De håller Nattfestivalen vid liv efter systerns död

Decembermörkret har lagt sig över Korpilombolo i Tornedalen. I Kulturhuset är ljuset dämpat och sorlet från besökarna fyller lokalen. De har samlats för att uppleva Nattfestivalens sista programpunkt. Sjungande den klassiska ”Natten går tunga fjät” skrider luciatåget fram genom lokalen. Med ljus i hand och silver i håret går 77-åriga Märta Nylund, en av festivalens arrangörer, lite längre bak iförd en vit cape.

När tåget, symbolen för att ljuset kommer åter, sjunger sig ut ur lokalen går Märtas syster och arrangörspartner, 74-åriga Linnea Nylund, fram till den provisoriska scenen i lokalens kortända.

– Innan ni beger er ut i vinternatten vill jag säga tack till alla er som har medverkat, deltagit och hjälpt till under den här festivalen. Den blev på något vis en hägring, säger hon.

– Men jag känner mig sorgsen en sådan här dag, jag tänker på de som inte finns med oss mer. Jag tänker speciellt på vår syster Karin.

När DN träffar systrarna för första gången är det några dagar kvar till festivalens invigning. De har avbrutit planeringen och satt sig ner inne i restaurangen på Kulturhuset i Korpilombolo. Dagens lunch är en kycklingkebab som de delar på och var sitt glas mjölk.

Linnea berättar hur hon för tjugo år sedan blev tillfrågad om hon kunde samla ihop människor som var intresserade av att starta en festival.

– Som tur var visste jag inte alls vad det innebar. Då skulle jag aldrig ha vågat.

De senaste två decennierna har festivalen förvandlat byn Korpilombolo med omkring 500 invånare till en knutpunkt för kultur. Genom åren har gäster från 43 länder kommit till den tornedalska byn för att visa upp teaterföreställningar, konstverk och musik. Alltid med natten i fokus.

– Natten är den mest kreativa tid som människan har. Hjärnan fortsätter att arbeta med de spår som kommit av det man upplevt och de nya upplevelser man förväntar sig ska komma, säger Märta.

Systrarna såg festivalen som en chans att få bygden att leva samtidigt som de kunde uppmärksamma ämnen som de brann för och sin kulturella bakgrund som tornedalingar.

Men till en början var det inte enkelt, de hade ingen erfarenhet av att arrangera en festival. Systrarna var inga föreningsmänniskor, alla tre arbetade som lärare fram till pensionen.

Temat för den tjugonde festivalen blev, förutom natten, också mångfald och miljö. På programmet fanns bland annat workshopar med poesi, författarsamtal och ”underhållning med den tibetanske sångaren Loten Namling”.

– När vi startade för tjugo år sedan var inte världen som i dag. Festivalen är ett sätt att bearbeta aktuella ämnen och skeenden genom olika konstformer, och få människor uppmärksamma på vad som försiggår och vad som är viktigt i livet.

Systrarna sitter sällan still. Ena stunden planerar de programmet för festivalen för att sedan åka i väg med Linneas Saab 900 till medborgarhuset längre bort i byn. Där ska de dekorera genom att skapa ett isberg av en trälåda och tyg.

Längs vägen pekar Linnea mot ett gult treplanshus i trä.

– Där var arbetsstugan, pappa gick i en sådan.

Arbetsstugorna i norra Sverige fungerade som en del i försvenskningen av barnen med minoritetsbakgrund. I slutbetänkandet av Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset som lämnades till regeringen under 2023 beskrivs hur de skulle leda till ”kulturell förfining” och barnen förbjöds att prata sitt minoritetsspråk.

– Pappa sa alltid att han hatade att gå där, barnen behandlades nog ganska illa. Men han lärde sig mycket där också, handarbete till exempel, säger Linnea.

