I Hägerstensåsens medborgarhus står dörren in till aulan öppen. Det är strax efter lunch en måndag men den stora salen är nästan full. Här pågår en disputation, konstnären Olivia Plender ska försvara sin avhandling, längst bak kryper barn runt föräldrafötter, fler besökare droppar hela tiden in. Olivia Plender forskar på Kungliga Konsthögskolan och har valt att lägga sin disputation här i medborgarhuset i stället för i skolan i Stockholms innerstad.
– Kungliga Konsthögskolan har tillfälligt flyttat in forskning och kurser i huset; under ett år existerar undervisning och disputationer som Olivias sida vid sida med vår egen programverksamhet och det föreningsliv som befolkat huset i decennier, säger Sebastian Dahlqvist, husets verksamhetschef och konstnärliga ledare.
I drygt tre år har han och Elof Hellström, verksamhetsutvecklare och även han konstnärlig ledare, drivit huset tillsammans med sina kollegor några röda linjen-stationer väster om Stockholms innerstad. Jag borde komma tillbaka en kväll säger de, när det är aktivitet i hela huset. Till exempel till någon av studiecirklarna som under hösten engagerat nära 300 personer i alltifrån hantverk till ”vänskapens politik”. Här samlas också nästan 50 medlemsföreningar.
– Här finns schackklubb, bridgeföreningar, folkdanslag, bordtennisseniorer, körer, babyrejv, kulturskola… Vi kan beskriva oss som ett medborgarhus, Folkets hus eller kulturhus, men för 12-åringen som kommer och spelar schack två gånger i veckan är det schackhuset. För någon annan är det folkdanshuset. Eller radiohuset – i källaren har vi en radiostudio där föreningar bland annat sänder på språk som inte representeras på Sveriges Radio, säger Elof Hellström.
Under deras tre år har ambitionen varit att nå ut brett och skapa förutsättningar för fler att skapa en meningsfull relation till platsen. Kvällsmyllret vittnar om att de har lyckats, men utmaningarna flockas samtidigt nästan i paritet med besökarna. I decennier har det pågått en nedmontering av gemensamma samlingslokaler, en trend som accelererat under 2000-talet. Det har skett genom utbyggning av städer och samhällen, i kommersialiserings- och privatiseringssyften och omvandlingar av allmännyttan. Sedan 1998 har 435 folkbibliotek lagts ner runt om i landet, och av de runt 1 500 Folkets hus och parker som en gång fanns, finns bara 500 aktiva kvar.
– Det har pågått så länge och med sådan omfattning att vi i dag saknar ett språk för vad den här typen av hus ska vara bra för. Få känner till hur många gemensamma rum – oavsett om det är Folkets hus, kulturhus eller bibliotek – som gått förlorade de senaste decennierna. Det pågår en ommöblering av vårt samhälle och jag tror inte riktigt vi förstår vidden av konsekvenserna, säger Sebastian Dahlqvist.
Vad ska de då vara bra för, de gemensamma samlingsplatserna? Enligt den nuvarande regeringen ska varje kommun arbeta för ökad gemensam beredskap och erbjuda ”trygghetspunkter” dit medborgarna kan vända sig i kristider. Medborgare uppmanas också att söka sig till föreningar vid ökad oro – vilket enligt Sebastian Dahlqvist och Elof Hellström blir provocerande paradoxalt i ljuset av nedmonteringen. Kapningar av studieförbundens statsbidrag och budgetåtstramningar för kulturella samlingsplatser och verksamheter ökar i dag över hela landet.
Fanny Carinasdotter är konstnär och arbetar även som konstkonsulent på Konstfrämjandet Västerbotten. De arbetar, ungefär som medborgar- och kulturhus, med att skapa aktiviteter som kan attrahera regionens befolkning. De hyr kontor av studiefrämjandet och jobbar nära olika studieförbund.
– De kollektiva samlingsplatserna har genom åren fungerat som viktiga eller helt nödvändiga mötesplatser, men i dag är det svårt att attrahera framför allt unga till de gemensamma lokalerna. Åren av nedmontering har gjort att man tappat förståelsen för föreningslivets möjligheter och vad bristen på tillgång till kultur kan leda till.
Konstfrämjandet Västerbottens verksamhet är delvis finansierad av Umeå kommun och delvis Region Västerbotten, och budgetunderskottet är påtagligt.
– Basverksamheten går inte runt så varje år måste vi dra in projekt för att inte gå i konkurs. Nu är det de små konstföreningarna som håller ihop det, ett mindre gäng ”brinntanter” som gör allt. Och så som det ser ut i dag riskerar vi att bli konkurrenter om samma medel.
Samlingsplatser i form av medborgarhus, kulturhus och Folkets hus har sina rötter vid förra sekelskiftet. I en tid då sex procent av befolkningen hade rösträtt och Sverige var ett av Europas fattigaste länder började en idé om gemensamma rum där människor kunde diskutera, ta del av kultur, starta föreningar och politiska rörelser, att växa fram.
– Folkets hus-rörelsen var ett svar på ett extremt demokratiunderskott, där den tidiga arbetar- och rösträttsrörelsen behövde platser att ses på. I ett kylslaget land behövdes helt enkelt fysiska rum, säger Elof Hellström.
