De förlorade sina hem när ryska drönarna slog ner i kvarteret

Natten för attacken

Surret påminde om en myggas. De sov med fönstret öppet, det var tidigt i september och varmt. Morgonen skulle strax gry.

Men det distinkta ljudet blev starkare. Sedan kom den första smällen. Julia, 43, blev klarvaken, beordrade sin 11-åriga dotter att genast gå ut i trappuppgången, en säkrare plats än sovrummet.

Nästa explosion var kraftigare. Allt skakade. Damm, bråte, splitter. När det gick att titta ut genom fönstret såg hon ett gapande hål i grannhuset.

Ingenting fanns kvar av de översta lägenheterna. Ingenting av etagevåningen allra högst upp, den med öppen planlösning och påkostad inredning. Julia visste hur det såg ut, hon hade firat nyår där, hos grannarna. Barnen hade lekt, de vuxna skålat, trots kriget.

Nu sökte sig lågorna ut där fönstren nyss suttit. Det brann.

Hade Viktoria, 41, Ihor, 40 och deras tre barn varit hemma den natten skulle de inte ha överlevt. Deras lägenhet låg i samma hus, näst högst upp.

Men treåriga sonen Sasha grät den gryningen. Han sade att det kommit ett spöke till lägenheten i Kiev. Viktoria försökte lugna honom, rädd att han skulle väcka sina bröder. Pojkarna brukade leka gastar och var inte rädda för spöken, men Sashas ton den här natten var annorlunda.

Våningen var hemsökt, envisades han, otröstlig.

Viktoria tyckte att det var märkligt.

De befann sig i Berehove, en by 80 mil väster om Kiev. Här var allt lugnt. När sonen somnat om började Viktoria skrolla bland Telegramkanalerna, för att få den senaste informationen om kriget. I sängen läste hon om anfallet mot Kiev och att det hade drabbat även deras förort, Sviatosjyn.

Genom kvarterets grannchatt förstod hon att det var familjens hus som drönaren träffat. På den sida där de bodde. Av deras lägenhet, näst högst upp, återstod ett skelett.

Hon väckte Ihor försiktigt för att inte störa barnen. Klockan hade inte hunnit bli fem på morgonen när han satte sig i bilen mot huvudstaden.

Under natten samlades grannarna i en trappuppgång, den säkraste platsen när flyglarmen går. Vita, 39 och Vitaly, 53 hade en madrass liggande där. De brukade bära ut sin halvsovande dotter dit.

En andra kraftig explosion gjorde grannarna skräckslagna. De skrollade febrilt, såg bilderna i kvarterets chatt, hur det brann. Vita skakade i hela kroppen trots filten hon svept runt sig.

Några timmar senare stod det klart för henne att flera grannar förlorat sina hem.

Några dagar senare

Det är lätt att förstå de nybyggda höghusens attraktionskraft: enorma fönster, makalös utsikt. En stor park utanför, inte ens en mil från centrum. Goda kommunikationer.

När Ihor och Viktoria kom hit 2019 hade de satsat, köpt allting nytt. Möbler, porslin, gardiner – nu blåser vinden rakt igenom. Allt glas är krossat.

– Men vi lever och vi är i säkerhet, säger Ihor.

Medan Ihor städar tar jag den sista trappan upp, till den sextonde och översta våningen, rakt ovanför Ihors. Den är olåst. I det hem där Julia varit på nyårsfest är allt nu utbränt, förkolnat, förstört. Av väggarna återstår rester, av trappan ett skal. Jag rör mig försiktigt, rasrisken är uppenbar.

Tätt bakom mig går Vita och Vitaly, med dottern Nina. Med ljus, tunn röst formulerar flickan vad vi alla känner inför förödelsen.

– Det här är otäckt. Lite för otäckt, faktiskt.

På lekplatsen nedanför plockar grannarna glas från marken. Vita och Vitalys lägenhet ligger tvärs över gården. På köksbordet dukar de fram te, skorpor, frukt.

En vardaglig akt i ett förändrat kvarter.

– Borde vi lämna Kiev? Men anfallen sker ibland också långt västerut? Vore det bättre om Nina och jag åkte utomlands igen? I så fall splittras familjen, Vitaly kan inte lämna Ukraina. Vi är konstant oroliga för att han ska kallas in, säger Vita.

Både hon och Vitaly är journalister. Vita slutade på det tv-bolag hon jobbade på kort efter invasionen.

Frågan om vart familjen skulle ta vägen är inte ny, men med drönarattacken blev övervägandena brännande.

Julia, som vaknat av drönarens surr, tampas med liknande frågor. Det är trångt hemma hos henne nu, och inte bara för att alla samlas i köket just när jag kommer.

– Jag lyckades övertala mamma och hennes man att flytta hit i augusti. De hade bara varit här i ett par veckor när drönaren träffade.

Julias mor och styvfar kommer från Kostiantynivka i östra Ukraina, där säkerhetsläget snabbt försämrats. Det var även Julias hemstad.

– Det är bättre för dem här, men det är också svårt. Min mamma mår inte bra. Och det är inte normalt att som vuxen plötsligt bo med sina föräldrar igen.

Två månader efter attacken

Innanför grinden till Viktorias och Ihors lilla enplansvilla i Berehove ligger leksaker utspridda.

– Jag ser det här som ett tillfälligt boende. Vi hyr, vi har inte köpt några nya saker. Hur länge vi stannar här? Ingen aning. Ingenting går att planera, säger Viktoria.

Jag reser till byn i Ukrainas sydvästra hörn, i ett landskap av lövskogsklädda berg. Området är populärt för rekreation och rikt på varma källor.

