De lagar trasiga prylar – helt gratis

På Linero, en stadsdel i östra Lund, finns ett litet torg. Där finns bland annat en Ica och ett gym. Och så finns återbruksverkstaden Fixa till.

Sebastian Dadian och Lo Nordahl står böjda över en stationär pc som fått hela sitt inre blottat. De meckar och hummar.

Ute är det mörkt och kallt, inne i verkstaden är det varmt och lugnt. Plötsligt slås dörren upp av ett ivrigt barn som följs av en mamma. Hon fick syn på en vinteroverall i barnstorlek genom fönstret.

Den är i nyskick nästan.

– Kostar den bara 20 kronor? hojtar hon.

– Japp, svarar Sebastian.

– Då måste jag ha den, säger mamman och slår till.

Sebastian Dadian är anställd som handledare i verkstaden. Här finns olika stationer där man kan laga olika saker. Alla verktyg och maskiner man kan tänkas behöva för att fixa det mesta finns.

Lo Nordahl är elektriker och serviceingenjör, ”en riktig fixarnörd” som säger sig kunna laga det mesta inom elektronik.

– Jag har en far som är väldigt elektronikintresserad, så jag har ärvt det därifrån tror jag.

När han inte kommer hit som frivillig, driver han ett litet företag inriktat på lagning och återbruk. Mest lagar han musikinstrument och olika typer av ljudteknik.

– Har man en gammal gitarrförstärkare eller något annat som man vill bringa liv i igen, kan man ringa mig.

Det finns många saker som går att laga, som de flesta inte tror går att laga. Det vittnar högarna på återvinningscentralerna om, berättar Lo.

– Hushållsapparater, som till exempel brödrost, mikrovågsugn, vattenkokare. Går det sönder, köper de flesta bara nytt. Men oftast är det väldigt enkla fel och reservdelarna är billiga.

Men det här är väl inte för alla? Att pyssla friskt med elektronik hur som helst.

– Jag tror att alla kan bli bra på det. Men man måste träna och lära sig, säger Lo Nordahl.

Till en början ska det helst ske under handledning, tillägger han. Därför kommer han hit ibland. För att dela den kunskap han har.

Innan Sebastian Dadian landade tjänsten som handledare här, brukade han själv komma hit och låna en symaskin. Han har bara haft jobbet i några månader, men det verkar som klippt och skuret för honom.

– Jag har alltid varit en Jack of all trades som man säger på engelska, en mångsysslare. Jag har köpt in och sålt second handkläder, jobbat lite inom bygg, jag har arbetat som hårstylist i 20 år, gjort saker i trä och jag har sytt.

Så länge det är öppet i verkstaden, är alla välkomna när de vill. Man kan ta med ett eget projekt, ett par byxor eller ett cykeldäck som det har gått hål i. Råkar man vara ohändig, får man hjälp av Sebastian eller andra frivilliga på plats som kan vägleda – helt gratis.

– Det här är en plats för att laga saker men här byggs också en gemenskap, vi lär oss mycket av varandra. Vi har många workshops, till exempel har vi en sömmerska som kommer hit en gång i veckan om man behöver lite mer avancerat stöd.

Sebastian och Lo tycker sig båda märka att inställningen till att reparera saker har förändrats.

– Folk har börjat se de negativa sidorna av det här slit- och slängtänket och jag tror att det kommer att minska. I dag har vi ju dessutom många hjälpmedel, säger Lo Nordahl.

Han syftar bland annat på 3D-skrivare som kan printa ut nya delar om man skulle behöva något som inte går att hitta.

– Och så som jag håller på med mina påsar. Det är så här jag lever, med alla småpåsar som smågodis, skrattar han och visar upp några påsar som innehåller små, små pryttlar som kan användas på tusen olika sätt.

Innehållet i de små påsarna är saker som han har fått.

– Jag vill också veta hur saker funkar! Om någon har en gammal apparat tänker jag ”en sån har jag inte tagit isär” och om den ändå ska slängas brukar jag be om att få den, säger han och skrattar.

Lo Nordahl sparar alla användbara delar. Dyker det upp någon som kan tänkas behöva ett nytt värmeelement till en brödrost till exempel, då har han troligtvis ett sådant och kan byta bara.

– Det där är riktigt, riktigt återbruk, säger Sebastian Dadian imponerat.

Han återkommer ofta till sparandet och att det är något man kanske behöver lära sig tidigt, för att kunna göra sen.

– Jag växte upp med en far som visade mig hur man lagar saker. Det var självklarhet att inte kasta saker som gått sönder innan man försökt laga dem. Min mamma var likadan, så jag har det i mina händer.

Han är född och uppvuxen i Los Angeles, med föräldrar som han är övertygad om har ärvt det förhållningssättet, från sina föräldrar.

– Min mormor levde under den stora depressionen i USA, det var svåra tider. Man tvingades att vara thrifty, berättar han på svängig svengelska.

Det engelska ordet betyder sparsam och har i sociala medier närmast blivit något av ett modeord som används för att beskriva att man varit ”smart med grejer”. Inte sällan förenas den ekonomiska aspekten av ett köp med hållbarhetstanken.

– Jag har haft jobbiga tider i livet, där det har varit riktigt tufft. Jag har mer eller mindre kunna laga saker, för jag har inte kunnat köpa något nytt, säger Lo.

Ju längre vi blir kvar i verkstaden, blir det tydligare att det inte går att särskilja ett miljöintresse, från ett intresse för människan. Alla delar går ihop i deras resonemang. Det sociala, idéerna och praktiken och inte minst det ekonomiska. Att kunna laga saker, kan vara en viktig överlevnadsstrategi, som belönar en på många olika sätt, menar Sebastian och Lo.

– Den här fantastiska känslan av wow, när man har lyckats laga någonting. När man har satt ihop en grej med tre små delar, som man inte alls trodde skulle funka och så bara funkar det. YES! känner man bara då, säger Lo Nordahl och lyser upp.

När det är som mest folk i lokalen, kan det vara mellan 20 och 30 personer. Då är det mycket action, berättar Sebastian Dadian.

– Och ibland är det så här lugnt.

Det hinner han inte säga förrän två farbröder brakar in, uppenbart att de är stammisar. Safar Jaber sträcker fram handen först och presenterar sig:

– Safar heter jag. Som Safari utan i, säger han och börjar skratta, tätt åtföljd av Hans-Inge Hellström.

Det är här de har träffats och lärt känna varandra. Nu är de riktiga kompisar.

– Jag var här och sydde denna för litta sedan, säger Hans-Inge Hellström på sin breda skånska och visar upp en tygpåse.

– Ja, han syr så jävla fina väskor! säger Safar Jaber och skrattar högt.

De båda bor i området och brukar komma in som frivilliga resurser emellanåt eller som nu, bara titta in på en kopp kaffe. De häller upp varsin och slår sig ner.

– Det viktigaste med det här stället, är att sprida principen ”skicka vidare”. Den mentaliteten som finns här nu, finns inte i resten av samhället längre, säger Safar Jaber.

Det är ett sätt som måste ”levas tillbaka”, tycker han. Människor ”måste bli påminda om att de inte är maskiner som bara ska tjäna och spendera pengar”. När han pratar nickar de andra i lokalen i medhåll.

– Man ska komma ihåg allt man själv har fått en gång och skicka vidare till någon som behöver det nu. Och den som ger är inte dum, den som ger är bra och klok, säger Safar Jaber.