– De här monumenten är så enorma att man tar intryck. Det är häftigt. Och sedan inser man: Det finns en historia bakom. Det blir liksom en omställning i huvudet och det är den jag ville att min pojkvän skulle uppleva. Därför kom vi hit, säger Henrike Ilka, 28.
Hon tittar ut mot en 70 ton tung bronsstaty. Den föreställer en soldat ur Röda armén med ett barn på armen. Tillsammans med sockeln är den 30 meter hög.
Sjutusen soldater ur Röda armén ligger begravda här i Treptower Park. Sexton sarkofager längs en flera hundra meter lång, stenbelagd gång ska symbolisera de (dåvarande) sexton sovjetrepublikerna. Det är det största sovjetiska krigsmonumentet i världen utanför Ryssland – i hjärtat av Berlin, på ett 9 hektar stort område.
Verket är en del av en triptyk. De två andra delarna finns i Volgograd och Magnitogorsk.
– Jag har litet svårt att förstå varför vi har ett så stort monument över en diktatur mitt i Berlin. Det är både fascinerande och irriterande, säger Clemens Schade, 29.
Berlin, år 1961-1989
Efter återföreningen 1990 förband sig Tyskland i ett avtal med Ryssland att underhålla de sovjetiska krigsmonumenten i forna DDR. I Berlin finns fyra stora monument: Treptower Park, Schönholzer Heide, Tiergarten och Alt-Hohenschönhausen.
Tyskland har lagt ned stora resurser på att hålla minnesmärkena i skick. I början av 2000-talet restaurerades monumentet i Treptower Park för 11 miljoner euro. Även de förgyllda Stalincitaten på sarkofagerna förnyades.
År 2022 invaderade Ryssland Ukraina. Samma år drabbade proryska och ukrainska demonstranter samman i Treptower Park. Tyska myndigheter svarade med att förbjuda både ryska och ukrainska flaggor. Att man på det sättet likställde offer och förövare väckte djup bitterhet i Ukraina.
Bland annat kristdemokratiska politiker har krävt att Berlin ska göra sig av med sina sovjetiska minnesmärken. Det skulle innebära att Tyskland ensidigt bryter sitt avtal med Ryssland.
Men framför allt skulle det leda till en uppslitande och polariserande debatt. Något som de flesta tyska beslutsfattare skyggar för.
Rysslands ambassadör vallfärdar fortfarande till sovjetmonumenten för att lägga ned kransar den 9 maj varje år, i en skickligt regisserad propagandaföreställning.
I de baltiska länderna, Polen och Ukraina river man Leninstatyerna. Men tyskarna – som också påtvingades kommunismen i det forna DDR – är mycket mer ambivalenta. De flesta monument är kvar.
– Det finns fortfarande ingen konsensus i Tyskland kring synen på kommunismen, säger Anna Kaminsky.
Hon är doktor i historia och leder Förbundsstiftelsen för avvecklingen av kommunistdiktaturen i Berlin.
Många östtyskar är besvikna efter återföreningen. Det har lett till att man gärna i efterhand idealiserar kommunismen. Faktum är dock att få östtyskar var särskilt förtjusta i Sovjetunionen, säger Kaminsky. Hon växte själv upp i DDR.
– Vi läste ryska i skolan, men de flesta lärde sig aldrig språket. Det var ovanligt att man umgicks med ryssar. Vi hade ytterst litet kontakt med Röda arméns soldater som var stationerade i vårt land, vi träffade dem bara när de var inbjudna till skolan. Att de fick dålig mat och blev misshandlade av sina överordnade visste vi.
Anna Kaminskys första besök i Sovjetunionen som östtyskt skolbarn blev en chock.
– I Moskva såg jag en tiggare för första gången i mitt liv. Sovjetunionen skulle vara vår stora förebild. Men det var smutsigt och fattigt.
Nu, trettio år efter återföreningen, väljer många äldre östtyskar enligt henne att bortse från vad de egentligen vet.
– Jag hör ofta folk säga: Egentligen hade vi ju ingen kommunism! De har glömt bort vad det var att leva i en diktatur. Det handlade inte om att ständigt vara rädd för att bli gripen. Utan om en vardag full med tusen små inskränkningar.
Synen på kommunismen är alltså en fråga som väcker känslor i Tyskland. Samtidigt är en stor del av de kommunistiska statyerna i Berlin i praktiken okontroversiella. Många uppfattar dem som självklara landmärken i staden.
– Det är enkelt att hitta hit. Man säger bara att man bor bredvid Thälmann. Alla vet vad man menar, säger 45-åriga Melanie.
Hon bor ett stenkast från en femtio ton tung bronsbyst, föreställande den tyska kommunistledaren Ernst Thälmann. Den står på en sockel av ukrainsk granit i Prenzlauer Berg i före detta Östberlin. Invid statyn ligger en tämligen sjabbig park, där barnfamiljer och droghandlare samsas på berlinskt vis.
Maxi Krüger, 42, växte upp invid monumentet.
– Parken kring Thälmann-monumentet var hela mitt liv. Här åkte vi skateboard och rullskridskor på 1980-talet. Och mitt allra första skolarbete var om Thälmann, konstaterar Krüger.
Hon anser inte att statyn borde flyttas.
– I början på 1990-talet rev de ner en massa kommunismsymboler, men den här klumpen var för tung. Nu är det lika bra att låta den vara. Det finns folk som hatar den och folk som vill skydda den, men sanningen är att den är för besvärlig att flytta, tror Maxi Krüger.
I Berlin finns också en Leninstaty som har fått kultstatus. Den transporterades hit från ryska Basjkirien av en konsthandlare på 1990-talet och köptes år 2001 av den excentriske affärsmannen Klaus Zapf. Enligt uppgift betalade Zapf 5000 euro för statyn och placerade den vid sitt kontor som ett monument mot historisk glömska.
Zapf avled år 2014. Lenin tronar fortfarande utanför flyttföretaget i ett industrikvarter mellan Kreuzberg och Neukölln.
– Det är för att hedra vår grundare. Till Lenin tar vi ingen politisk ställning, säger Axel Krumrey, som är pr-ansvarig på flyttföretaget Zampf Umzüge.
Faktum är att Lenin har ett visst pr-värde för företaget. Statyn förekommer på listor över Berlins sevärdheter. Den drar ständigt till sig konstnärer som vill göra olika projekt.
– Vi hade till exempel en musiker från Finland som spelade olika melodier på Lenin med sina trumpinnar. Det tyckte vi var kul, säger Krumrey.
Är det ingen som ifrågasätter lämpligheten att ha en staty över en diktator utanför kontoret?
– Ytterst sällan. Vi är ju helt öppna för diskussion kring vilka tankar den här statyn väcker. Det pågår hela tiden en debatt i Tyskland om hur man ska se på DDR-historien. Leninstatyn är ett sätt att låta den fortsätta.
