familjen Pihqvists hem på Stockholms stadsmuseum, rekonstruktionen av en arbetarbostad från sekelskiftet. Rustik vedspis. Gulsmutsiga gardiner. Och i den knarrande kökssoffan: programledaren för ”P3 Historia”!
Eleverna smattrar fram sina frågor till Cecilia Düringer. Hur väljer ni ämnen? Har ni gjort program om Marie Antoinette? Eller den japanske samurajen Musahi?
Nu får hon Lagercrantzen för sin insats som kritisk folkbildare. Hur känns det?
– Jag känner mig på något sätt ovärdig. Men Olof Lagercrantz Strindbergbiografi var en av de första fackböcker jag läste. Det var ett liv och ett driv i den som jag verkligen fastnade i.
Folkbildande författarbiografier ligger henne varmt om hjärtat, precis som för Olof Lagercrantz själv. En betydande del av avsnitten i ”P3 Historia”, programmet som når 180 000 lyssnare varje vecka, handlar om just författare. Strindberg förstås – ”genialitet, galenskap och en glödgad penna” – Mary Shelley, Karin Boye och Carl Michael Bellman.
– Jag är ju gammal svensklärare. Man kan inte sluta tjata om Bellman, Selma Lagerlöf och Karin Boye.
Hur gör man Bellman tillgänglig för dagens 17-åringar?
– På samma sätt som med alla andra personer, man måste hitta de små detaljerna som får honom att kännas som en människa. Som till exempel att han kallades för ”Calle” – då har Bellman liksom satt sig ner vid bordet i ögonhöjd. Men jag tycker ofta att det finns en fixering vid att allt måste likna vår tid. Ofta är det ju tvärtom. Man vill snarare försvinna från vår tid.
Efter nästan 15 år som lärare sökte och fick Cecilia Düringer jobbet som programledare från nystartade ”P3 Historia” 2017. Omedelbar succé. Sedan triumf som allmänbildningsekvilibrist i ”På spåret”, en lärobok i litteraturhistoria och ett projekt om de svenska häxprocesserna. Alltid med hennes särskilda signum: stringent kunskapsförmedling och språklig sprallighet. När hon skriver om upplysningstidens litteratur kan hon jämföra utbudet med ”en chipshylla en fredagskväll”.
– Jag tycker om halsbrytande stilbrott, utan att för den skull sätta kepsen bakochfram. När vi berättar i ”P3 Historia” att kejsar Nero kommer till världen i sätesbjudning säger vi att han kommer till världen med röven först – och han också kommer att visa sig vara en av vår historias största arsel.
Vid det här laget har ungdomarnas historielärare Axel kommit in i familjen Pihlqvists hem. Han och Düringer utbyter några erfarenheter om det nuvarande skolsystemets administrativa vedermödor. En av eleverna – självutnämnd historienörd – framhåller Sokrates som pedagogisk pionjär.
– Klassrumserfarenheten är viktig, säger Cecilia Düringer. Det gäller i all form av gestaltande kunskapsförmedling. Om man ritar något knas på tavlan eller använder ett oväntat ord så vaknar de till! Det gäller att hålla dem på tårna.
Cecilia Düringer härstammar inte själv från någon bildningsaristokrati, utan från en liten by ute på Östgötaslätten. Världen öppnades när hon började gymnasiet inne i Linköping.
– Jag kan säga att min smala lycka är att jag var ful och töntig när jag var barn. Så de nöjen som erbjöds andra stod inte till buds mig. Och då kunde jag i stället försvinna in i att läsa.
Det lättsamma förhållningssättet till tungt tankegods föddes i samma veva.
– Mina första språkliga förebilder var Tage Danielsson, Kalle Anka och Merri Viks Lotta-böcker – de här förnumstiga historierna om en präktig yrhätta som ligger på sin säng och tänker saker som ”Så förgår beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet”. Det var då jag fattade att livet blir mycket roligare om man vet att det är Shakespeare hon citerar – och att det är mycket roligare att kolla på Saturday Night Live-klipp ifall man kan någonting om amerikansk historia eller nutidspolitik.
Cecilia Düringer upplyser om att just de lokaler vi sitter i på Stockholms stadsmuseum är den plats där Malin Matsdotter dömdes och förmodligen även satt häktad innan hon brändes på bål under den stora häxjakten på 1600-talet. Düringer arbetar nu med en tv-serie om den här tiden som brukar kallas ”Det stora oväsendet” – en adekvat metafor även för vår tid.
Hur ser du på ditt uppdrag i en tid då det politiska konsensus som fanns kring folkbildningens betydelse har brutits?
– Jag är ju public service-anställd så jag kan inte uttala mig i politiska frågor. Men jag tror att nedskurna anslag till folkbildningsverksamhet är förödande. Bildning är ju inte någonting som kommer av sig självt, ingenting som alla människor bara har i sig. Det behöver vara en angelägenhet för hela samhället.
Vad tänker du om bildningens status i Sverige i dag?
– Jag tänker mig att det måste finnas något slags överenskommelse om att vi gör vår värld bättre och större genom att lära oss saker. Men det är också jobbigt att bilda sig. Det är jobbigt och dyrt och därför har det hög status men kanske lågt utfall i politiken.
Hon talar om den ”utväxling” som sker inom en människa när hon lär sig saker och den inre värme som blir resultatet av ett övervunnet motstånd.
– Alla blir ju jätteglada när de fattar grejer! Vi vet att det är bättre att läsa längre texter än att skrolla korta snuttar, men i dag är ju den allmänna synen tyvärr att allt motstånd ska nedkämpas – inte genom att vi klarar av svårigheterna utan genom att vi tar bort dem.
Alla elever borde få sina läromedel – alltså riktiga böcker
En av eleverna från gymnasieklassen frågar vilken som är hennes favoritepok i historien.
– Kanske ett tråkigt svar, men jag tycker att industrialiseringen i Europa är oerhört intressant, alltså ungefär samma tidsepok som den här ”lägenheten” som vi sitter i nu. Jag tror att den digitala eran i framtiden kommer att ses som en naturlig följd av mekaniseringen och industrialiseringen och att vi lever i ett enormt skifte.
Själv vill hon gärna skriva fler läromedel – i bokform.
– Alla elever borde få sina läromedel – alltså riktiga böcker som de sedan får ta hem. Kalla mig bakåtsträvare, men det är överlägset om man ska lära sig saker. Jag vill att de ska få klottra i sina böcker. Skriva i marginalen, stryka under, riva ut sidor om så krävs – äga dem!
Gymnasieungdomarna har droppat av från familjen Pihlqvists lägenhet. Saknar hon sitt gamla jobb? Cecilia Düringer säger att hon saknar eleverna men inte nödvändigtvis skolan.
– När jag ser dem så här – de som går i tvåan… De är liksom varma i kläderna men ännu inte på väg bort. Det är det bästa, att få göra deras liv större.
Här är de nominerade till DN:s kulturpris 2026
Kristian Ekenberg får DN:s kritikerpris Lagercrantzen 2025
