På onsdagen blev det klart: Simona Mohamsson är valberedningens förslag till ny partiledare för Liberalerna. Själva valet sker i morgon, tisdag, under partiets dag i Almedalen.
Men vad är det för parti som den nya ledaren får ta över?
Klart är att Simona Mohamsson startar i brant uppförsbacke. Partiet får sin lägsta notering hittills sedan valet 2022 i DN/Ipsos junimätning. Väljarstödet avrundas nedåt till 2 procent. Det som står på spel är om L över huvud taget kommer att få plats i riksdagen nästa mandatperiod.
DN/Ipsos mätningar visar att tappet har skett brett i många olika väljargrupper. Särskilt stort är raset bland exempelvis unga, studerande, företagare och villaägare – grupper där partiet vill vara och har varit starka.
– Fokus de senaste åren har legat på frågor som traditionellt inte varit L:s starkaste. Det är svårt för många väljare att se var det socialliberala inslaget finns, säger Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Ipsos.
Simona Mohamsson tar över efter att partiet gjort en lång och vindlande resa de senaste tio åren. Först som del av den borgerliga alliansen, sen som stödparti till S-regeringen genom Januariavtalet och till sist svängningen i synen på Sverigedemokraterna som ledde till Tidösamarbetet.
Svängningarna är skälet till väljarflykten, menar Adam Cwejman. Han har varit LUF-ordförande och är numera politisk redaktör på Göteborgs-Posten. Han hör till de liberala opinionsbildare som tror på Tidösamarbetet – men han tror däremot inte längre på Liberalerna.
– Liberalerna är ett fullkomligt skadeskjutet parti ända sedan Jan Björklund bestämde sig för att stödja Socialdemokraterna. Där förlorade man en stor grupp av väljare. När sedan Nyamko Sabuni och Johan Pehrson försökte vända tillbaka så förlorade man ännu fler väljare, säger han.
Han menar att L befinner sig i en omöjlig situation som inte går att ta sig ur så länge partiet velar mellan att säga ja eller nej till SD.
– Så länge det flippfloppar däremellan så förlorar man antingen vänsterväljare när man går åt höger eller högerväljare när man går åt vänster.
DN/Ipsos undersökningar visar att kursändringarna har haft tydlig inverkan på väljarnas bild av partiet. När väljarna får peka ut vilka karaktärsdrag som är typiska för partierna så sticker Liberalerna ut. Det överlägset vanligaste omdömet om L är att partiet ”vacklar hit och dit”, något som en tredjedel av de tillfrågade anser. Mätserien visar att den här bilden av partiet har vuxit fram parallellt med att L har gjort kursändringar i regeringsfrågan.
– Väljarna tycker sig inte se någon klar linje hos Liberalerna. Dels för att L har tappat i sakfrågorna men också för att partiet hoppar ideologiskt genom att först stödja Socialdemokraterna och sedan gå med i Tidösamarbetet, säger Nicklas Källebring.
Adam Cwejman tror inte att ett partiledarskifte räcker för att partiet ska kravla sig över spärren.
– Jag skulle bli väldigt förvånad om Liberalerna finns kvar i riksdagen efter nästa val. De har liksom inget existensberättigande.
Han pekar på att mycket av det som har varit Liberalernas kärnfrågor numer har accepterats även av andra partier – kärnkraften, Nato, EU-medlemskapet och så vidare.
Lika kritisk är Alex Voronov, tidigare politisk redaktör på liberala Eskilstuna-Kuriren. Men till skillnad mot Cwejman har han argumenterat hårt emot att Liberalerna ska samarbeta med SD.
Voronov menar att L i dag består av två partier. Dels en liberalt sinnad grupp som håller fast vid partiets traditionella linje, dels en grupp med partiledningen i spetsen som är påverkad av sin konservativa samtid.
Enligt Alex Voronov finns det gott om exempel på att partiledningen de senaste åren har kört över övriga delar av partiet genom kompromisser i Tidösamarbetet.
– Jag ifrågasätter att liberalerna är en demokratisk organisation i dag. Det finns ingen koppling mellan det som partiet beslutat i sina demokratiska processer och det som kommer ut i form av regeringspolitik, säger han.
Han menar att Liberalerna genom samarbetet med SD också har retirerat från rollen att hålla emot mot högerextrema krafter. Något som skulle förstärkas om L skulle ta steget att även släppa fram SD i en regering.
– Det är klart att det har en annan signalverkan om ett parti som jag menar är navet i svensk högerextremism har statsrådsposter. Det innebär en helt annan typ av acceptans för ett sådant parti.
Färska siffror från DN/Ipsos visar att just SD-samarbetet är den främsta orsaken till att väljare övergett L sedan senaste valet. Merparten av dessa väljare har gått över blockgränsen och sympatiserar nu i stället med oppositionen.
– SD är ofta kritiska till liberala inslag i politiken. Någonstans är SD och L ideologiska motståndare, säger Nicklas Källebring.
Alex Voronov säger att han inte kan tänka sig att rösta på Liberalerna som det ser ut i dag. Han beskriver det som en stor sorg eftersom han fortfarande anser att Liberalerna är och alltid har varit hans parti.
– Jag skulle vilja se en återgång till kärnan i det liberala idégodset, att man tar strid för den lilla människan mot det stora kollektivet. Dagens liberaler är inte där. De har varken den här utgångspunkten eller det här förhållningssättet.
DN/Ipsos undersökningar visar att den ideologiska profilen på L-väljarna har förändrats i takt med partiets positionsförflyttningar. De som skulle rösta på partiet i dag tror mindre på feminism, globalism och grön politik än vad L-väljarna gjorde för några år sedan.
Sakine Madon är liberal opinionsbildare med ett förflutet som bland annat politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning. Hon menar att partiets dilemma är att den egna självbilden krockar med de nya parlamentariska realiteterna.
– En majoritet av de partiaktiva identifierar sig starkt som borgerliga. De anser att de ideologiskt befinner sig till höger om mitten. Samtidigt ogillar man verkligen Sverigedemokraterna. Därför har man hamnat i en situation som inte är avundsvärd, säger Sakine Madon.
Hon tror att den nuvarande linjen – ja till SD-samarbete, nej till SD i regeringen – är enda sättet att hålla ihop partiet. Det är en hållning som de olika L-falangerna kan leva med.
Hoppet för L inför valet 2026 är enligt Sakine Madon att man lyckas attrahera en viss typ av borgerliga väljare.
– Det är de som vill ha ett borgerligt parti som säger ifrån när SD börjar veva om drag queens som läser sagor för barn. Ett parti som säger nej till hedersförtryck men samtidigt ser positivt på mångfald. Ett icke-konservativt, frihetligt parti.
