– När vi åkte skidor i Österrike fick jag vara tolk. Det gör ont i öronen på mig när pappa försöker tala tyska.
Charlie Leicht, 11 och kompisen Léonie Macherich, 10, skrattar i samförstånd. De franskspråkiga flickorna kunde själva bara litet eller ingen tyska när de som treåringar började i förskolan i Hagenau i franska Alsace. Nu är de flytande tack vara sin tvåspråkiga skola. Känslan av att tala tyska bättre än mamma och pappa gör dem fnissiga av förtjusning.
Vi befinner oss i Alsace i nordöstra Frankrike, ett område som växelvis har tillhört både Tyskland och Frankrike. Tyska och franska har i århundraden talats parallellt, men sedan andra världskriget har antalet tysktalande minskat betydligt. Samtidigt har relationen mellan Paris och Berlin blomstrat. Det var den som stod till grund för EU, genom grundandet av kol- och stålunionen 1951.
Tyskland och Frankrike är Europas giganter – den ena ekonomiskt, den andra politiskt, militärt och diplomatiskt. Arbetsfördelningen inom EU har varit okomplicerad. Fransmännen sköter snacket, Tyskland affärerna.
”Det tyska samarbetet gör Frankrike mäktigare än det annars skulle vara. Och Tyskland behöver i sin tur Frankrike”
– Fransmännen är nationalister, men de vet att Frankrike är för litet för att vara en stormakt. Det tyska samarbetet gör Frankrike mäktigare än det annars skulle vara. Och samtidigt är Tyskland medvetet om att man lade hela Europa i ruiner under andra världskriget. Så Tyskland behöver i sin tur Frankrike för att vara accepterat och diskret kunna bygga en maktposition, säger Thomas Maissen, professor i historia vid Heidelbergs universitet.
Arrangemanget förutsätter att Tyskland förblir militärt svagt, påpekar Maissen.
– På ena sidan har vi Mirage och Rafale (franska jaktplan), på andra BMW och Volkswagen (tyska bilar).
Men nu har tiderna förändrats. USA tänker inte längre betala för europeisk säkerhet. Donald Trump har sagt att Ryssland kan göra ”vad fan de vill” med Natomedlemmar som inte satsar på försvaret.
EU måste ta sig samman. Och då faller det tyngsta ansvaret automatiskt på Berlin och Paris.
– Det som sker i världspolitiken är förskräckligt, men för den fransktyska maskinen är det positivt. Putin och Trump har gett Europa en omstart, säger Jean-Marie Woehrling. Han är fransk statsvetare och historiker och leder det Alsaciska kulturcentret i Strasbourg.
Med Olaf Scholz som förbundskansler tappade det tysk-franska samarbetet fart. Scholz fokuserade främst på inrikespolitiken och visade så litet intresse för Frankrike att han inte ens var närvarande när Notre Dame i Paris öppnades på nytt i december 2024. Med Friedrich Merz som förbundskansler kan detta ändras, tror Woehrling.
– I Frankrike är Merz uppskattad just för de egenskaper som gör honom impopulär i Tyskland. Han kastar sig in i saker precis som de Gaulle gjorde. Vågar bryta tabun.
Merz härstammar från en gammal fransk ätt på mödernet. Den blandade kulturen finns i hans släkt på samma sätt som det tyska arvet är synligt överallt i Alsace.
I Alsaces kuperade gamla kulturlandskap är ortsnamnen fortfarande på tyska. De små byarna med sina kompakta små centrum, korsvirkesbyggnader och kyrkor från 1300- och 1400-talet har namn som Batzendorf, Muttersholtz och Hilsenheim. Även maträtterna – Schweinshaxe eller ugnskokt fläsklägg, knepfle eller hemgjord pasta (i Tyskland knöpfle), surkål och korv – är tyska.
Åren 1940–1944 inkorporerade nazisterna Alsace i Tredje riket. Det ledde bland annat till att 130 000 elsassiska män tvångsrekryterades till tyska armén Wehrmacht och de nazistiska elitförbanden SS. Ockupationen blev ett trauma och efter kriget ville många elsassier ta avstånd till allt tyskt. Tyska språket, som talas i form av två elsassiska dialekter, har gått starkt tillbaka.
Den tvåspråkiga skolan i Hagenau är ett försök att rädda vad som räddas kan av det tyska kulturarvet. Jean Peter, 71, är en av skolans grundare och talade elsassiska hemma som barn. När han började skolan var det förbjudet att använda något annat språk än franska.
– Den som sade något på tyska i skolan fick ett gammalt mynt som man måste bära i fickan. Nästa barn som också råkade säga något på tyska fick ta över myntet. Den som hade kvar myntet i slutet av dagen fick kvarsittning och tvingades skriva en och samma mening: ”Jag kommer aldrig mer att tala elsassiska.”
Traumat har aldrig diskuterats, säger Jean Peter.
– Vi har aldrig formulerat för oss själva hur vi behandlades. Det har lett till ett slags självförnekelse och självhat.
Det är sällan man använder ordet ”tyska” i Alsace. De flesta talar om ”elsassiska” eller ”regionalspråket”.
Att de germanska dialekter som talas i Alsace är en form av tyska borde egentligen inte längre vara kontroversiellt. Tyskland och Frankrike samarbetar tätt sedan decennier tillbaka. Det finns en gemensam fransktysk brigad, många år av täta skolutbyten. Enligt Élyséefördraget 1963 måste regeringarna konsultera varandra i viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.
