Den liberala elitens självgodhet banade väg för Trump

Varifrån kommer våra moraliska värderingar? Vad är det som gör att vi uppfattar en viss handling eller egenskap som god, en annan som ond? Det diskuterar Friedrich Nietzsche i stridsskriften ”Om moralens härstamning” (1887). Kategorierna gott och ont, rätt och orätt, saknar enligt Nietzsche stabila betydelser. Deras innehåll kan enbart förstås som det tillfälliga resultatet av sociala maktkamper. ”Gott”, det är helt enkelt det ord som ”de goda” själva – ”det vill säga de förnäma, mäktiga, högställda, högsinnade” – använder för att beskriva sina egna handlingar.

I dag är det få som skulle tala om sig själva som just goda. Men principen är densamma. Det översta samhällsskiktet tänker gärna på sin livsföring som objektivt rättfärdig. I en förment meritokrati kan man till och med få för sig att det är just därför man tillhör eliten. Inte bara är man smartare och driftigare än resten, man är dessutom en bättre människa – varpå det inte bara blir försvarbart, utan nödvändigt, att man uppbär den status man gör. När denna status hotas uppfattas det inte som en personlig prestigeförlust. Nej, det är en attack mot demokratin, en seger för patriarkatet, eller vilken apokalyptisk förklaring som nu passar bäst.

Sällan har den här dynamiken varit tydligare än i reaktionerna på förra veckans amerikanska presidentval. Den som inte begrep redan innan varför så många väljare föredrar en fascist, ja, den borde kunna dra ett par slutsatser av den gråtmilda arrogans som präglar tonen i både amerikanska och internationella eftervalsanalyser. Jag tror att vi som skriver dessa artiklar på ett katastrofalt sätt har underskattat vår egen störighet. Och jag har aldrig sett någon ringa in denna störighet bättre än vad den amerikanska sociologen Musa al-Gharbi gör i den nyss utkomna studien ”We have never been woke”.

Titeln anspelar på ett berömt påstående av den franska antropologen Bruno Latour. I boken ”Nous n’avons jamais été modernes” (1991), ”Vi har aldrig varit moderna”, argumenterar Latour för att de motsatspar som moderniteten vilar på – natur och kultur, tro och vetenskap – varken är teoretiskt rimliga eller återspeglar hur vi faktiskt lever. Han föreslår en ”symmetrisk antropologi”, som riktar blicken mot det egna samhället och erkänner den komplexitet som uppdelningarna förtiger.

På liknande sätt kritiserar al-Gharbi de föreställningar som dominerar vår själv- och världsbild. ”Vi” är i sammanhanget det han kallar för symboliska kapitalister. Begreppet betecknar oss som är rika på immateriella tillgångar, som status och makt. Vi arbetar med bilder, data och narrativ, som journalister, jurister, konsulter, akademiker, ekonomer, ingenjörer och administratörer.

Finansiellt tenderar vi att tillhöra den översta kvantilen, de 20 procent som har det bäst ställt. Om vi bor i USA, det land som al-Gharbi studerar, är vi med stor sannolikhet vita. Numera finns det dock gott om symboliska kapitalister med minoritetsbakgrund. Kön är inte heller avgörande. Kvinnor, som historiskt har varit förfördelade inom den symboliska ekonomin, tar i högre grad universitetsexamen än män.

Likväl noterar symboliska kapitalister att samhället inte är särskilt jämlikt. Det upprör dem. Faktum är, enligt empiriska studier, att den översta kvantilen bryr sig ohyggligt mycket mer om social rättvisa än resterande 80 procent. Det syns i valresultaten: den klass amerikaner som på 1950-talet var mest benägen att rösta på republikanerna är numera den som oftast röstar demokratiskt.

Spontant verkar detta egendomligt. För som al-Gharbi påpekar är det ju de som tjänar allra mest på ojämlikheten. Moderna slavföretag som Uber och Foodora vore ingenting utan dem. Deras livsstil kräver städare, barnflickor och diskplockare, av vilka många är migranter. De bosätter sig i extremt segregerade storstäder där de driver upp bostadspriserna ytterligare. Dessutom är symboliskt kapital per definition ett nollsummespel. Hög status är beroende av att de flestas är lägre.

Symboliska kapitalister vidmakthåller alltså ett system som slår oproportionellt hårt mot de minoriteter de säger sig värna. Men i stället för att se sin egen roll i det hela skyller de på the one percent – de superrika – och på de som inte delar deras värderingar, ofta den vita arbetarklassen. Den senare får sällan sympati.

De flesta uppfattar sig själva som mer vänster än vad de faktiskt är.

”Fattigdom”, skriver al-Gharbi, ”kan höja en persons moraliska anseende om man också uppvisar någon annan marginaliserad identitet”, som att man tillhör en diskriminerad etnisk grupp. Om inte anses den bero på patologi (de är rasister!) eller bristande karaktär (de är lata!). Vidare antas konservativa åsikter härröra från grupptryck, medan ens egna bygger på ”fakta”. Studier visar dock att högutbildade är mer politiskt konforma än genomsnittet, fast mindre medvetna om sina sociopolitiska preferenser: de flesta uppfattar sig själva som mer vänster än vad de faktiskt är.

al-Gharbi inskärper att det i sig är trivialt att kalla de symboliska kapitalisterna för hycklare – ”alla är hycklare, nästan med nödvändighet”. Han understryker dessutom att dissonansen inte beror på att folk låtsas ha värderingar som de inte har. Det är heller inte så att de senaste 15 årens great awokening saknar förtjänster. Att icke-vita, hbtq-personer och andra minoriteter har blivit synligare spelar bevislig roll för hur dessa grupper finns till i världen.

Desto värre är det faktum att den sociala rörligheten i USA står still. Och vad al-Gharbi kan se brukar inte heller politiska rörelser drivna av akademiker resultera i materiella förändringar för arbetarklassen. Tvärtom tenderar awokenings, som 60-talets studentprotester, att följas av en konservativ backlash. Kanske för att de kommer ur en ”överproduktion av eliter”, alltså personer med höga examina som inte får de jobb de tycker sig förtjäna. När ekonomin stabiliseras för denna klass brukar engagemanget i regel försvinna – utan att jämlikheten ökar.

Den sociala rörligheten i USA står still.

Överproduktionen och den sammanhängande konkurrensen är kritisk för al-Gharbis analys. ”Totemiskt kapital” har enligt honom blivit ännu ett sätt för symboliska kapitalister att skilja ut sig från varandra. På en brutal arbetsmarknad är det fullt rationellt att slå mynt av sin etniska tillhörighet eller sexuella identitet. Denna perversa incitamentsstruktur döljer de strukturella skillnaderna inom grupperna. En person med föräldrar från den nigerianska överklassen har antagligen lite gemensamt med en genomsnittlig afroamerikan, liksom en högutbildad bisexuell kvinna i ett heteroförhållande knappast kan jämföras med en prostituerad transperson.

Det är inte de symboliska kapitalisternas ”fel” att det har blivit så här. Historiska processer, inklusive de som har lett fram till Donald Trumps valseger, kräver medverkan från mer än en grupp. Men just därför vore det klädsamt med viss ödmjukhet i retoriken, viss avsmak för det egna lytet. ”Förnämitetens och distansens patos”, kallar Nietzsche den affekt med vilken vår klass tar sig rätten att dela in världen i gott och ont.

Läs andra texter av Rebecka Kärde och fler av DN:s bokrecensioner