Eleonora, 95, bosatt i staden Mykolajiv
Eleonora bor i en enrumslägenhet i Mykolajiv, i södra Ukraina. I rummet finns en säng, en bokhylla och ett piano, och hon har ett litet kök. Eleonora är änka och har fött tre barn. Sonen Yurii, 66, flydde till Sverige med sin hustru i maj 2022. Eleonora följde med, men återvände till sin hemstad efter tre månader. Ibland får hon besök av volontärerna i äldreorganisationen TLU, en förening där hon själv varit engagerad i över 25 år. Ofta kommer Natalia, som också är från trakten.
”Den första tiden efter den fullskaliga invasionen stod Mykolajiv under konstant beskjutning. Det var hemskt, och vi hade inget vatten.
När min son Yurii bestämde sig för att fly till Sverige följde jag med honom. Vi åkte tåg, buss och båt. Vad platsen vi kom till i Sverige hette minns jag tyvärr inte, du får förlåta mig. Alla vi mötte var så snälla, välkomnande, de frågade vad vi behövde, gav oss mat.
Yurii hade vänner i Sverige sedan tidigare, och vi kunde bo hos dem.
Trots att alla var så vänliga blev det svårt för mig i Sverige. Jag förstod inte språket, kunde inte följa nyheterna. Jag längtade hem. Min son försökte övertala mig att stanna, men jag bestämde mig ändå för att åka. Jag hade förstått att vattnet var tillbaka i Mykolajiv, och en dag i juli tog jag mina saker och gick till bussen. Men jag svimmade på busshållplatsen och hamnade på sjukhus. När jag hade repat mig fick jag hjälp av Yurii att resa tillbaka. Jag kom hem på min födelsedag och jag möttes av min hyresvärd, han gav mig en tårta och en stor bukett rosor.
Jag har alltid haft mitt hem i Mykolajiv, för mig är det den bästa platsen. Här finns två floder, boulevarder och en berömd djurpark. Jag blir lite kär i staden igen, nu när jag berättar om den.
Jag är ingenjör och utbildad på universitetet här, och jag började arbeta inom varvsindustrin 1949. Under lång tid, också under Sovjettiden, tillverkades de bästa fartygen här. Mykolajiv var på grund av försvarsverksamheten en stad dit inga icke-medborgare fick komma, det gjorde den också speciell. Men det fanns inte bara skeppsbygge – vid vattnet låg flera yachtklubbar. När vi var unga brukade mina vänner och jag åka ut med de flotta båtarna.
Jag gifte mig här och bildade familj. Varje år åkte vi på semester till Kaukasien, jag älskade att vandra. Efter pensionen arbetade jag som guide och visade grupper av besökare runt stan.
Rysslands anfall chockade mig. För mig och många andra äldre var det omöjligt att acceptera. Det var våra bröder – har de attackerat oss? Jag har svårt att sätta ord på vad jag känner. I tidigare krig har det alltid varit enkelt och tydligt vem som var fiende, Tyskland. Nu? Vill ryssarna ta allt som är vårt, förinta oss? Det är obegripligt.
Många av oss som är äldre slussades tillbaka i tiden och började oroa oss för att inte ha mat. Vi minns hur det var när det var svält. Jag kommer ihåg hur min mamma letade efter mjölk till mig 1933. Jag var så liten då. Nästa gång det var hungersnöd, 1942, minns jag mycket väl.
Jag har försökt att ta vara på livet, inte bara arbeta utan också hjälpa andra människor. Och jag spelar fortfarande piano, lär mig nya stycken.”
För den som levt hela sitt liv på samma ort når rötterna djupt. Det är ofta de äldsta invånarna som har svårast att överge sina hem när kriget kommer.
Kvinnor är mest sårbara, de har lägre inkomster och lever ensamma i högre grad än män.