Medan deras mamma berättade om familjens historia och kulturella arv genom att prata, laga mat och baka, berättade deras pappa genom händerna, säger Linnea. Han gjorde ett par näbbskor till deras mamma och dekorerade skaften med stjärnor och tofsar:

– Jag hittade skaften, han hade skurit av dem. Jag ville ta vara på dem och prova sy själv, så jag testade att göra en väska åt mig själv. Skaftet från mammas stövlar blev sidorna och skaften från pappas stövlar använde jag till grunden.

Handtagen har hon själv täljt av trä.

Kärleken till hantverk är märkbar i föräldrahemmet som systrarna delar i byn Markusvinsa, några kilometer utanför Korpilombolo. Här har de bott tillsammans hela livet.

Systrarna har landat hemma mellan festivalförberedelserna. Katten Zelda kommer och möter i dörren medan de tar av sig näbbskorna. I huset har de lekt, lärt sig läsa och hjälpt föräldrarna som hade djur på gården.

De pratade bara meänkieli hemma.

– Mamma och pappa bestämde sig när Märta föddes att de skulle prata meänkieli med henne. Svenska lärde vi oss först när vi började skolan, säger Linnea.

I det faluröda huset har de tillbringat många timmar med att planera nattfestivalen. Men det var nära att tjugoårsjubileet ställdes in.

I februari i fjol mottog systrarna en medalj i den femte storleken av kung Carl XVI Gustaf. Medaljen fick de för sina insatser inom kulturlivet i Tornedalen.

Strax efter hemkomsten skulle Märta och Karin städa på ett av hotellen inne i Korpilombolo. Karin föll i en trappa och slog huvudet vilket resulterade i en blödning. Kort efteråt fick systrarna besked om att Karin hade bröstcancer.

I augusti somnade hon in hemma i Markusvinsa, 76 år gammal.

Systrarna hade även före Karins död tvivlat på festivalens framtid, ekonomin var kärv. Men Karin hade varit säker på sin sak, berättar de. Hon ville att de skulle genomföra festivalen trots att hon inte skulle få uppleva den.

– Karin gillade att skriva. Tillsammans med teatern var det något hon fick via festivalen. Vi tänkte på hennes glädjeämnen och kände att vi skulle göra ett försök med festivalen, säger Märta.

De skrattar gott åt ett minne när Karin, under tiden som hon var sjuk, drack en näringsdryck.

– Jag frågade vad hon tyckte om den. Hon provsmakade och sa: ”Ett kan jag säga dig, du behöver inte skaffa mer av det här.” Det var liksom typiskt henne, säger Linnea.

När de får frågan ifall det var Karin som hade mest humor i trion tittar de på varandra.

– Hennes skratt var glatt, men jag tror att Linnea har mest humor, säger Märta och tittar mot Linnea som håller med:

– Kanske mest humör också.

Att gå från tre till att plötsligt stå kvar som två systrar beskriver Linnea som att ta bort ett ben från en tripod.

– Tar man bort ett ben blir det inte så stabilt. Vi har alltid kallats de tre systrarna.

När nattfestivalen går i mål i december står Linnea framför publiken i Kulturhuset och konstaterar:

– Jag har känt att hon finns nog någonstans här och håller koll på lillasyster och storasyster. Hon håller koll på att vi gör saker ordentligt.

Dagen efter avslutningen pustar Linnea och Märta ut hemma. Linnea går ut för att ge mat till fåglarna, matrester och fågelfrön, innan systrarna dricker sitt förmiddagskaffe.

De är överens om att den tjugonde festivalen nog inte var den sista:

– Det var en som sa till mig att de inte trodde att jag klarar av att vara hemma och ta det lugnt, säger Linnea och fortsätter:

– Vi är drivna av så mycket nyfikenhet, så något blir det.

Redan nu har de planer inför nästa år. En festival med utgångspunkten att sammanlänka minoriteterna samer, tornedalingar, kväner och lantalaiset genom berättandet, säger Linnea.

– Vi förenas i uttrycken, även om språken är skilda.

Men innan dess ska de vila. Linnea på kökssoffan och Märta på golvet. De drar var sin filt över sig och lägger sig till rätta. Märta konstaterar att golvet gör underverk när man vill sträcka ut kroppen.