Slutet för det svarta guldet?
I en artikelserie om oljan undersöker forskare och författare samhällets beroende av fossila bränslen.
På vårvintern börjar isen att ruttna. Isen kan vara flera decimeter tjock, men förruttnelsen innebär en strukturell förändring som gör den porös och därmed opålitlig. Förloppet kan gå fort. Varje år är det skridskoåkare som blir varse detta när de ger sig ut på is som verkar stabil och säker, men som sedan kollapsar under dem.
Den oljedrivna civilisation som bär upp våra liv är som is som börjat ruttna. På ytan, åtminstone här i Sverige, tycks det mesta glida fram ungefär som vanligt. Men under ytan är processen i full gång, och har varit så ett bra tag.
Just nu blickas det nervöst mot Persiska viken, särskilt mot det mytiska Hormuzsundet som håller världen i ett strypgrepp. Mycket står på spel. Möjligen befinner vi oss i inledningen av ett tredje världskriget, utan att riktigt fatta det. Möjligen leder störningarna i försörjningskedjorna till en finansiell krasch när decennium av värden uppblåsta med luftiga krediter möter den materiella verklighetens hårda pannben. Möjligen skrivs ett fredsavtal och Hormuzsundet öppnar igen. Det är det alla hoppas på. Det är det som de flesta, inklusive finansmarknaden, tycks räkna med.
Vi är mätta på braskande varningar. Dessutom, det löser sig nog, på något vis. Ett hack i kurvan bara
De skarpa varningarna från tunga instanser – att oljemarknaden och världsekonomin står inför den värsta chocken i historien – försvinner snabbt i bruset. Vi är mätta på braskande varningar. Dessutom, det löser sig nog, på något vis. Ett hack i kurvan bara. Innan vi är tillbaka till business as usual.
Det psykologiska begreppet för detta är normalitetsbias. Det innebär att vi tänker oss framtiden som en förlängning av det som har varit. En aningen modifierad och tekniskt uppdaterad version av världen så som vi har vant oss vid att den fungerar. Normalitetsbias är en kognitiv snedvridning som gör att vi underskattar risken för att framtiden plötsligt kan bli något helt annat än vi tänkt oss och när den stora krisen är ett faktum står vi oförberedda, både mentalt och praktiskt.
Så brukar det vara med stora omvälvande händelser. Vi kan inte riktigt ta in dem förrän de är ett faktum. Covidpandemin är ett närliggande exempel. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina ett annat.
Kriget i Mellanöstern kanske tar slut, men det lär inte innebära att vi återgår till business as usual. Stängningen av Hormuzsundet är inte det som får isen att ruttna, det accelererar bara processen. Kriget i Mellanöstern kan betraktas som ispikshugget som avslöjar hur instabilt fundamentet har börjat bli.
Sedan andra världskriget har världsekonomin vuxit sig 13 gånger större. En häpnadsväckande expansion. Möjliggjord genom att kapitalisering av världens relativt lättåtkomliga tillgångar av framför allt fossila bränslen, men också tusentals andra ändliga råvaror.
Maskineriet måste försörjas med en ökande mängd råvaror för att fungera. När så inte sker riskerar maskineriet att kollapsa under sin egen tyngd
Resultatet: en omnipotent civilisation som lagt nära nog varje stycke av jordklotet under sig, som sänt mikroplaster in i våra organ och som sprängt nästan samtliga planetens ekologiska gränser. Men i takt med att civilisationens komplexitet har svällt har kostnaden stigit för att upprätthålla komplexiteten. Maskineriet måste försörjas med en ökande mängd råvaror för att fungera. När så inte sker – på grund av blockerade transportvägar, pandemier, krig, produktionsstörningar, höga priser, extremväder eller något annat – riskerar maskineriet att kollapsa under sin egen tyngd.
Av historien vet vi att denna fas – när civilisationen inte längre kan växa sig ur sina problem, när den tvingas hantera konsekvenserna av sin framfart och slåss allt hårdare för sin överlevnad – leder till skarpare konflikter om sinande resurser, till nedgångar i ekonomin och ökade politiska och sociala motsättningar. Det är inget nytt för oss som länge intresserat oss för dessa frågeställningar, det intressanta är att resonemanget nu börjat nå in till maktens korridorer.
I vintras avslöjades en tidigare hemlig rapport i vilken de brittiska underrättelsetjänsterna varnar för att kollapsande ekosystem riskerar att orsaka ”geopolitisk instabilitet, ekonomisk osäkerhet, konflikt, migration och ökad mellanstatlig konkurrens om resurser”. Och detta redan under 2030-talet.
Den finska regeringen tog nyligen fram en så kallad ”framtidsredogörelse” – en strategisk omvärldsanalys som kretsar kring fyra möjliga scenarier för världen år 2045.
Den optimistiska framtidsbild som länge dominerat Västvärlden beskrivs i scenariot ”En värld av samarbete”. Det blir nästan skrattretande i ljuset av vad som sker just nu. ”Den regelbaserade internationella ordningen har stärkts och man har lyckats lösa samhälleliga och globala problem. Det förekommer nästan inga väpnade konflikter eller krig, och militärallianserna samarbetar även med varandra. Polariseringen och segregeringen har minskat[…] Den gröna omställningen och hållbarhetsomställningen har avancerat globalt på ett rättvist sätt.”
I ett andra, mer dystopiskt, scenario har AI och snabb teknisk utveckling omformat samhället så att de stora techbolagen skaffat sig en kolossal makt inte bara över ekonomin, men också över politiken och infrastrukturen.
Det tredje scenariot för år 2045 beskriver något som låter väldigt mycket 2026: Konkurrens om kontroll över resurser, teknik och geopolitiskt inflytande. Eskalerande kriser och konflikter. Ökad nationalism. Den regelbaserade internationella ordningen har försvagats och försöken att lösa globala miljöproblem misslyckas. På finansmarknaden är det instabilt och tillväxten bromsar in som en följd av bland annat osäkra försörjningskedjor.
Allt detta eskalerar i rapportens fjärde scenario vilket beskriver en värld som faller samman. Kan detta vara vår verklighet om 19 år?
”De mest sårbara länderna kollapsar samtidigt som den extrema fattigdomen ökar. Den globala säkerheten har försvagats dramatiskt, och hybridpåverkan, konflikter och krig är allmänt utbredda fenomen. Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen avtar, och information och teknik används strategiskt som vapen i konkurrensen mellan länder och regioner. Överallt är läget oförutsebart och laddat.”
Det är så klart omöjligt att veta vart vi hamnar, men att tänka i scenarier kan råda viss bot på normalitetsbiasen. Vi tränar oss i att tänka det otänkbara, eftersom det otänkbara är det nya normala. Därmed kan vi också bli bättre förberedda.
Om isen vi befinner oss på börjar knaka under våra fötter bör vi åtminstone söka oss närmare land.
Läs mer:
Daniel Lindvall: Rysslands och USA:s oljekrig hotar friheten och förnyelsen i Europa
Björn Wiman: Det är klaustrofobiskt att leva under ockupation av idioter
