Det talas inte så mycket om hopp nu för tiden. Och med tanke på den politiska polariseringen, miljöförstöringen och demokratins nermontering är det kanske inte så konstigt, för det är knappast någon hoppfull tid vi lever i. Samtidigt känner nog många att vi behöver hopp mer än på länge. Vi behöver något som kan tränga genom kylan som en mammas kyss på ett skrubbat barnknä. Så vad är egentligen hopp? Och hur hittar vi det?
Den koreanske filosofen Byung-Chul Han skiljer mellan optimism och hopp. Optimism, menar han, är en positiv tolkning av tillvaron, en benägenhet att se de positiva tecken som finns som indikationer på att det kommer att bli bra till slut. Detta, menar Han, är något helt annat än att vara hoppfull. Hoppet, till skillnad från optimismen, är vad vi tar till när det inte finns några tecken att tolka optimistiskt kvar och vi inser att något helt annat måste till för att saker ska lösas, något utifrån, något helt oväntat.
I västerländsk kulturhistoria har hopp oftast förståtts i sin roll som en av de tre kardinaldygderna tro, hopp och kärlek. Hoppet har mycket gemensamt med de övriga dygderna i denna triad. Ingen av dem är, till exempel, frukten av rationellt övervägande. Tvärtom är själva poängen att de bryter mot kalkylerande kunskap om världen.
Ta tron som exempel. Att tro på en annan människa kan förstås betyda att man håller för sant att det som den säger är faktamässigt korrekt, men den dygd som åsyftas är något annat. Den är ”tron” i det ”jag tror på dig” man viskar i sin gråtande tioårings öra efter att hon misslyckats på dansuppvisningen. Den är ”tron” i det ”jag tror på oss” man darrande deklamerar efter grälet då äktenskapet varit en hårsmån från att gå sönder. Tro som dygd har inget med sanningskalkyler att göra, den är inte resultatet av förnuftsmässiga bedömningar, utan precis tvärt om.
Hopp behövs när det kommer ett cancerbesked, en relation går sönder, eller en medmänniska inte orkar längre
Och samma sak är det med kärleken. Om den ges som del i en transaktion är det inte kärlek i dygdbemärkelse, då handar det om något annat. För dygden kärlek, till exempel en förälders kärlek till sitt barn, kräver ingen motprestation, och kan varken säljas, köpas eller argumenteras bort.
Både tro och kärlek är därmed en sorts viljehandlingar. Snarare än att reagera på hur tillvaron faktiskt är, pekar de ut en riktning för hur den borde vara. Det gör att de liksom befinner sig utanför tingens vanliga ordning. De spelar enligt andra regler. Och därför blir de extra viktiga för oss när de vanliga sammanhangen bryter samman.
Samma sak gäller förstås hoppet, som Byung-Chul Han skriver. Det är också en viljehandling. Ingen behöver hopp när allt rullar på enligt förutsägbara förlopp. Lika lite som någon behöver tro eller kärlek när allt är frid och fröjd. Det är när det blir kris som dessa dygder behövs. När systemen kollapsar. När det kommer ett cancerbesked, en relation går sönder, eller en medmänniska inte orkar längre.
Hoppet kommer ju in som en resurs just för att de vanliga ordningarna brutit samman
Därför är det också viktigt att beslutsfattare inom politik och samhällsliv inte grundar sina beslut på hopp eller tro – eller kärlek heller för den delen. Skötandet av deras bestyr bör ju grundas på ett förnuftsmässigt övervägande av sakernas tillstånd. Och det gäller förstås också i hur varje människas sköter det praktiska i sin egen vardag. Men att läget är hopplöst i den vardagen, är inget skäl att sluta hoppas. Lika lite som en relations trasighet är en anledning att sluta älska. För hoppet kommer ju in som en resurs just för att de vanliga ordningarna brutit samman.
Att kunna mobilisera sådana känslor av tro och hopp när vi möter motgång är vår arts signum. Vi har förmågan att tro utan några som helst belägg, att gå i döden för våra övertygelser och att känna hopp trots att det finns noll procents chans att lyckas. Man kan beskriva det som en djupt rotad irrationalitet. Men det är inte bara förnuftet som vår våldsamma historia av kamp och överlevnad premierat, utan även förmågan till sådana oförnuftigheter. Och hoppet, som är en av de viktigaste av dessa behövs som mest när alla andra vägar misslyckats.
Att hoppas är att, utan att veta hur det ska bli, leva i tillit inför det som komma ska. Det är en öppenhet inför det oväntade, inför möjligheten till en oförutsägbar vändning, en beredskap på något man ännu inte vet vad det är.
För några månader sedan besökte jag och min partner Nina staden Sligo på Irland. Det är en liten stad i den nordvästra delen av landet, ganska fattig med en pub i varje gathörn och omgiven av ett landskap som för tankarna till gamla isländska sagor.
