När man trodde att den kolorerade melodramen var död, så kommer franska ”Det började med min mamma”. Titeln låter lite Pedro Almodóvar men kanadensaren Ken Scott – som gjort film av den bästsäljande självbiografin ”Ma mère, dieu et Sylvie Vartan” – är betydligt mindre subversiv.
Scotts filmiska plusmeny följer Roland Perez (i verkligheten en känd advokat) i hälarna. Den lille pojken föds med en kraftigt deformerad fot i 60-talets Paris. Den redan barnrika invandrarfamiljen, sefardiska judar från Marocko, har inga stora ekonomiska resurser att ta hand om ett handikappat barn. Men de har mamma Esther, en flott dam med munläder som en basarförsäljare och drömmar som sträcker sig långt ovanför hustaken. Hon vägrar att ge upp. Hennes unge ska gå, till varje pris…
Rolands liv (som vuxen spelad av sevärda Jonathan Cohen) kommer att bli en berg- och dalbana som aldrig tycks sluta snurra. Övervunna hinder, check. Läkande idoldyrkan, check. Himlastormande kärlek, check. Stora sorger, check.
Den sakliga berättarrösten, som påminner om ”Amelie från Montmartre”, försöker förgäves hålla det hektiska tempot. Det svänger om den här färgstarka och rätt ömsinta vintagefesten, inte tu tal om det, även om det blir väl genant när sångerskan och kändisen Sylvie Vartan dyker upp som sig själv. Dessutom delvis påfallande klumpigt digitalt föryngrad.
Det som ändå gör det värt att hänga med den här sagolika resan genom decennierna är Leïla Behktis färgstarka Esther. Den klassiska judiska stormamman, uppskruvad till hundra. En toxisk, destruktiv kraft som stör välbehövlig sälta i det sötade, melodramatiska myset. Det här modersporträttet, som på ett intressant sätt ifrågasätter den självuppoffrande och gränslösa moderligheten, kommer att leva kvar långt efter att filmen är bortglömd.
Se mer. Tre andra filmer med Leïla Behkti: ”En profet” (2009), ”Hur jag blev en superhjälte” (2021), ”Maria Montessori” (2023).
Fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Helena Lindblad