I andra länder sjösattes liknande satsningar: Casa del Popolo i Italien, Maison de peuple i Frankrike och Belgien, Arbeidernes hus i Danmark. De första trettio åren kallas pionjärdecennierna, det var då Folkets hus blev en del av samhällsrepertoaren.
Mellan 1895–1915 byggdes omkring 200 hus, och 1942 beslutades det om statligt stöd till allmänna samlingslokaler. Fem år tidigare bildades Statens konstråd och 1947 var det dags för Konstfrämjandet, ”Folkrörelsernas konstfrämjande” som det kallades, båda utifrån en statlig idé om att konsten är en allmän angelägenhet som behöver nå ut till fler.
Hägerstensåsens medborgarhus stod klart 1957. De senaste decennierna har resurserna bara räckt till att stötta just föreningsverksamheten, men 2021 gick Stockholms stad ut med en önskan att skapa en bredare programverksamhet.
– Kommunen uppmuntrade den dåvarande styrelsen att driva program i egen regi och öppna upp det för fler. Det var då jag och Elof kom in, förklarar Sebastian Dahlqvist.
Med utgångspunkt i gamla ritningar har de renoverat kaféet, byggt ett nytt utställningsrum, bibliotek, tryckeri, biograf och mycket mer. Huset är öppet varje vardag 9–22 och på helgerna vid särskild program- och föreningsverksamhet.
– Det finns ett akut behov av fler öppna rum som tillåter oss att organisera liv och fritid på ett meningsfullt sätt, oavsett hur mycket pengar man har. Vi måste hela tiden försöka ta offentlighetsanspråket på största allvar och göra oss angelägna för fler, säger Elof Hellström.
Ökad angelägenhet har även Tina Larsson arbetat med sedan hon tillträdde som stiftelseordförande på Ricklundgården i Saxnäs 2019. Ricklundgården grundades på 1940-talet av konstnärsparet Emma och Folke Ricklund, Emma drev konstnärsresidens och allmän social verksamhet, och sedan 2019 har Larsson arbetat föra att göra platsen mer folklig.
– Vi behöver ”bryta ner” konsten och kulturen så att folk känner att det är lika självklart att komma till oss som att skicka barn till skidbacken.
Tack vare pengar från Postkodstiftelsen kunde Tina Larsson för ett par år sedan ta över ett gammalt dagis och starta konstpedagogisk verkstad. Hon har lyckats få ett treårigt stöd för att bygga upp tre konstpedagogiska noder i Saxnäs, Dikanäs och Vilhelmina. Det arrangeras samtal och ensembleshower, föreläsningar och konstprojekt. För en tid sedan beslutade fullmäktige i Vilhelmina kommun att gå in och stötta stiftelsen att återupprätta en kommunal kulturskola.
– Stödet är symboliskt och inte jättestort ekonomiskt, men själva erkännandet gör att vi kan söka pengar från Kulturrådet och ta in fler erfarna pedagoger. Det är en stor jävla revolt till vissa politiska partier som dissar allt vad kultur och konst heter. Men också lite till centraliseringen: vi köttar på här, 25 mil från närmsta stad, och vinner små segrar. Kanske kan det ge hopp till andra som kämpar, säger Tina Larsson.
Den ekonomiska situationen gör att även Hägerstens medborgarhus ständigt måste söka medel för specifika projekt. Som första samlingslokal i landet har de sedan ett år tillbaka ett årligt stöd som utställningsarrangör från Kulturrådet – men, tillägger Sebastian Dahlqvist, för bara en vecka sedan hörde de av sig och sköt upp beslutet om nästa års stöd efter ytterligare sänkningar från regeringen.
– Som samhälle står vi inför en mängd utmaningar som jag vill hävda att samlingslokalerna i flera fall är svar på. De allmänna samlingslokalerna har tidigare varit en självklar del av det demokratiska samhället och det är upp till oss alla att se till att de fortsätter vara det, säger han.
I kampen mot budgetunderskotten får drivkraften hämtas från vardaglig bekräftelse. För Tina Larsson handlar den om det välmående hon ser att den gemensamma platsen skapar.
– På dagen är det pensionärerna, på eftermiddagen barnen, på helgerna alla. I Saxnäs har det också vuxit fram en häftig aktivitet; barn som aldrig sysslat med musik spelar plötsligt i band, gubbar står och spelar revy. Vi har tagit tillbaka de värden som gör att man mår bra: att använda hjärnan, prata med någon, göra något kreativt. Det är en ynnest att få jobba med.
Fakta.Samlingslokaler
Begreppet ”samlingslokal” började användas redan vid förra sekelskiftet, både i statliga rapporter och av den framväxande arbetarrörelsen.
Samlingslokal innefattar medborgarhus, Folkets hus, bygdegårdar etcetera, och Sveriges första egenbyggda Folkets hus invigdes i Malmö 1893.
Dessa gemensamma mötesplatser grundades med syftet att utgöra infrastrukturer för demokratisering av städer, landsbygd, kultur och politik, och senare för att säkerställa samlingslokaler för folkrörelser och föreningslivet som ansågs centrala för medborgarnas roll i demokratin.
Ett riksdagsbeslut om möjligt kommunalt stöd till allmänna samlingslokaler togs 1942. Folkets hus och parker har i dag har knappt 500 aktiva medlemsföreningar över hela landet.
Läs mer:
Kulturen lever farligt i satirserien ”På armlängds avstånd”
Så kan kulturen få mer privata pengar – men risker finns