Vi vill komma bort, andas havsluft och höra atlantvågorna bölja mot stranden, tänka på något annat i några dagar
WB Yeats, den store poeten som fick Nobelpriset 1923, kom härifrån. Under mina studentår tilltalades jag av vemodet och de mytologiska inslagen i hans poesi och lärde mig många dikter utantill. Nu, trettio år senare, besöker vi hans hemstad för att få komma bort från de sorger och orosmoment som följt oss på sistone.
Det handlar om allt som händer i världen förstås men mest om det som rör sig i det närmsta: gamla föräldrar som är på väg bort från världen. Barn som, snubblandes, är på väg ut i den. Och i de rörelserna insikten att det finns sådant som aldrig kommer läka, problem som man aldrig kommer lösa. Och därav en galopperande hopplöshet och förtvivlan över ens egen vanmakt.
Vi vill komma bort från allt detta, andas havsluft och höra atlantvågorna bölja mot stranden, tänka på något annat i några dagar. Det går förstås inte alls.
Norr om staden stiger bergsmassivet Benbulbin upp ur landskapet som en grön monolit höljd i dimma. En av dagarna bestämmer vi oss för att vandra på dess sluttningar. Vi parkerar hyrbilen i en liten by och promenerar längs en vandringsstig upp på det mytomspunna berget. Vi ser den storslagna naturen, de små bäckarna som rinner längs sluttningarna, det oändiga havet, känner västanvinden som blåser i ansiktet. Men det enda vi talar om är alla sår och skörheter där hemma. De maler och molar genom våra kroppar. Först i försök att hitta lösningar: om vi kunde göra så, eller om vi kunde börja bete oss så här. Sen i självkritiska tillbakablickar: om jag bara kunnat vara lite mer lyssnande, om jag bara orkat fråga lite mer, hållit om lite oftare.
”Det kommer aldrig gå”, säger Nina till slut.
”Kanske inte”, säger jag. Och sedan tystnar vi.
I bilen på väg tillbaka råder en sån där tryckande känsla som kommer när man längtar efter förlösning, efter försoning, men ingen sådan finns.
Så får jag syn på en liten skylt intill vägkanten. ”Yeats’ grave” står det, bredvid en pil. Vi svänger av och parkerar hastigt invid en liten kyrka. Utan att säga något går vi ut och börjar leta i skymningsmörkret. Här någonstans ska han alltså ligga. Vi stannar vid en enkel grav, mindre än de andra, täckt av grus och med en gravsten helt utan symboler. Hans namn står där: ”W. B. Yeats” och över det tre korta rader:
Cast a cold Eye
On Life, on Death.
Horseman, pass by!
Det kanske kan verka lite märkligt. Men när vi stod där var det som att de där orden vred om och låste upp någonting inom mig, inom oss båda.
Det var som att min ungdoms favoritpoet från andra sidan graven, med glimten i ögat, förmedlade vad vi behövde höra
Låt ditt öga se kallt. På livet, på döden. Ta det lite lugnt, du behöver inte vara så rädd. Släpp taget lite, du kan ändå inte hålla i, du kan ändå inte lösa alla problem, du kan ändå inte. Och sen, när denna allvarsamma sanning förmedlats, det nästan lekfulla: Ryttare, passera!
Det sägs att frasen syftar på ett kinesiskt ordstäv enligt vilket ett människoliv är lika flyktigt som den tid det tar att se en ryttare passera förbi i galopp utanför en bergsspricka. Man hinner inte ens blinka, så är han försvunnen.
Det var som att min ungdoms favoritpoet från andra sidan graven, med glimten i ögat, förmedlade vad vi behövde höra den där kvällen. Ta det lite kyligt. Låt det ögonblick som är ett människoliv bara fly förbi. Hoppet finns inte alltid att hämta i problemens lösning, utan ibland i insikten att det är ok att allt inte blev som det var tänkt, i vetskapen att det smärtsamma som finns, kommer att fortsätta finnas och att det inte står i vår makt att förändra.
Och bakom dessa ord, tycker jag mig höra ekot av de österländska vishetsläror som Yeats inspirerats av, en tröst som återkommer genom mänsklighetens historia. Ett råd om hur vi ska kunna finna hopp i mötet med livets obarmhärtighet: Släpp taget. Sörj och gläds men vet att ödet inte ligger i dina händer. Du flyter med i en flod vars flöde du inte kan kontrollera. Gör vad du kan för att rädda dem du älskar, men vet att utgången inte bestäms av dig. Se dig själv. Se din skuld. Kämpa för det goda. Men vila också i vetskapen om att du bara är en människa. Horseman, pass by!
Läs fler artiklar av David Thurfjell, tillexempel ”Därför slutar ’Tunna bli linjen’ med ett försvar för kristendomen” eller ”Att se pappa dö fyllde mig inte med fasa utan tillförsikt”.
