Jesse Hughes svarta siluett avtecknade sig under en ensam, blå strålkastare. Stéphanie Zarev, som trängt sig längst fram i konsertlokalen Bataclan, halade upp mobilen och fångade sin idol. Sångaren i Eagles of Death Metal.
Då började det smälla högt, som av fyrverkerier. Men inte från scenen.
När Stéphanie vände sig om såg hon en man med kalasjnikov. Så ung, hann hon tänka. Nästan söt. Sedan fortsatte han att skjuta.
Till vänster om scenen stod Arthur Dénouveaux i baren med en öl. Efteråt har han tänkt på livets alla små vardagliga och till synes oviktiga beslut. Som att han hade förflyttat sig dit, bort från det som nu blev skottlinjen.
Stéphanie Zarev var nära att stanna hemma på grund av huvudvärk men hade tagit en smärtstillande tablett. Nu sprang hon i kvällsmörkret genom centrala Paris i sicksack, ifall terroristerna följde efter henne. Synfältet blev som ett sugrör och hon märkte inte att andra människor sprang intill. Först flera timmar senare, när Stéphanie råkade passera en spegel, upptäckte hon blodstänk i ansiktet.
Även Arthur Dénouveaux lyckades ta sig ut från Bataclan, krypandes under människor som trampade på honom.
Bakom sig lämnade de 90 döda. Flera islamistiska mordkommandon hade samma kväll även skjutit ihjäl ytterligare 40 människor på restauranger i centrala Paris.
Något liknande hade Frankrike inte upplevt sedan andra världskriget.
Som uppvuxen i Paris har Arthur alltid varit medveten om att terrordåd kan ske.
– Men det som hände härnäst hade ingen kunnat föreställa sig.
Dagen efter terrordåden loggade en 46-årig kvinna, Florence, in på sitt Facebookkonto och skickade en offentlig hälsning till sin vän Greg: ”Mod! Jag tänker på dig, håll ut”.
Fyra dagar senare skrev hon: ”Längtar tills du inte längre är på intensivvården”.
Människor världen över visade sitt deltagande med de många drabbade och snart var Florence mitt i en digital gemenskap där omtanke, uppmuntran och vänliga ord strömmade in alla tider på dygnet.
Via Facebook bildades stödföreningen Life for Paris för terroroffren och två månader efter dåden, den 10 januari 2016, hölls en minnesceremoni med dåvarande president François Hollande på Place de la République i hjärtat av Paris.
Stéphanie Zarev var fortfarande chockad efter sina upplevelser, men det var självklart för henne att gå dit. Det var då hon mötte Florence för första gången. En nästan självlysande kvinna med rosa hår, rött läppstift, tatueringar över armarna, silverringar på fingrarna och en leopardmönstrad jacka.
– Hon sade att hennes bästa vän Greg låg i koma, berättar Stéphanie.
DN träffar Stéphanie Zarev i hennes lägenhet i södra Paris, i ett lugnt område dit hon flyttade efter attacken. Förr bodde hon i en livlig stadsdel med en mix av människor från olika länder och favoritkaféet mittemot.
– Jag älskade det, men klarade inte plötsliga ljud eller hastiga rörelser, säger hon.
Så är det fortfarande, tio år senare.
Trots att den färgstarka Florence själv inte var något terroroffer välkomnades hon in i Life for Paris. Snart gjorde hon sig viktig. Florence berättade att hon hade en pojkvän i USA som spelade i bandet Libertin’ Lips och hon använde sina kontakter inom musikbranschen när Life for Paris ordnade stödgalor.
Florence bad om att få uppgiften att samla in vittnesmål från de överlevande. På så vis lärde hon sig vad som hade hänt inne på Bataclan minut för minut och hur lokalen såg ut inuti. Var ljudanläggningen, toaletterna och källaringången låg.
Till slut verkade hon vara lika insatt som polisens utredare.
Florence varnade också för personer som hon misstänkte försökte infiltrera Life for Paris. Som var opålitliga – och som kunde vara falska offer.
Vid nästan alla stora och dramatiska händelser dyker de upp. Människor som påstår sig vara viktiga vittnen, modiga hjältar eller lidande brottsoffer. De är en slags sorgevampyrer som suger i sig omgivningens välvilja och utnyttjar att ingen har hjärta att ifrågasätta dem.
