Han kunde plocka vad som helst ur ett cv som kryllar av prestigeprojekt inom manusförfattande, regi, skådespeleri eller ståupp. Men när David Cross på sitt fjärde Sverigebesök ska introducera sig för de här som möjligen inte har koll på honom så väljer han inte succéserier som ”Arrested development”, inte sina många sketcher med kompisen Bob Odenkirk (”Better call Saul”), inte heller en film som ”Eternal sunshine of the spotless mind”. Utan: ”den där killen från ’Alvin och gänget’.”
Det säger en del. Som att vi här har att göra med en på många sätt oamerikansk, anspråkslös och lågmäld minimalist. Utan att en enda gång höja rösten talar David Cross till oss som folk talar med varandra. Alla hans långa, vindlande och högst vardagliga anekdoter innehåller det där ”mm, alltså, du vet, jag menar, öh … eller, nej, så här!” vilka brukar redigeras bort till scenframställningar. Till detta gör han också jättelånga pauser, vilket tjänar dubbla syften: dels väntas poängen in på klassiskt humormanér, dels är tystnaden ibland så vansinnigt lång att det blir komiskt så fort han öppnar munnen igen.
Trots den totala avsaknaden av överord är David Cross långt ifrån någon försynt blyger. Tvärtom. Hans ärende ligger ständigt under ytan i det han talar om, nämligen en närmast desperat kritik av det amerikanska kynnet, för inte säga dess politik. Eller sjunger, som när han förvandlar Donald Trumps fullkomligt absurda tal förra året om hur denne ska beskydda kvinnorna – ”vare sig ni vill det eller inte!” – till a cappella-version. För att därpå gå igenom talet, ord för ord. Det är effektfullt absurt och obehagligt.
Cross undrar, och det förstås stillsamt, varför inte kristna Maga-fundamentalister marscherar mot Gud? Skaparen står ju ändå med alla sina missfall för långt fler aborter än någon klinik. Och han liksom prövar sig fram till hur man ska hantera den fasansfullt pinsamma situationen att handgripligen bli varse att en massagesalong erbjuder även andra tjänster.
Det är inte alltid direkt roligt, men alltid intressant. Den så fördolda skärpan i David Cross unika stil gör att man jublar inombords, högst lågmält. Inte minst över påminnelsen att det finns andra amerikaner än gapiga despoter.
Läs fler texter av Niklas Wahllöf.