Ändå är det komplicerat. Inte minst för tyskarna. Det kan Pierre Klein, essäist och författare till 36 skrifter om tyskan och de tyska dialekterna i Alsace, vittna om.
– När jag har kontaktat tyska politiker vill de ofta över huvud taget inte diskutera möjligheterna att stöda tyska språket i Alsace. En folkvald i Stuttgart sade en gång till mig: ”Det existerar ingen tysk minoritet i Frankrike!”
Samtidigt är Alsace en av de rikaste regionerna i Frankrike tack vare sin närhet till Tyskland och Schweiz. Det är vanligt att man arbetspendlar till Tyskland, eftersom lönerna är högre där. På den tvåspråkiga skolan i Hagenau har varannan elev en förälder som jobbar i Tyskland.
– Min pappa jobbar på en fabrik i Tyskland. Han kan tyska, säger 11-åriga Alisa Worsh.
– Min pappa talar tyska i jobbet. Han arbetar på en pappfabrik i Landau, säger Louise Beuch, 11.
Tyskland betyder framför allt jobb och möjligheter. Elsassiska talas inte längre hemma i någon större utsträckning, men tyskan betraktas som ett praktiskt kommunikationsmedel. När fotografen Anders Hansson och jag beställer lunch på en restaurang på en ö i Rhenfloden, nästan mitt på gränsen, blir vi tilltalade på tyska direkt trots att vi är på franska sidan.
Den tyska militära kyrkogården i Bergheim, där över 5 000 tyska soldater från andra världskriget ligger begravda, är täckt av tusenskönor. Inte ett spår av vandalism, trots att tyskarna var ockupanter, djupt hatade i Alsace så sent som för åttio år sedan.
– Det var ju så länge sedan, säger 47-årige Stéphane Garcia. Folk har slutat bära agg för vad som hände.
Samtidigt minns han sin egen morfar, som tittade på tysk fotboll på tv, lyssnade på tysk radio, skrev sitt testamente på tyska – men vägrade åka till Tyskland.
– När morfar föddes i början av 1900-talet var han tysk. Tretton år gammal blev han fransman (efter första världskriget), men han lärde sig aldrig att skriva ett formellt dokument på franska. Officiella texter skrev han bara på tyska. Samtidigt avskydde han Tyskland och tyskarna, säger Stéphane Garcia.
Den 47-åriga högstadieläraren, född och uppvuxen i Alsace, fick aldrig veta särskilt mycket om vad som händer under kriget.
– De äldre teg om allt som hade med kriget att göra. Och folk talade väldigt illa om tyskarna. De kallades vid skällsnamn, les boches, les chleuhs…
Männen i Alsace som tvångsrekryterades placerades i både Wehrmacht och SS. Efter andra världskriget grundades en rörelse bland de tvångsrekryterade männen i Alsace, som kallades ”Malgré-nous” eller ”Mot vår vilja”. Det var en del av de antityska stämningarna, som enligt Stéphane och Séverine nu är nästan borta.
– Dagens tyskar var inte ens födda medan kriget pågick. Ska vi hata dem? Det vore ju bara dumt. De är våra grannar, som vem som helst, säger Stéphane.
– Vi åker dit för att handla, de kommer hot för att gå på restaurang. Vi är dåliga på engelska, det är tyskarna också. Så vi talar tyska och de försöker tala franska, konstaterar Séverine.
Att prata tyska är inte svårt, vare sig för henne själv eller för Stéphane. De har talat elsassiska med äldre släktingar under hela sin barndom.
Nu kan alltså relationen mellan Tyskland och Frankrike avgöra hela Europas framtid än en gång. Statsvetare Jean-Marie Woehrling i Strasbourg säger att det viktigaste är att få igång dialogen mellan länderna.
– Fransmännen har idéer men inte pengar. Tyskarna har pengar men inte så många idéer. Man måste sätta sig ner och diskutera, säger Woehrling.
Problemet är att Tyskland och Frankrike är väldigt olika uppbyggda, påpekar historieprofessorn Thomas Maissen i Heidelberg.
– Frankrike är en centraliserad stat. Om en fransk president lägger fram ett förslag kommer ministerierna i Paris att börja jobba på det nästa dag. I Tyskland svarar förbundskanslern att vi först måste diskutera med de tyska förbundsstaterna och sedan kan vi hålla en konferens om ett halvår. Tyskland är en komplicerad federalistisk maskin, i Frankrike är allt utanför Paris provinser.
Woehrling håller med.
– Fransmännen gillar djärvhet, risker, framåtrörelse, fantasi. Tyskarna gillar kvalifikationer, principer, disciplin. Det är största orsaken till att det är svårt för till exempel den tyska och franska militärindustrin att jobba ihop. Men kanske rädslan för Putin kommer att tvinga dem.
I Alsace vill Séverine och Stéphane Garcia att Tyskland och Frankrike ska bygga upp ett gemensamt europeiskt försvar. En tysk upprustning ser de inte som något hot.
– Det är andra tider nu. Det börjar nog bli dags att fundera på om även tyskarna borde få ha kärnvapen, precis som vi. Om man jämför med andra länder som har kärnvapen, till exempel Nordkorea, Iran och Ryssland… så kanske det inte är en skandal om tyskarna har det, säger Stéphane.
Séverine håller med.
– Det vore inte värre än om spanjorerna hade kärnvapen.
