I det pågående kriget heter Teherans trumfkort Hormuzsundet, den trånga flaskhalsen där en femtedel av den globala råoljan passerar. På något sätt lyckas de blockera, beskjuta och hota trafiken i vattnet mellan Persiska och Omanbukten, trots att motståndarnas militära förmåga är överlägsen och att den egna blivit kraftigt försvagad under både detta och sommarens krig.
Många bedömare konstaterar att ett av de främsta skälen till svårigheterna i just Hormuzsundet är det grundläggande problemet med att det handlar om att skydda så många civila fartyg. Omkring 2 000 uppskattas vara fast i själva gulfen sedan krigsutbrottet och ännu ett stort antal står på kö för att komma in.
– Man kan skydda många fartyg, men inte alla, och ännu mindre lämna garantier för att det inte kommer att hända någonting. Särskilt svårt är det eftersom både USA och Israel bedriver det här kriget på distans, säger Hans Liwång, docent i försvarssystem vid Försvarshögskolan och marinteknisk forskare vid Kungliga tekniska högskolan.
Ett alternativ vore att skicka in fler resurser till området. Men även det skulle sannolikt inte räcka för att övertyga rederierna om att det är säkert att låta sina fartyg eskorteras genom sundet. Och risken för att fler soldater får sätta livet till kan dessutom stärka motståndet mot kriget på hemmaplan.
– Konvojerna skulle behöva skydd under vattnet, på ytan och från luften. Ingen har sagt att de är beredda att tillhandahålla något sådant, för man vet att det är ett helt hopplöst upplägg – Iran kommer med all säkerhet att lyckas skada dem oavsett och därmed skapa negativ uppmärksamhet, säger Hans Liwång.
Det han beskriver är en del av vad som brukar kallas asymmetrisk krigföring. Från iransk sida är det ett okomplicerat och billigt sätt att ens bara hota området för att det ska få stora konsekvenser, vilket märkts på de skenande bränslepriserna på flera håll i världen, inte minst i USA.
– Iran kan fortsätta skjuta med drönare eller rentav bygga enklare minor som man bara puttar ut i sundet. Att de skulle ha minerat området tror jag är osannolikt för att då skulle de ju själva ha svårt att släppa igenom trafik och kontrollera situationen, men förstås kan där finnas enstaka minor, säger Hans Liwång.
De geografiska förutsättningarna för att slå ut det iranska hotet kan möjligen se enkla ut – Hormuzsundet är bara mellan 4 och 9 mil brett, och knappt 17 mil långt. Men terrängen varifrån Iran kan rikta sina projektiler är kuperad och oländig.
– Det innebär att det är svårt att ta kontroll över det. Vapensystemen som Iran behöver, Shahed-drönare till exempel, behöver liksom inga fasta anläggningar, utan med relativt få personer kan de flytta runt och gömma avfyrningsplatserna ganska lätt. Om USA och Israel tog områden skulle det sedan vara extremt resurskrävande att hålla dem över tid, säger Hans Liwång.
Hur kan det då ta slut?
– Som det ser ut kommer det inte hända på något militärt eller tekniskt sätt. Parterna behöver nå en överenskommelse, säkert med fler länder i regionen. Från många håll finns det en förhoppning om en ny regim i Teheran, men det finns väldigt få bevis för att någon sådan aktör finns att föra dialog med.
