Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Det är något betryggande med romaner som har stamtavla och karta på försättsbladet. Även om figurerna i stamtavlan inte tillhör någon fiktiv kungafamilj och även om kartan föreställer en stad som går att hitta på Google earth, så vet man att det kommer att finnas en viss sagans fläkt över berättelsen, ett visst episkt gung i steget som krävs för att förflytta figurerna i stamtavlan över kartans avstånd.
Kartan föreställer San Juan, huvudstad i Puerto Rico. Detta Puerto Rico är, som alla ”West Side story”-tittare vet, ett slags politiskt bihang till USA, med invånare som är ett slags halvamerikanska medborgare utan rösträtt – ytterligare en beståndsdel i det märkvärdiga politiska system som skänkt världen Donald Trump. Frågan och den därmed förbundna historien spelar naturligtvis en stor roll i amerikanska Jeanine Cummins roman om tre generationer kvinnor och deras öden och äventyr i Puerto Rico, New York och Mellanvästern.
Ja, en kanske väl stor roll, som redan den något övertydliga titeln meddelar. Detta är den typen av roman där sagans fläkt köps till priset av en förutsägbarhet i händelseutvecklingen och där inlevelsen i huvudpersonerna balanserar på medberoendets gräns. Behållningen är researchfrukterna, de väl iakttagna detaljerna och den historiska eller sociologiska situation som gestaltas, men den gestaltas sällan genom situationer som blir mer än påfluget illustrativa. Den obligatoriska scenen där den puertoricanska hustrun förnedras på countryklubben i 1970-talets Mellanvästern saknas inte, inte heller den där hennes barnbarn, fyrtio år senare, konfronterar sin mamma för att ha svårt att bejaka sitt ursprung – ”som om inte vi har rätt till vår egen identitet eller etnicitet”.
Behållningen av allt detta har naturligtvis att göra med hur man förhåller sig till den grundläggande mysstämning som flödar genom romanen och som inte låter sig rubbas av rasförtryck eller alla plötsliga (men obligatoriska) dödsfall i familjen. Den tar sig uttryck i en personteckning som hämtad från en gammal Siw Malmkvist-schlager (”Hon var bara tjugo år och kär i hela vida världen”) och trivsamt slagfärdiga dialoger som kunde ha förekommit i vilken romantisk komedi som helst. En mormor imponerar på sitt barnbarn med sin kompetens på ”Assassin’s creed” – ”Din mormor råkar faktiskt älska grafik som är fett sjuk”.
Det kommer inte som någon chock att stamtavlans tre kvinnogenerationer framställs som starka och målmedvetna
Allt förmedlas genom en berättarröst som besparar läsaren allt grubbel över personernas känsloreaktioner: ”Han fick hennes kropp att flamma som en fackla”, ”Det slog gnistor om Daisys alla fem sinnen”. Man vill ringa Länsstyrelsen och be dem utfärda eldningsförbud.
Det kommer säkert inte som någon chock att stamtavlans tre kvinnogenerationer framställs som starka och målmedvetna på ett sätt som övervinner alla de vidrigheter författaren kastar mot dem. Romanens klimax är lika väl inarbetad i feelgood-fiktionen som den avslutande revolverduellen är i en gammal västernfilm: dotterdottern i familjen återvänder till Puerto Rico för att söka sina rötter och starta en vintagebutik (en ”liten” vintagebutik!) i San Juan. Givetvis sätter sig hennes mor emot saken och givetvis får hon i hemlighet hjälp av den kluriga, datorspelsälskande mormodern. Hur ska det gå med vintagebutiken och ska generationerna försonas till slut? Mina läppar är förseglade.
Läs fler texter av Jesper Högström och fler recensioner av aktuella böcker
