Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Förlåt en romantiker, men när det kommer an på litteratur – på konst över huvud taget – så vet jag inget värre än att bli tilltalad i egenskap av konsument. Den där otäcka bismaken av målgruppsanalys, av att en marknadsavdelning har tänkt: perfekt! Här har vi en roman för kundgruppen högutbildade kvinnor mellan 20 och 45 som anger att de gillar ”konstmuseum”, ”jämlikhet” och ”Ottolenghi”.
Min motvilja beror dels på fåfänga, på insikten att jag är just en sådan kund, lika konventionell i mina distinktionsförsök som alla andra. Men den beror ännu mer på den sterilitet som tenderar att genomsyra verk i den här kategorin. Som Aria Abers ”Good girl”: en välskriven, tekniskt klanderfri roman som samtidigt känns så segmentanpassad att man får samma effekt av ett glas naturvin.
Aber själv (född 1991) är tveklöst en imponerande person. Hon bor i USA och skriver på engelska, sitt tredjespråk, efter modersmålet farsi och den tyska hon lärde sig som barn i Münster. Protagonisten Nila i ”Good girl” är liksom författaren barn till afghanska flyktingar. Men hon växer upp i Berlin, närmare bestämt i de deppigt centralplanerade 60-talslängorna i förorten Gropiusstadt, där trapphusen luktar ”urin blandad med aska”.
Nilas båda föräldrar är i grunden läkare. Men i Tyskland har de tvingats till tillfälliga påhugg och långa perioder av arbetslöshet, eftersom byråkratin är oöverstiglig och den afghanska regeringen vägrar lämna ut deras examensbevis. Aber skriver nyanserat om den deklasserade afghanska diasporan och dess komplexa förhållande till det nya landets kultur. Föräldrarna gör allt för att Nila ska klara sig bättre än dem. Samtidigt får hon inte bli för tysk, inte, som hennes farbröder säger, bete sig som en hora.
Men Nila gör revolt. När romanen börjar är hon snart 19 och stammis på Berlins technoklubbar. På ”Bunkern”, alltså Berghain, träffar hon Marlowe, en amerikansk författare i 35-årsåldern som efter en uppmärksammad debutbok mest har drivit runt i natten, knarkat och levt på ett coolhetskapital med sämre avkastning för varje redovisningsperiod. Nila och Marlowe inleder ett förhållande. Och under det dryga år som berättelsen utspelar sig blir deras kärlek precis så destruktiv som en vuxen människa, men sällan en 19-åring, kan utläsa redan ur premisserna.
En roman för kundgruppen högutbildade kvinnor mellan 20 och 45 som gillar ”konstmuseum”, ”jämlikhet” och ”Ottolenghi”
I centrum för romanen står Nila och hennes utveckling. Förutom att bli älskad vill hon bli konstnär, närmare bestämt fotograf. Och i någon mening har Aber skrivit en klassisk bildningsroman. Via sina misstag erövrar Nila bit för bit en knoppande konstnärlig mognad, en känsla för vem hon är, vad hon vill.
Här finns också en tydlig, men inte övertydlig, samtidshistorisk förankring. I bakgrunden löper historien om den högerextrema terrorcellen NSU (Nationalsozialistischer Untergrund), som under 00-talet mördade flera tyskar med utländsk bakgrund men som inte sprängdes förrän 2011. Polisen utgick nämligen från att de så kallade ”dönermorden” var interna uppgörelser inom de respektive invandrargrupperna, trots att mycket litet tydde på att så var fallet.
Aber skriver en effektiv, balanserad prosa och har uppenbart stor kunskap om de aktuella miljöerna. Personskildringarna drar åt det klichémässiga, men det tror jag är medvetet. En 35-årig författarman med en 19-årig flickvän är ju en kliché.
En 35-årig författarman med en 19-årig flickvän är ju en kliché
Ändå höjer sig texten aldrig över det förväntade. Den är så tuktad, så slät i sin språkhantering. Bristen på friktion i kombination med det substanslösa och klassmässigt finkalibrerade namndroppandet – på baksidan beskrivs ”Good girl” som en ”roman om Kafka” – skapar en känsla av instängdhet i kapitalismens aktuella utvecklingsstadium. Imperiet har verkligen ingen utsida: till och med som läsare är man först och främst konsument.
Saken blir inte bättre av bristerna i översättningen. Hanna Axén och Annika H Löfvendahl har visserligen – och det är verkligen inte så lätt – förvandlat Abers engelska till en övervägande smidig svenska. Men anglicismerna är påfallande frekventa. Någon pluggar till ”ljudingenjör”, en annan har ”iriskt” påbrå. Ofrivillig komik uppstår när Nila lite tonårspretentiöst refererar till Paul Celan-dikten ”Dödsfluga” (som egentligen heter ”Dödsfuga”).
Fel finns i alla översättningar, och kanske är det taskigt att peka ut dem. Men här är de så många att jag misstänker den vanliga kombinationen av dåligt betalt och en alltför snabb förläggningsprocess. I vilket fall förstärker de romanens varukaraktär. Är vi verkligen så här lättköpta i min konsumentgrupp? Jag hoppas inte det.
Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
