För de boende i Stockholmsstadsdelen Hägersten är de ett välbekant inslag i kvarteret. Grannarna är vana vid att det på gräsmattan mellan de gula trevåningskåkarna då och då dyker upp ett gäng som kryper runt på alla fyra, hoppar upp och ned eller slänger runt med järnklot i olika färger. Viljans träningsklubb träffas här åtminstone en timme i veckan, året runt.
– Ofta känner jag mig urblåst i skallen efteråt, säger Hedda Svenblad.
– Jag bor precis i närheten, så när jag upptäckte att det här fanns var det helt perfekt för mig. Jag kommer hit efter jobbet, vet aldrig vad som ska hända förutom att jag kommer att få ta i och bli svettig. Det blir som att jag lämnar dagen bakom mig under träningen.
Varje pass på Viljan är olikt det förra. Innehållet i träningen bestäms av dagens instruktör. Oftast tränar man en kombination av styrka och kondition. Det blir allsidiga pass där man under timmens gång använder hela kroppen. Övningarna är enkla och kan alltid anpassas efter individens förmåga. Någon som aldrig har tränat kan alltså köra samma pass som ett riktigt proffs – och båda kommer att vara trötta efteråt.
Hedda Svenblad har knappt missat en enda träning sedan hon började i Viljan för tre år sedan. Stina Johansson är lite nyare i gruppen, men är sedan länge van vid huvudredskapet kettlebells:
– Att hitta den här typen av träningsgrupper har förändrat mitt liv, säger hon.
– Jag tror att jättemånga känner att det är en plikt att träna. De köper gymkort, men använder det aldrig. Jag var också lite sådan, innan jag hittade sådana här sammanhang. Det tog emot att kliva in i den där maskinen, som ett kommersiellt gym kan vara.
Under de senaste decennierna har motionsträning som fenomen genomgått en radikal förändring i Sverige. Den som bor i någon av storstäderna kan se skillnaden med blotta ögat. I dag finns ett gym i vart och vartannat kvarter. Landets största gymkedja, Nordic Wellness, har snart 400 anläggningar. Den norska konkurrenten SATS slog nytt medlems- och resultatrekord 2024. Nya Fitness24seven dyker upp överallt. Efterfrågan på träning tycks omättlig.
– Folk tyckte att vi var galna som inte valde att åka med på det tåget, säger Marco Vega, på telefon från just ett tåg, mellan Stockholm och Malmö.
Det var han som tillsammans med en mindre grupp vänner startade Viljans Träningsklubb, i Malmö 2011.
– Då hade det här med träning börjat handla mer och mer om pengar. Men vi ville inte haka på där. Ingen ska bli rik på Viljan. Vi ville istället satsa på den sociala aspekten av träningen. Skapa en plats där man känner sig trygg, får kunskap om sin kropp och sin egen förmåga att utmana sig.
Inspirationen till den nya träningsklubben tog Marco Vega från sin bakgrund inom kampsportsmiljön. Där hade han också börjat träna med kettlebells, så de klotformade redskapen var redan från start en central beståndsdel av Viljans träning. Passen skulle vara jobbiga. Man skulle svettas, utmana sig själv och känna att man tränat när man varit på Viljan. Bli stark. Att alla skulle vara välkomna oavsett kön, könsidentitet, hudfärg, ålder och livsåskådning var också självklart. Men annat, särskilt vissa tendenser som gruppen upplevde florerade runtom i träningsvärlden, ville de skippa.
– Vi såg att det fanns normer inom träning som vi var kritiska till, säger Marco Vega.
– Det finns en machokultur som kan ta över på gymmen. Många har dåliga erfarenheter från idrotten i skolan. Andra känner att de har en kropp som inte hör hemma i träningsmiljö. Eller att man måste ha en viss typ av kläder för att passa in. Vi ville titta på vad man kan göra för att sänka ribban.
Viljans Träningsklubb i Malmö har sedan starten funnits i flera lokaler runtom i staden. Men konceptet har varit det samma: en timmes träning i liten grupp. Är man inte så många finns det gott om tid för instruktören att se och peppa alla. Oftast står kettlebells i fokus. Men man har även provat exempelvis yoga och dans. Innehållet styrs i hög grad av medlemmarna själva.