Men kvinnor är också bättre på att ta hand om sig själva och skapa nätverk, berättar Halyna Poljakova som är ordförande i Turbota pro Litnih v Ukraini, en frivilligorganisation för äldre med avdelningar i nio städer.
– När fruarna dör kan männen inte ta hand om sig själva, inte laga mat, inte sy i en knapp. Vi har skämt bort dem för mycket.
Sedan kriget eskalerade är verksamheten i hög grad inriktad på att hjälpa ensamma internflyktingar, och de som är kvar i frontnära områden. Det handlar om det grundläggande: mat, kläder, medicin. Sällskap.
– Tidigare i år köpte vi tio kilometer tyg och två ton stoppning. Vi syr lakan och nya kuddar till folk som har flytt.
Halyna Poljakova ler åt besvären att förvara vaddvolymerna, men blir allvarlig när hon talar om hemtraktens dragningskraft.
– Vi kan försöka övertala dem vi har kontakt med att evakuera när säkerhetsläget försämras, men inte tvinga någon. Vi kan heller inte lämna en människa för att det blivit farligt att förse dem med förnödenheter. Ofta får vi hjälp från den lokala polisen.
Men det finns också frustration över dem som blir kvar. En person jag talar med anser att det är egoistiskt att vägra evakuera, och berättar att det har hänt att unga som åkt för att hjälpa äldre har dött i drönarattacker.
I en rad städer ordnas vän-möten där en person paras ihop med en annan. I Stryj, söder om Lviv i västra Ukraina, letar Help age international efter en yngre äldre, friskare och mer rörlig person som kan besöka någon i sämre skick. Det berättar Maryna Moroz som jobbar med organisationen.
Vanligen är båda internflyktingar. Ur de första mötena växer långvarig vänskap ofta fram.
Oleksandra, 85, och Halyna, 75, bosatta i staden Stryj
Oleksandra bor i ett rum i ett hus som ursprungligen är ett studentboende. Nu bor äldre internflyktingar i korridorerna på varannan våning, konsthögskolestudenter på varannan.
I Oleksandras rum finns två sängar. I korridoren finns ett stort kök, men hon har också en egen kokplatta.
Oleksandra får regelbundet besök av Halyna, 75, som också är evakuerad till Stryj. De känner varandra via Help age international, som ordnar vänträffar för att minska isoleringen. Halyna har arbetat med tandteknik på ett statligt sjukhus.
Oleksandra
”Jag hade bott i Pokrovsk sedan 1958. Jag skulle arbeta som barnflicka och blev kvar, gifte mig och fick en dotter.
När vi evakuerades därifrån var min man med, men han lever inte längre. Vi kom först till Truskavets. Det är en semesterort i västra Ukraina där vi fick provisoriskt skydd. Därifrån for vi vidare till Lviv. Här i Stryj har vi varit sedan februari 2023.
Jag gråter om nätterna. Tänker på Pokrovsk. Det var så fint där, där fanns träd och blommor, det var så grönt. Nu är allt raserat, bara grus. Mest tänker jag på barnen, alla skolor och förskolor. Det är väl för att jag har jobbat med barn.
De förstör ju hela staden! Det finns ingen gas, inget vatten, vår lägenhet är förstörd. Det finns ingenting att återvända till även om det blir fred.
Jag minns svälten på 1940-talet, så jag köper potatis, fyra kilo åt gången. Jag har över tio kilo i en kartong. Det är alltid bra att ha. Matpriserna har blivit högre, men jag gör sylt, syrar grönsaker och lagar tomatsås här i mitt rum. Den innehåller färska tomater, rödbetor, lök och morötter.
I början trodde jag att kriget snabbt skulle ta slut, men sedan fortsatte det bara. Den lyckligaste dagen kommer att vara den dag det är över.
Då ska jag skicka en burk tomatsås till er.”
Halyna
”Jag besöker Oleksandra någon gång i månaden, ibland oftare. Mötena är betydelsefulla för oss båda, för trots att mycket är hemskt just nu så skrattar vi ofta tillsammans, vi brukar minnas vår ungdom och det förflutna, och pratar om hur bra det var.
