På krigets första dag intog de ryska trupperna Valerija Sidorovas hemstad. Hon var femton år gammal och kunde inte tro sina ögon.
– När man gick till affären var gatorna fulla av stora Kamazlastbilar och trupptransportfordon. Vi förstod inte först att de var ryssar, säger Valerija.
Kamaz är ett sovjetiskt lastbilsmärke som både ryska och ukrainska armén använder. Också trupptransportfordonen är ofta av samma sovjetiska modell. Därför gick det inte genast att se att soldaterna var ockupanter.
Men det stod klart när soldaterna hissade ryska flaggan över kommunhuset.
Det var i slutet av februari 2022. De ryska trupperna intog ett tiotal städer i sydöstra Ukraina på några dagar. Lokala myndigheter hade varit oförberedda på en invasion. Nästan inga civila hade evakuerats från områdena.
Detta skulle bli upptakten till den mest omfattande kidnappningsoperationen i modern tid av barn i Europa. Enligt ukrainska uppgifter kan så många som 20 000 barn har förts till Ryssland. Av dem har mindre än 400 återbördats.
Hur kunde så många barn föras bort på kort tid?
En orsak är den postsovjetiska socialpolitiken, som fortfarande är en ukrainsk realitet. Det finns oproportionerligt många barn som inte bor med sina föräldrar, vilket beror på att vårdnadshavare med sociala problem mycket snabbt fråntas rätten att ta hand om sitt barn. Barnet placeras då i de flesta fall på ett elevhem där de väntar på fortsatt placering. Ett så kallat internat.
Rysslands mål är att göra Ukraina ryskt, och det enklaste är att börja med barnen. Att ta kontroll över internaten är inte svårt för en beväpnad armé.
I egenskap av föräldralös hade Valerija Sidorova tur. Hon bodde inte på internat, utan hemma hos sin mormor, som tog hand om både sitt barnbarn och sin funktionshindrade man. Valerija var en brådmogen flicka med läshuvud och höga betyg. Hon älskade skolan och dansade modern dans och folkdans på fritiden. Att vara självständig och ta ansvar hade hon lärt sig redan som trettonåring då hennes mamma hade dött. Pappan hade aldrig funnits med i bilden.
Efter den ryska invasionen var Valerija häpen över hur många som samarbetade med ockupationsmakten. Inte minst på hennes skola.
– Flera av våra lärare hoppade genast över till andra sidan. De trodde att ryssarna hade kommit för alltid.
Alla elever i Valerijas skola överfördes automatiskt till en ny rysk läroinrättning. Valerija gick till rektorn och krävde att få ut sina betyg, någon rysk skola ville hon inte gå i. Rektorn vägrade ge ut dem och påstod att hon inte visste var betygen fanns.
Den nya ryska skolan öppnades aldrig, eftersom staden ständigt besköts. I oktober 2022 fick Valerijas mormor ett samtal av den nya rektorn. Alla skolbarn, inklusive Valerija, skulle skickas på läger till det ryskockuperade Krimhalvön.
– De sade att det var för vår säkerhet, att vi skulle vara trygga där. Rektorn tvingade mormor att skriva under ett avtal.
Formellt gick mormodern alltså med på att skicka sitt barnbarn till ett sanatorium i Jevpatorija. Enligt Olena Rozvadovska, grundare för organisationen Barnens röst (Golosy ditej) i Kiev, är det en uttänkt strategi hos den ryska ockupationsmakten.
– Man riktar in sig på fattiga familjer i svåra situationer. Man försätter dem i situationer där de inte har något val – det är krig, hemstaden beskjuts, ofta saknar man både el och vatten. Och så erbjuder man barnen en möjlighet att ”se havet”.
Tusentals ukrainska barn på ryskockuperat område sändes på det här sättet på sommarläger 2022, antingen till Ryssland eller till ryskockuperade områden. Många av dem fördes därifrån vidare till ryska städer. Mindre barn adopterades bort.