Efter terrordåden den 11 september 2001 i USA blev fenomenet så vanligt att en amerikansk psykiatriker gav det ett eget namn: 9/11 sign. Till exempel turnerade Tania Head runt i massmedierna med sin detaljerade berättelse om hur hon var på våning 78 i den södra skyskrapan när det första flygplanet kraschade i det norra, där hennes fästman dödades. Riktiga överlevare noterade att berättelsen inte kunde stämma och fanns i flera versioner, men det var först sex år senare som New York Times kunde avslöja att Tania Head var en bluff. När terrordåden inträffade var hon i Barcelona.
Vissa sätter offershoppandet i system. År 2016 utförde terrorsekten IS flera stora attentat i europeiska storstäder och i juli dödades 86 personer på Promenade des Anglais i Nice, rammade av en lastbil. 20 minuter senare hoppade två småbarnsföräldrar in i en bil, körde till sjukhuset i Nice och registrerade sig som brottsoffer. När de begärde brottsofferersättning uppdagades att de redan hade fått över en halv miljon kronor vid ett tidigare terrordåd – det i Paris.
När paret ställdes inför rätta kunde åklagaren inte dölja sina känslor: ”Hur kan man inte bli äcklad av ett sådant beteende?”
Gemensamt för många falska offer tycks vara jakten på pengar och uppmärksamhet. Men Florence drog allt så mycket längre.
Ifjol kom tv-serien ”The confidante”, den förtrogna, vars titel fångar vem Florence blev i stödföreningen Life for Paris. Tv-serien är en fri dramatisering där verkligheten fick tonas ned – för att fiktionen skulle bli trovärdig.
Borde han ha sett något? Varför ringde inte varningsklockorna tidigare? Efteråt har Arthur Dénouveaux, som blev ordförande i Life for Paris, rannsakat sig själv berättar han när DN träffar honom på en uteservering i Paris.
Han kommer med andan i halsen, beställer en tomatjuice och kryddar den flera gånger. Tioårsdagen av Parisattackerna närmar sig och han har massor att göra, samtidigt som känslorna alltid kommer tillbaka så här års.
– Florence var lite udda och verkade ha levt ett hårt liv. Å andra sidan var vi traumatiserade allihop, man förväntade sig inte att människor skulle vara i balans, säger han.
Stéphanie Zarev å sin sida trodde att hon hade fått en nära vän. Hon och Florence brukade träffas och prata förtroligt på pubar i Paris, som rockbaren Dr Feelgood.
– Vi gillade samma sorts musik. Nirvana, Rammstein, Pearl Jam. Jag anförtrodde mig om min relation till mamma, och hon om sin pappa.
Florence beundrade sin far, en pokerspelare som gillade att ta risker och beskrevs som en flambeur, en äventyrare. Han var en lögnare, har Stéphanie Zarev tänkt i efterhand.
Hon och andra i Life for Paris oroade sig för Greg som fortfarande låg på sjukhus. Hur gick det för Florences vän, var han på bättringsvägen? De bestämde sig för att hälsa på, men i sista stund ställde han in:
”Jag känner mig ännu inte redo att få besök, men jag finns här och hoppas lära känna er alla bättre. Puss och rock”, skrev Greg på föreningens digitala forum.
Senare berättade Florence att Greg hade blivit utskriven och vilade ut hemma hos hennes pojkvän i Kalifornien. De kände varandra sedan tidigare eftersom Greg hade spelat i samma band, Libertin’ Lips.
Stéphanie Zarev hade just lämnat en sårig relation och enligt Gregs Facebookkonto var han en spenslig man med rufsig frisyr och varm blick. Hon blev nyfiken.
Snart chattade Stéphanie och Greg via Messenger varje dag. Om terrordådet som de båda hade överlevt, om musiken de älskade och om deras gemensamma vän. Greg förklarade att han inte hade klarat den svåra sjukhustiden utan Florence.
Trots att de bodde i olika världsdelar fördjupades Stéphanies och Gregs relation. Blev intim. Avståndet var en trygghet, de kunde gå varsamt fram.
En ny känsla spirade inom Stéphanie. Hopp.
– Sedan dess har jag inte dejtat någon. Så fort en man visar intresse, får jag panikångest.
Arthur Dénouveaux håller fram sin mobil och visar ett franskt reportage om Life for Paris från år 2016 som ligger kvar på nätet.
– Kolla på bilden. Där är Florence i centrum av gruppen och där sitter jag längst bort, i skuggorna. Som alltid.
Första gången Arthur Dénouveaux anade att något var fel var hösten 2017, nästan två år efter att Florence hade dykt upp.
