Jonathan Metzger är uppvuxen i den judiska församlingen i Stockholm. Han har jobbat som ungdomsledare på judiska sommarläger, varit aktiv i den judiska idrottsrörelsen och var i många år ordförande för församlingens kulturkommitté. Numera är han professor på KTH och har ett kommunalt uppdrag för Vänsterpartiet.
Men i söndags citerade han första Mosebok på Facebook, och sedan dess har han inte haft en lugn stund.
– Vågorna går verkligen höga. Det är aggressivt och argt på vissa forum, säger han.
I ett öppet brev riktat till Stockholms rabbiner reflekterade Jonathan Metzger över historien om Sodom och Gomorra. Gud vill utrota befolkningen där på grund av deras synder, men den förste juden – Abraham – vädjar till Gud om att han ska skona städerna, eftersom oskyldiga offer kan finnas där.
– Den etablerade tolkningen av detta är att Abrahams uppstudsighet ska ses som ett riktmärke för alla människor. När oskyldiga riskerar att drabbas måste vi var och en träda fram och kräva nåd, säger Jonathan Metzger.
I brevet ber han de religiösa ledarna följa Abrahams exempel i förhållande till svältkatastrofen i Gaza:
”Om inte tidigare så är detta stunden för tillnyktring, innan det är för sent – innan vi alla riskerar att bli medskyldiga, genom vår tystnad, till en förbrytelse mot mänskligheten av historiska proportioner”.
Svaret från rabbinerna dröjde. Men kommentarsfältet började genast glöda. Bland mängder med tack och uppmuntran fanns också kraftfullt motstånd:
”Snälla, sluta med denna överdrivna och kontraproduktiva godhet.”
”Vi är många, många judar som stöder IDF:s handlingar fullt ut. Man kan bara en gång för alla utplåna terroristerna och islamisterna och tack och lov är det vad vi äntligen börjar göra.”
– Engagemanget kring Israel och Palestina har blivit som i en fotbollsmatch. Man hejar på det ena eller det andra laget, och idén om en seger förknippas antingen med att Israel förgörs, eller att palestinierna på något sätt ”försvinner”. Båda de scenerierna skulle ju innebära en mänsklig katastrof, säger Jonathan Metzger.
I Göteborg delade en annan judisk man nyligen en dekal på sociala medier med en fredsduva och texten ”Släpp in vatten, mat och skydd till folket i Gaza”. Även det inlägget ifrågasattes av andra svenska judar i kommentarerna:
”I Hamas värld är barnen på väg till paradiset och föräldrarna belönas… Vår godhjärtade fredssträvan kan inte appliceras på en islamistisk dödskult.”
Rasmus Heyman, som postade fredsduvan, var beredd på reaktionerna.
– Nästan alla svenska judar har någon form av nära relation till Israel. Sedan kan vissa vara jättekritiska och andra väldigt omhuldande. Men få rycker på axlarna.
För egen del jämför han med känslan av att en nära släkting begått ett fruktansvärt brott.
– Man kan tänka sig att om ens mamma eller ens barn gör någonting oförlåtligt, så kommer jag ändå inte vilja släppa relationen, och vissa är nog beredda att gå ganska långt i försvar för den anhörige. Jag vill bara att oskyldiga ska skyddas.
DN har sökt företrädare för de tre stora judiska församlingarna i Sverige för att fråga om de har någon samlad syn på svälten i Gaza. Vill de ställa några krav på Israel i förhållande till civilbefolkningens lidande? Och hur anser de att berättelsen om Abraham ska tolkas?
Göteborg, Malmö och Stockholm hänvisar alla till Judiska centralrådet, där Aron Verständig är ordförande.
– Det vi har sagt ända sedan 7 oktober är att vi känner en väldigt stor sorg och förtvivlan över lidandet hos den palestinska civilbefolkningen. Vi kan inte undgå att påverkas av det. Och det är väl samma som jag känner nu också.
Men skulle det kunna leda till någon gemensam vädjan, riktad mot Israel?
– Där måste jag väl säga att inom ramen för församlingarna så har folk otroligt olika uppfattningar om Israel och kriget och det finns väldigt starka känslor åt båda håll. Vi har absolut medlemmar som tycker precis som Jonathan, och sedan har vi medlemmar som tycker diametralt motsatt. När jag säger det jag säger till dig nu, och uttrycker någon form av kritik mot Israel, så får jag kritik från många medlemmar som inte håller med mig.
I den teologiska frågan om huruvida skriften kräver motstånd gentemot den som offrar civila, vill Aron Verständig hänvisa till rabbinerna, och i Stockholms judiska församling åtar sig Ute Steyer att försöka svara.
– Varje enskild människa har rätt att vädja om nåd och uttrycka sin bestörtning, men det här är en oerhört komplicerad situation. Ingen är lycklig över vad som sker, men jag lyssnar också på folk som kommer till mig och uttrycker sin vånda kring Hamas. Vad sker om de rustar upp igen? Det är det som folk är väldigt oroliga för.
Väger den oron tyngre, än den för de svältande barnen just nu?
– Nej, men den är minst lika viktig. Det är inte så att du kan väga upp den enes blod mot den andres blod. Det gör att vi hamnar i en situation där det inte finns ett bra svar och den här obekvämheten tillhör tyvärr just nu vår realitet.
Jonathan Metzger har under veckan som gått fått privata svar från rabbinerna i sin församling och även om han inte vill berätta exakt vad de skriver, ser han hoppfullt på fortsatt kontakt. Han vill också understryka att han aldrig menat att enskilda judar har ett ansvar att uttala sig i frågan.
– Vissa har tyckt att det jag gjort sätter press på dem, men jag motsätter mig helt att man ska behöva klä skott individuellt för Israels politik bara för att man är jude.
Församlingarna däremot har en annan roll, säger han. Inte minst genom de skrivningar som samtliga har i sina stadgar om en ”förbundenhet” till Israel.
– Man har ett särskilt band och då är det är min åsikt att man också måste kunna sätta gränser. Hur svårt kan det vara att säga till en vän att oskyldiga liv måste skonas? Den här tystnaden började bli öronbedövande för mig, säger Jonathan Metzger.
