Sakprosa
Jonas Fröberg
”Huset mitt i byn”
Weyler, 264 sidor
När jag var barn fanns Konsum och folk hade en kollektiv framtidstro; nu finns Ica, Lidl och Normal, och de flesta är missbelåtna individualister. Så skulle jag personligen kunna spetsa till kärnan i den bok om en Konsumförståndare i Ångermanland som jag läst med stor behållning: ”Huset mitt i byn”, av DN-journalisten Jonas Fröberg.
Boken handlar om hans farfar, Axel, som hörde till skogsarbetarproletariatet men som kastade sig in i de uppåtstigande folkrörelserna för att i några årtionden bidra till att ge kapitalismen ett vänligare ansikte. Och sig själv en mening med livet.
Tjäna inte på andra, tjäna varandra. Så löd ett motto på väggen i tusentals Konsumbutiker runtom i Sverige. Man skulle kunna kalla det för den kooperativa rörelsens egen lilla bergspredikan. Den kooperativa idén, med rötter i industrialismens Storbritannien, var ingen revolutionär attack på penningekonomin. Den var en dialekt i marknadssystemet som talade om de fattigas nödvändiga samarbete för att få ett drägligare liv och bokstavligen lägre priser.
På sätt och vis skapade kooperationen, under de glansdagar då den var Skandinaviens största företagskonglomerat, en ö av rationell planhushållning (inte kommandoekonomi) mitt i den svenska kapitalismen. I by efter by blev Konsumföreningen en spinnande motor för gemenskapen.
Att vanmakten inför höga matpriser kan omstöpa politiken vet vi, inte minst efter det amerikanska val som nyligen gav Donald Trump makten. Fröbergs berättelse om sin farfar lär oss att den enda lösningen på sfinxens gåta – hur är samhällsförändring möjlig? – är människan själv: Hennes förmåga till samarbete. Något annat har inte världens underordnade.
Men han skröt inte precis om sig själv, denne Axel. Sonsonen Jonas visste inte ens om att han länge kämpade som facklig ledare för högre skogsarbetarlöner. Axel arbetade nog mer än han borde i den Konsumbutik i lilla Myckelgensjö där han var föreståndare och hans hustru slet oavlönat i butiken, den där vita funkiskuben mitt i byn som familjen bodde ovanpå. Han läste romaner som tidningen Vi skrev om, hade boklotter i butiken.
Under mellankrigstiden och fram till i slutet av femtiotalet växte kooperationen i Sverige till en verklig utmanare av det bestående. KF slog sönder mäktiga karteller och började med egen tillverkning av allt från kaffe till bildäck. Men folk handlade på Konsum inte i första hand av idealitet utan för att den vinst som rörelsen gjorde kom medlemmarna till del i form av återbäring.
Lärdomarna är och förblir dessa: bara breda folkrörelser kan förändra saker och ting.
Jag minns från min uppväxt livligt det där prasslande kvittoräknandet som mina föräldrar sysslade med. Men idealismen fanns där som en fantastisk biprodukt genom medlemskap i något större än individen. Jonas Fröberg är säker på att hans farfar kände sig som en del av ett samhällsbygge.
Axel gick i pension vid nyåret 1971, efter mer än trettio år som Konsumföreståndare. Vad har han lämnat efter sig? Svar: Minnet av vad som är möjligt inom de krassa ramar som alltid ges de icke-privilegierade.
Jonas Fröberg skriver ju inte bara om sin farfar. Han skriver om en hel folkrörelse – ja, flera folkrörelser – som under ett halvsekel lyfte det här landet. Från högerhåll har kooperationens gradvisa sammanbrott från det nyliberala åttiotalet och framåt gett upphov till mycken skadeglädje – inga alternativ är alltså möjliga – och från vänster känslor av uppgivenhet. När jag förra året läste Sara Kristofferssons bok om Konsum, ”Det förlorade paradiset”, kände jag det: Här finns ett sjunket Atlantis, en förlorad utopi, nästan i närtid i svensk historia.
I Jonas Fröbergs bok når man den personliga kärnan i denna utopi, och fattar vad kollektivt handlande kan göra med ett nyss stillastående samhälle. Man ser Axel. En julskyltningsmorgon river han bort pappret från de två skyltfönstren och halva byn står där och glor hänfört. I lilla Myckelgensjö gav sig för övrigt heller inte folk efter nedläggningen av Konsumbutiken. Man startade ett bykooperativ.
Lärdomarna är och förblir dessa: bara breda folkrörelser kan förändra saker och ting, och revolter mot den entydiga kommersialismen måste äga rum gång på gång och ständigt börja om. Det konsumistiska samhälle vi i dag har är inte kompatibelt med biosfären och planetens gränser. Vi vet det. Men glömmer det i samma ögonblick som vi går och handlar, även när vi kliver in på de sista Coopbutikerna.
Kooperationen dansade en historisk sommar. Men folk kommer att dansa igen, på det ena eller andra sättet ty somrarna ska återvända, allt hetare.
Läs fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur och även:
Därför slutade svenska folket älska Konsum