Föreningen skakades av konflikter och en avhoppare tog Arthur åt sidan: ”Det är något konstigt med Florence.” Någon hade sett henne i väntrummet på en klinik som utfärdade medicinska intyg för att få brottsofferersättning.
Men Florence hade ju sagt att hon var hemma när konsertlokalen Bataclan attackerades. Hennes enda koppling till terrordådet var att hennes vän Greg hade drabbats.
– Tvivel började gro. Varför fanns det två olika versioner? Varför hade ingen av oss fått träffa Greg? säger Arthur Dénouveaux.
I hemlighet ringde han runt till sina kontakter och fick veta att Florence hade sagt till polisen att hon hade varit inne på Bataclan och flytt kulregnet:
”Vid ett tillfälle hör jag ett skarpt ljud, som smällare eller en virveltrumma. Alla vänder sina huvuden åt höger, jag gör samma sak och ser skräckslagna människor”, sa hon till polisen. Det berättar journalisten Alexandre Kauffmann, som skrivit en bok om fallet, i en artikel i tidningen Les Jours.
Florences berättelse fortsatte utanför konsertlokalen:
”Väl ute ber jag en förbipasserande om en cigarett, trots att jag slutade röka två veckor tidigare.”
Arthur Dénouveaux, som i vanliga fall pratar snabbt och exakt, famlar efter orden när han återger sin upptäckt.
– Vi levde i en mardröm, vi som var riktiga terroroffer. Hur… Hur kan man vilja bli ett?
Florence var redan känd av polisen, dömd för ekonomiska bedrägerier med falska identitetshandlingar. Hon var skuldsatt, men hade duperat kronofogden och flyttat hem till sin mamma.
Dold under långbyxorna bar hon en fotboja.
I samband med att Arthur Dénouveaux kontaktade polisen fick han veta att en ny bedrägeriutredning pågick mot Florence, eftersom hon hade fått ut en kvarts miljon kronor efter terrordåden i Paris. Arthur uppmanades att behandla henne som vanligt för att inte väcka misstankar.
– Jag var tyst om detta i fyra månader, säger han.
Men ännu visste ingen vidden av Florences bedrägeri.
Petri Kajonius är personlighetsforskare och gjorde gärningsmannaprofilen på en av Sveriges mest ökända brottslingar. Johanna Möller, ”Arbogakvinnan”.
Kajonius är övertygad om att förklaringen till att människor som Florence agerar som de gör finns i deras personlighet.
– Här tycks det finnas en förmåga att utnyttja människor som döljs skickligt, kombinerad med förmågan att bortse från den skada man gör.
För den här sortens människor är det inte ansträngande att ljuga, säger han, utan det kan snarare ge en känsla av triumf. ”Vad smart jag är, jag kan lura alla.”
– Det är ingen dissonans som pågår, inget inre skav. Vi ska inte underskatta hur olika vi människor är.
Petri Kajonius menar att det är omöjligt att helt skydda sig från skickliga bedragare.
– De pejlar ögonblickligen hur man ska bete sig för att bli trovärdig och de är genuint trevliga. Nästan underbara. För mig är det inget anmärkningsvärt om den här kvinnan upplevdes som det bästa som hänt stödföreningen.
Florence jobbade deltid på Life for Paris och Arthur Dénouveaux var hennes chef. Hösten 2017 pågick polisutredningen och han letade efter en ursäkt att säga upp henne.
– Jag sade att vi inte hade råd längre, men det var svårt för hon drog offerkortet. Att hennes vän var svårt drabbad. Andra medlemmar, som inte visste något, tyckte att jag var för hård.
Arthur Dénouveaux kastar en snabb blick på sin mobil som ligger på kafébordet. Han skjuter undan den och lutar sig fram.
– När jag började gräva, upptäckte jag fler falska terroroffer.
Sammanlagt dömdes 14 personer för bedrägerier efter Parisattackerna. Vissa var medlemmar i Life for Paris, andra inte.
Efter hand började fler förstå att Florence inte talade sanning. Stéphanie Zarev insåg att den vän hon trodde sig ha haft inte fanns.
– Men Greg hade jag fortfarande kvar.
Den 13 februari 2018 blev hon uppringd av en polisman. Florence hade gripits samma morgon och hennes mobiltelefon tagits i beslag. Nu bad polisen Stéphanie Zarev att skicka ett meddelande till Gregs Facebookkonto.
Efter några sekunder ringde polismannen upp igen och sade att han var så innerligt ledsen att behöva berätta:
”Ditt meddelande gick till Florences telefon.”