Tvillingarna leker i rummet intill. Viktoria ägnar sig numera enbart åt barnen och hemmet, men är, utöver sin bakgrund som nyhetsredaktör, utbildad dansare och koreograf.

Ihor tillbringar allt mindre tid i Kiev. I den förstörda lägenheten har fönsteröppningarna täckts med plywood.

Men minnena från huset är oskadda. Det var där de bodde när Viktoria förstod att hon var gravid, bara några dagar innan anfallskriget inleddes.

Sonen Zjenja var fem år när tvillingpojkarna föddes den första krigshösten.

– Ihors syster tyckte att vi skulle komma hit, till Karpaterna. Hon bor här och har barn i samma ålder som Zjenja, vår äldsta, förklarar Viktoria.

Länge reste Ihor fram och tillbaka, från jobbet som eventkoordinator i Kiev till familjen i väst. Men hans bransch går dåligt och nu har han fått nytt jobb på en godisfabrik i närheten av Berehove.

Här är det chokladindränkta plommon som gäller.

I Kiev är Vita uppriven, vi dricker te på ett kafé intill hennes hus.

– Vi hälsade på släkt i Rivne i oktober när vår bil stoppades. Det var militärens rekryterare.

De ställde frågor till Vitaly, krävde att få se hans papper. Han ombads genast följa med. Dottern Nina följde allt från baksätet.

– Vitaly mår bra, han kan ringa ibland. Han är på ett militärt träningsläger, men vart armén skickar honom sedan har vi ingen aning om. Kanske till fronten.

Vita har tappat aptiten av all oro: för sin man, och för sin egen hälsa, en sköldkörtel som kanske måste opereras. Oro för dottern Nina, som börjat rita teckningar av huset och förödelsen som hon såg med egna ögon.

– Det kanske inte var så bra att hon följde med upp dit, trots allt.

Ett nytt krigsår börjar

Kriget, ekonomin och trångboddheten gör att Julia är lättad när jul- och nyårshelgerna är över. Allt firande känns ansträngt, ingen är glad.

I fiket i förorten brummar generatorn, strömavbrotten är långa nu. Julia bär ylletröja med stor polokrage.

Hon har fått nyheter från bekanta i hemstaden Kostiantynivka, allt hon ägt där är borta, förstört i kriget.

– Jag har förlorat mitt hem, mitt företag. Jag har försökt bygga upp en verksamhet här i Kiev, men den bär sig inte.

Hennes mor tillbringar dagarna i telefon med vänner utspridda över landet. Julias styvfar har klarat omställningen bättre. Han går till biblioteket, har hittat nya vänner.

Också den allra närmaste relationen börjar ta stryk.

– Min man arbetar mycket. Vi träffas sällan, är aldrig ensamma.

Vintern har varit krigets värsta, fortsätter Julia:

– Det måste få ett slut, vi behöver inse att Donbass nog är förlorat. Nästan ingen säger det högt, men jag vet många som tänker så.

Hennes 21-årige son har fått jobb i Polen och lämnat Ukraina.

– Jag vet att armén behöver folk, men för soldaterna längst fram är kriget ett självmordsuppdrag.

Hon tystnar. Vem vill ha sitt barn i the kill zone?

Vitas man Vitaly är fortfarande inkallad när hon får ett telefonsamtal.

– Det var kort. Jag frågade genast: har ni några nyheter om Vitaly… något bra?

Det glittrar till i hennes ögon när hon berättar. Vitaly behövde inte strida. Han, en språkkunnig 53-åring, hade omplacerats till försvarsdepartementets kommunikationsavdelning. Vita och dottern Nina mötte honom på tågperrongen i Kiev, en dag av glädje.

Men årets första veckor präglas av sträng kyla och omfattande elavbrott. Vita funderar varje dag på framtiden. Stanna – eller ge sig av?

I Ihors och Viktorias lägenhet i förorten Sviatosjyn har renoveringen så smått påbörjats, och de har fått löfte om ett kommunalt bidrag. Ihor har tillbringat vintern i Berehove, men har slutat på chokladfabriken.

– Jag har idéer till olika projekt, och står inför ett vägval. Men min viktigaste uppgift är att ta hand om min familj.

De talar inte om kriget hemma.

– Barn ska få vara barn. Tvillingarna är små, men jag tror inte heller att Zjenja, som är nio, vet så mycket om vad som händer, eller känner vår stress.

Ihor fäster ingen vikt vid enskilda fredsförhandlingsrundor, i Miami eller Abu Dhabi.

– Jag kan inte påverka kriget och försöker låta bli att tänka på det. Soldater vid fronten kan ha synpunkter på hur länge Ukraina bör fortsätta strida – men att jag skulle sitta här i Karpaterna och ha det, det vore förmätet.

Den septembernatt som kvarteret i Sviatosjyn träffades avfyrade Ryssland 810 drönare och 13 missiler mot Ukraina. I centrala Kiev skadades för första gången en regeringsbyggnad. Det gjorde det dygnet till det mest intensiva under 2025, enligt den amerikanska tankesmedjan Institute for the study of war.

Totalt under året attackerades Ukraina med över 100 000 drönare och mer än 1 900 missiler. Antalet civila döda och skadade steg med över 30 procent från året innan, enligt FN:s beräkningar.

När jag besöker kvarteret igen i februari syns inte mycket av drönarattacken. Men fönstren till våningarna högst upp i ett av husen är täckta av skivor och glasrutorna saknas.

Ingen kan bo där.

Läs mer:

Sanna Torén Björling: Ryssland räknar med att få Ukraina på knä

Ingen ström, ingen värme – men Ukrainas kampvilja slocknar inte