Ett forskarlag från universitetet i Warwick i Storbritannien har analyserat inspelningar från fyra orangutanger, två gorillor, fyra schimpanser och tre dvärgschimpanser som har blivit kittlade. De jämförde sedan det med fyra barn som också blev kittlade. De fann att alla skrattar enligt samma mönster med samma rytmiska intervall.
Likheten visar att människor och apor ärvt en urgammal språkstruktur från en gemensam förfader.
– Många djurarter skrattar men just apornas skratt liknar människans mest. Det tyder på att det är samma hjärnstrukturer som ligger bakom skrattet, säger Peter Gärdenfors, professor emeritus i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet.
Att evolutionen valt att selektera ut just skrattet tyder också på att det är livsnödvändigt för oss primater, kanske framför allt socialt, menar Peter Gärdenfors.
– Men det finns skillnader. Aporna tycks skratta mer spontant i leksituationer. Poängen med skrattet är att säga: ”Det här är kul, vi fortsätter”.
Människan å sin sida kan skratta beräknade, hånfullt och medvetet manipulativt.
Människan är faktiskt den enda av de studerade arterna som har utvecklat en kontroll över skrattet – vilket också är en grundläggande byggsten i talet, menar forskarna.
– Människan kan kontrollera sina stämband bättre än apor vilket är nödvändigt för att utveckla ett språk, säger Gärdenfors.
Trots skillnaden verkar primater skratta åt samma saker ibland.
– Vi har sett att schimpanser skrattar åt dem som ramlar, till exempel om någon halkar på ett bananskal. De verkar gilla slapstick, precis som vi, säger Peter Gärdenfors.
Studien är publicerad i Communications Biology.