Ett japanskt körsbärsträd tronar i den lummiga trädgården. Fåglar hoppar jämfota mellan prydnadsstenar och krukor, och en sköldpadda masar sig sakta fram på marken. Att ha en lägenhet med en egen trädgård är ovanligt i Paris. För Stéphanie Zarev är den terapi.
– När det kommer en råtta tittar min katt uppfordrande på mig. Hon är för fin för att ta den själv, säger hon och skrattar så att ögonen nästan försvinner bakom glasögonen.
Lägenheten är som en personligt inredd replokal där David Bowies ansikte stirrar på oss från prydnadskuddarna och muggarna på vardagsrumsbordet är märkta HELLFEST – sommarens stora metalfestival.
I den trånga bokhyllan har en titel fått en särskild plats: ”Chroniques d’une survivante”. En överlevandes krönikor.
Polismannen som ringde Stéphanie Zarev uppmanade även henne att låtsas som ingenting och därför tvingades hon fortsätta chatta med sin pojkvän som inte fanns, för att inte väcka misstankar.
– Jag har förstått att Florence behövde pengar och att hon kände sig ensam. Men varför var hon tvungen att gå så långt, och bli intim? Det tog mig flera dagar att inse att Greg inte existerade, säger Stéphanie Zarev.
Eller, på sätt och vis gjorde han det. Gregs Facebookkonto bestod av bilder som Florence hade stulit från en ovetande amerikan.
– Berättade jag förresten att Florence ville att vi skulle åka till Kalifornien tillsammans och träffa våra pojkvänner? säger Stéphanie Zarev.
Hon skrattar igen, samtidigt som ögonen blir blanka.
– Jag begriper inte vad hon skulle ha gjort om resan blivit av. Florences pojkvän fanns ju inte heller.
Slutscenen i tv-serien ”The confidante” fångar vilket blödande psykologiskt landskap Florence lämnade efter sig. En kvinna i stödföreningen förklarar gråtande att hon trots allt behöver Florence. Känslan av att ha blivit sedd trumfade sanningen.
Andra inom Life for Paris menade tvärtom att Florence hade skadat dem mer än vad själva terrorattacken gjorde.
Polisutredningen visade att Florence hade befunnit sig i staden Lorient när Paris attackerades, 50 mil bort. Hon förhördes av samma utredare som mer än två år tidigare hade tagit emot hennes gripande berättelse om flykten från Bataclan. Pressad av utredarens frågor gav hon till slut upp: ”Jag var inte där, men jag kunde ha varit där.”
Florence hade varnat medlemmarna i Life for Paris för att det fanns falska terroroffer. Nu erkände hon att hon var ett själv.
Florence dömdes till fyra och ett halvt års fängelse.
När det gäller bedrägeriet mot Stéphanie Zarev däremot vägrade Florence att backa.
– Under rättegången tittade hon mig i ögonen och sade att ja, Greg finns. Domaren höll på att tappa behärskningen och krävde att hon skulle ge mig hans adress. Då svarade hon inte, säger Stéphanie.
Sedan dess har varken hon eller Arthur Dénouveaux sett henne.
– När du utsätts för ett terrordåd bara för att du gick på en konsert eller på en fotbollsmatch, ifrågasätter du om det någonsin ska gå att leva tillsammans i det här samhället. Life for Paris var ett sätt att börja tro på mänskligheten igen, säger Arthur.
Stéphanie Zarev har förlikat sig med att leva ensam, hon litar inte tillräckligt mycket på människor för att släppa in någon igen.
I samband med årsdagen av Parisattackerna ska Life for Paris läggas ned. De mål som föreningen satte upp från början har uppfyllts. Dessutom, säger Arthur Dénouveaux, är det dags för dem alla att släppa taget. Gå vidare och inte fastna i offeridentiteten.
På frågan om vad vi kan lära av det som Florence utsatte honom och föreningens över 600 medlemmar för, blir han tankfull. Life for Paris drev på för att det skulle vara enkelt att registrera sig som offer och ansöka om ersättning, och uppmanade till och med polisen att inte pressa människor med för många frågor.
– Det ger en alldeles särskild auktoritet att vara brottsoffer. Lärdomen är att inte betrakta dem som heliga, som någon slags martyrer som inte får ifrågasättas. På ett sätt är vi medskyldiga till att det som hände kunde ske.
Läs mer:
Attackerna i Paris november 2015
