Jana Kippo kisar mot snöflingorna där hon går längs vägkanten i ett anonymt vinterlandskap, lätt hukad mot blåsten och iklädd en jacka som blottar halsen. Hon nynnar inte på everttaube, så där som i boken, men snart saktar en bil in och ut kliver ett ”bylte” som knappt syns för det ymniga snöfallet. Läsare av Karin Smirnoffs hyllade roman ”Jag for ner till bror” lär känna igen sig från första rutan.
Romanen från 2018 var Karin Smirnoffs debut, som hon dessutom nominerades till Augustpriset för. Hela trilogin, med efterföljande ”Vi for upp med mor” och ”Sen for jag hem”, är enligt bokförlaget Polaris uppe i 800 000 sålda exemplar. Boken har hyllats för sitt egensinniga språk och sin svärta men kanske allra mest för framskrivandet av den kantiga, tungsinta protagonisten Jana Kippo.
Det var hon som lotsade regissören Sanna Lenken in i historien när romanen skulle bli tv-serie.
– Det som var absolut starkast för mig med böckerna var Jana Kippos karaktär. Jag älskar att göra kvinnoporträtt som inte följer normen. Hon är tuff, men det finns också en massa sårbarhet där. Jag tror att hon är en kvinna som vi alla vill vara, säger hon.
Skådespelerskan Amanda Jansson nickar. Hon är möjligen en av de som känner Jana Kippos värld allra bäst, efter att ha tagit sig an rollen två gånger: nu i SVT:s juldrama, och i fjol när Teater Västernorrland satte upp en hyllad scenversion av Smirnoffs roman.
– Jag tänker att Jana som karaktär är ganska befriande. Det finns jättemycket i henne som man kan identifiera sig med. Alla kan känna igen sig i att kämpa på ett eller annat sätt, även om man inte har varit med om samma saker, säger hon.
Amanda Jansson och Sanna Lenken, som tidigare arbetat ihop i det hyllade polisdramat ”Tunna blå linjen”, är överens om att ”Jag for ner till bror” är det svåraste de gjort. Dels för att det finns höga förväntningar på filmatiseringen av en så älskad roman, men också: hur översätter man Karin Smirnoffs råa, täta text till tv?
– Först efter att jag hade tackat ja insåg jag hur svår ”Jag for ner till bror” skulle bli att adaptera. Den har ett språk som inte går att överföra till filmmediet. Jag började återvända till alla starka scener i boken, och det kändes som ett skämt: ska jag lyckas gestalta det här? Det kommer vara det svåraste jag gjort, säger Sanna Lenken och fortsätter:
– Men så kände jag: okej, jag vågar, jag hoppar.
I Johan von Sydows SVT-dokumentär ”En film om Karin Smirnoff – trots allt” får tittarna, bland annat, följa hur författaren bearbetar att hennes debutroman ska filmatiseras – från att projektet är i startgroparna till den färdiga produkten. Utöver känslan att ha uteslutits ur arbetet beskriver hon en rädsla över att romanens mörker ska behöva tonas ned för att platsa i SVT:s tablå.
Också för produktionen har Karin Smirnoff varit ärlig och rättfram, aldrig insmickrande. Lite som Jana Kippo, påpekar regissören.
– Jag har hållit med henne om den mesta av hennes kritik. När hon har lyft något så har jag känt så här: ja, ja, jag är på väg! Vissa scener skiljer sig åt, och vi har skapat några nya scener för att det ska fungera, säger Sanna Lenken.
– Men jag och manusförfattaren Karin Arrhenius har hela tiden haft intentionen att serien ska vara sann mot vad Karin Smirnoff ville berätta med den här historien. Det har varit en resa att komma dit, forsätter hon och påpekar att Karin Smirnoff nu är nöjd med resultatet och har lovordat serien i sociala medier.
Att få kämpa för att behålla berättelsens svärta är något som Sanna Lenken är bekant med sedan tidigare regiprojekt, inte minst ”Tunna blå linjen” och ”Smärtpunkten”. Hon upplever att det i dagsläget finns en press från ”alla håll” att göra mer lättsmälta program.
– Eftersom det finns så otroligt lite pengar till kulturen just nu så är branschen väldigt rädd för att någonting ska vara obekvämt eller sticka ut. Jag vill inte peka ut någon, utan jag tror att den ängsligheten kommer från att politiker sviker kulturen, säger hon kort.
De två kollegorna beskriver arbetet med ”Jag for ner till bror” som både psykiskt och fysiskt påfrestande.
– Bland annat var vi i flera dagar med sextio kor och en massa barn, för att spela in både stuntscener och intimitetsscener. Jag luktade kobajs i… jag vet inte hur länge efteråt. Det gick bara inte bort, berättar Sanna Lenken.
Det finns en scen i seriens första avsnitt där huvudpersonen Jana Kippo är på arbetsintervju på hemtjänsten. ”Bra på å jobba”, svarar hon kort när hon ska berätta lite om sig själv.
Jana Kippos kärva förhållningssätt till livet har på sätt och vis visat vägen under arbetet med serien.
– Det är inte som att Jana Kippo går runt och tänker: ”Gud, jag borde stanna upp och kanske… prioritera mig själv”, eller tänker på typ self-care. Självhjälp finns inte i hennes värld eller vokabulär, säger Amanda Jansson och skrattar till.
– Vi är också ”bra på å jobba”. Under den här inspelningen har vi varit som ”janor” som bara kört på.