Ofta börjar Viljans medlemmar via något prova-på-pass. Men sedan går många vidare till att själva bli instruktörer och ledare. Vissa medlemmar som flyttat har dessutom tagit klubben med sig. Det var så Viljan kom att starta även i Göteborg och Stockholm.
– Eftersom vi inte är så många blir det naturligt att alla har någon typ av roll i föreningen, säger Hedda Svenblad, som också är ledamot i styrelsen.
– På så vis skiljer det ju sig från ett vanligt gym. Men i och med att Viljan är en förening förstärks också den sociala biten. För mig har det blivit ett sammanhang som jag inte visste att jag behövde. Lite som en lucka i mitt övriga liv.
Innan passen i Hägersten hjälps alla åt att plocka fram utrustningen. Det kan bli rejäla lyft när de tyngsta kloten ska baxas upp från källarförrådet och ut på gräsplanen. Efteråt ska allt tillbaka igen.
– Har man betalat dyra pengar för att träna på ett gym vill man bara komma dit och få sin träning gjord, säger Stina Johansson.
– När man tränar i en grupp som den här kan man inte vara självcentrerad på det sättet. Alla hjälps åt och det präglar kulturen. Jag tycker att jag blir mer peppad att utmana mig själv på passen. Alla blir sedda och hejar på varandra och det gör att man klarar mer än man tror.
De senaste årens stora prisökningar har förstås påverkat träningsbranschen också. Redan 2023 rapporterade SCB att det är tjänster som gym som stigit allra snabbast i pris. Då hade ett gymkort blivit i snitt ungefär 9 procent dyrare än föregående år. I dag kan träning på någon av de större kedjorna i Stockholm, där priserna är högst, kosta över 9 000 kronor per år. Detta samtidigt som Folkhälsomyndigheten beräknar att svenskarnas stillasittande kostar 16,5 miljarder per år.
– Att träning är så dyrt är inte rimligt, säger Hedda Svenblad.
– Springa är så klart gratis. Men är man ensamstående förälder eller arbetslös så har man kanske inte råd att styrketräna. Särskilt inte om man vill ha någon typ av vägledning för att komma igång.
Med enklare förutsättningar och medlemmarnas eget engagemang kan priserna hållas nere. På landsbygden har man vetat det länge. På mindre orter är ideella träningsinitiativ mer eller mindre norm. Där satsar inte gymkedjorna så som de gör i storstäderna, så vill man röra på sig tillsammans med andra får man hugga i själv.
Men nu börjar alltså även stadsborna haka på trenden. Pandemin fick ut folk i elljusspår och parker. Sedan dess har ideella löparklubbar poppat upp runtom i kvarteren, kompisgäng samlas på idrottsplatser eller vid utegym, kommuners gemensamma lokaler hyrs ut till yogaentusiaster. Skalan är liten. Men något slags folkrörelse är på gång.
– Jag vill verkligen uppmuntra alla att skapa mötesplatser, säger Viljangrundaren Marco Varga.
– Börja litet. Tre-fyra personer räcker. Bestäm vad ni vill göra. Vill ni springa på torsdagar, spring på torsdagar och berätta om det. Då kommer andra bli nyfikna och vilja haka på. Låt det växa naturligt, så blir det en trygg plats som ni skapat och äger tillsammans.
När passet är slut i Hägersten och alla kloten är tillbaka i källarförrådet laddar Viljans Stockholmsgrupp redan för nästa träning. Om två dagar är det dags igen, då på ett lite mindre gym på Södermalm där de hyr in sig en kväll i veckan. Framtiden är som så ofta i ideella verksamheter ganska öppen. En tanke är att dela ännu lite mer på ledarrollen framöver, så att man kan få ner terminsavgiften lite till. Stina Johansson säger att hon kanske är sugen på att hålla fler pass.
– Jag vill träna på ett sätt som känns meningsfullt, som jag blir trött och stark av. Att hitta till de här intima, ideella grupperna har gett mig en ny syn på min kropp. Att få vara i en miljö där man blir sedd för vad man är inte hur man presterar eller ser ut betyder jättemycket, säger Stina Johansson.
Läs mer:
Därför väljer många att betala för att springa: ”Insatserna blir högre”
Professorns tre steg till en friskare framtid