En ny trend uppstod hos ryska beslutsfattare: Att demonstrera lojalitet med Putin genom att adoptera ukrainska barn. Till exempel 70-åriga Sergej Mironov, som leder det Putinlojala partiet Rättvist Ryssland, adopterade en tio månader gammal flicka. Även ryska barnombudsmannen Maria Lvova-Belova tog en femtonårig pojke från Mariupol som fosterbarn. Pojken paraderades systematiskt för ryska medier.
Propagandabilderna av lyckliga adoptivbarn var riktade till den ryska publiken. De skulle motivera kriget – Ryssland räddar utsatta ukrainska barn. Istället hade de en för Kreml oväntad följd: Både barnombudsmannen Lvova-Belova och Rysslands president Vladimir Putin efterlystes av Internationella brottmålsdomstolen ICC för olaglig deportering av barn.
Efterlysningen ledde till att ryska myndigheter började återlämna barn – dock i ytterst begränsad skala. Senast i februari meddelade Lvova-Belova att 11 ukrainska barn skulle återförenas med sina familjer. Men vad som har hänt med de tusentals som fortfarande befinner sig i Ryssland, av vilka många redan har adopterats bort, är höljt i dunkel.
– Problemet är att ju längre tid barnen befinner sig i Ryssland, desto svårare blir det att föra tillbaka dem. Det finns experter som anser att de redan har rotat sig och att det inte är i deras intresse att bli uppryckta. Men de här barnen har utsatts för påtryckningar. Deras nya föräldrar säger att ingen i Ukraina bryr sig om dem. Många faller offer för Stockholmssyndromet, då man börjar försvara sina kidnappare, säger Olena Rozvadovska på organisationen Barnens röst i Kiev.
Det var inte fallet med Valerija Sidorova, som hade växt upp i ett ukrainsksinnat hem. Hon ville inte åka på sommarläger till Krim, men hade inget val. Två veckor skulle lägret pågå på ett sanatorium i Jevpatorija. I praktiken blev det två månader.
– Efter två veckor sade de: Ni blir här en vecka till. Det gick en vecka till och ingenting hände. Vi fattade att vi hade blivit lurade. Men mitt pass låg hos rektorn och det var förbjudet att gå ut ur lägerområdet. Vi var som fångar, säger Valerija.
Livet på lägret beskriver hon som genomsyrat av propaganda.
– Varje morgon skulle vi sjunga ryska nationalsången. Då brukade jag smyga ut. Sedan hade vi slumpmässiga aktiviteter, till exempel att teckna och sjunga karaoke. Det verkade inte som om lägerarrangörerna hade haft mycket tid på sig att planera vad vi skulle göra.
På eftermiddagarna gick barnen i rysk skola.
– De undervisade oss i engelska, ryska, kemi och historia. Om att Ryssland är oövervinneligt och inte ens Napoleon kunde besegra ryssarna. Vi ville läsa ukrainska, och då svarade de: Vad ska ni med det till?
Undervisningen varvades med besök av ryska tjänstemän från bland annat Krasnodar och Rostov vid Don, som informerade barnen om hur de kunde studera vidare i Ryssland. De utlovades stipendier och bostäder.
– Vi skulle till och med få ta våra föräldrar med oss. Flera tackade ja. Jag vet åtminstone en av mina gamla klasskamrater som nu bor med sin familj någonstans utanför Moskva.
Att hålla kontakt med mormodern var komplicerat. Internet fungerade dåligt på grund av ständiga elavbrott. Enda sättet att få lämna lägret var om vårdnadshavarna kom och hämtade barnen. Valerija ringde och skrev varje gång hon fick chansen och försökte övertala sin mormor att komma efter henne. För mormodern var det inget lätt beslut – hon var tvungen att lämna sin sjuka man ensam och risken för beskjutning under resan var konkret.
Efter två månader gjorde Valerijas mormor till sist den besvärliga resan med buss genom vägspärrarna till Jevpatorija. I december 2022 var Valerija hemma igen. Men hon trivdes inte. Staden var under rysk ockupation, att studera på ukrainska kunde man bara göra online och i smyg.