Vi hjälps åt också, och kan fråga varandra om var man köpa olika saker. Det är inte alltid så lätt på en ny plats.
Jag kommer från Balaklija i Charkivregionen. Mitt hus ligger nära fronten, jag vet att det är skadat, men inte helt förstört. Det finns folk kvar i staden och öppna affärer, men situationen har blivit svårare och jag har bekanta som är rädda för att ta en dusch. Tänk om det kommer drönare och man står där, helt naken.
För mig kom den fullskaliga invasionen inte som någon överraskning. Redan sommaren innan hade vi en känsla av att något skulle hända, även om medierna påstod något annat. Jag minns tydligt att jag var på marknaden den 23 februari 2022, och hur det slog mig att jag inte hade några konserver hemma. Jag köpte några. Dagen därpå hände det.”
Valentyna, 80, och Natalia, 66, bosatta i staden Stryj
Valentyna, 80, bor med sin dotter och ett barnbarn, en elvaårig flicka, i en liten etta med kokvrå. De har en hamster och en katt. På grund av svår diabetes kan Valentyna inte längre gå, hon förflyttar sig hasande på golvet med hjälp av armarna. Oftast sitter hon på en madrass på golvet.
Natalia, 66, hälsar på varannan vecka, de har kommit i kontakt genom äldreorganisationen Help age International. De har känt varandra sedan i augusti, men redan kommit varandra nära.
Valentyna
”Jag har varit här i över tre år. Kom hit i augusti 2022, då ryssarna ockuperade Popasna, vår by. Den ligger i Luhansk. Jag reste via Bahmut, Dnipro och Lviv. Det har gått tre år, tänk.
Utöver min dotter och mitt barnbarn har jag ingen, och vi tär ju på varandra. Det är trångt här, se själv. Natalia är den enda vän jag har i Stryj, så hennes besök betyder otroligt mycket för mig. Vi har roligt ihop, för vi behöver skratta också mitt i eländet – eller som min doktor brukar säga: ”Håll upp svansen!”
Han säger att jag måste träna också, för jag har allt svårare att röra mig. Förra året kunde jag ta mig till köket, nu kommer jag bara till toaletten.
När jag var ung i Luhansk arbetade jag på förskola, med de allra minsta barnen, och därefter jobbade jag många år som tågvärd på stationen. Jag trivdes med det.
Nu stickar jag mycket, varma yllesockor mest, men också tröjor. Tyvärr är ljuset i det här rummet för dåligt för att jag ska kunna använda symaskinen, för egentligen vill jag sy.
Ibland när vi minns de platser som betytt mest för oss, min dotter och jag, så gråter vi.”
*Natalia
”Jag kommer från Hola Prystan, det ligger söder om staden Cherson. Vi ockuperades redan den tredje dagen av kriget. En av mina döttrar var gravid och födde sitt barn i en sjukhuskällare. Det var tre sängar i samma rum. Jag bodde kvar i tio månader. Den första tiden fortsatte jag jobba, jag är apotekare. I början fungerade det mesta, alla hoppades att situationen snabbt skulle gå över. Men så blev det inte. När en raket sköt sönder mina grannars lägenhet gömde vi oss i källaren till en skola, men missilerna nådde dit också. Det blev allt svårare att ta sig ut från det ockuperade området, men till slut fick vi tillstånd, min man och jag. I Stryj har jag varit sedan i november 2022.
Ett tag var jag rädd för vad som skulle hända med mitt hem, jag tänkte mycket på det. Nu vet jag att en drönare har förstört hela huset.
Det finns inget att vara orolig för längre.
Ibland har jag kontakt med personer jag känner som är kvar i de ockuperade områdena, där vi bodde, men det har blivit allt svårare. Det känns förstås konstigt att det är så, men jag ångrar inte vårt beslut att lämna.”