– Jag förstod snabbt att jag inte kunde bli kvar i min gamla stad. Jag ville ju studera i Ukraina, inte leva under rysk ockupation.
Sexton år gammal tog sig Valerija till Kiev. Det kunde hon bara göra genom att resa via Ryssland, eftersom det inte går att ta sig från ryskockuperade områden direkt till det övriga Ukraina.
Valerija tog minibuss till den ryska staden Belgorod. Hon hade tvingats ta ett ryskt pass eftersom hon bodde på ockuperat territorium, så det gick enkelt att resa in i Ryssland. Därifrån tog hon en buss till den enda fungerande gränsövergången mellan Ryssland och Ukraina. Hon gick till fots knappt två kilometer över gränsen. På den ukrainska sidan kallades de sociala myndigheterna in eftersom Valerija var minderårig och föräldralös. Hon fick genomgå en medicinsk undersökning i Sumy. Därefter ordnade myndigheterna med transport till Kiev, där hon fick bostad och studieplats.
I Kiev erbjöd den ukrainska barnombudsmannen möjlighet att träffa en psykolog. Psykologen jobbade med organisationen Barnens röst och det var via denna organisation som Valerija och 40-åriga Olha Tymtjenko lärde känna varandra. Tymtjenko arbetar också på Barnens röst men som kommunikationschef.
– Det var när vi förberedde en resa till London för att berätta om de kidnappade barnen som jag insåg att Lera (Valerijas smeknamn) har väldigt begränsade möjligheter utan en förmyndare i Kiev. Hon kan varken flytta eller resa utomlands. Vid det laget kände vi varandra och kom väldigt bra överens. Jag frågade om hon ville att jag skulle bli hennes förmyndare. Och så blev det, säger Olha Tymtjenko.
Olha, Valerija och två katter bor nu tillsammans i centrala Kiev. Valerija studerar till ambulanssjuksköterska. Hon är så självgående att Olha ibland försöker hjälpa henne att också kunna känna sig som ett barn.
Det finns en sovjetisk tradition att betrakta barn som svaga, hjälplösa och utan egen vilja. Att tycka synd om barn som varit med om svåra saker, stigmatisera dem. På Barnens röst i Kiev är man mycket medveten om det här arvet. Psykologen Natalja Sosnovenko säger att det är viktigt att de kidnappade barnen lär sig sätta ord på sina känslor.
– Vi gör dem inte till offer. De här barnen har varit med om svåra saker, men de har fortfarande alla möjligheter till ett bra liv.
Sedan Valerija kom till Kiev har hon regelbundet gått i terapi. Men den är bara en del i hennes liv. För det mesta lever hon som vilken sjuttonåring som helst.
– Det är så skönt att få vara i Kiev, att få tala sitt eget språk, att få säga vad jag tänker. Och jag älskar mina studier. Snart ska jag på praktik som ambulanssjuksköterska. Det blir jättespännande.
Fakta.De stulna ukrainska barnen
Ukrainska myndigheter räknar med att så många som 20 000 ukrainska barn olagligt har förts till Ryssland från de ryskockuperade områdena. Färre än 400 har återbördats.
De flesta har återvänt genom enskilda räddningsoperationer. Det förutsätter att det finns släktingar som själva letar reda på sina barn och reser till Ryssland – en komplicerad och dyr resa – för att hämta dem personligen. I Ryssland får de hjälp av lokala volontärer, som riskerar sin egen säkerhet för att bistå dem.
I mars 2023 efterlyste Internationella brottmålsdomstolen (ICC) Rysslands president Vladimir Putin och barnombudsmannen Maria Lvova-Belova för olaglig deportering av barn. Sedan dess har Ryssland återlämnat mindre grupper, men den stora merparten av barnen befinner sig fortfarande i Ryssland.
Michael Winiarski: Putin lär inte ställas inför rätta för sina krigsbrott